Tio veckor har gått sedan Jari Ketola (någon sorts personlig tränare) drog igång ”Utmaningen Finn Formen” på facebook.

Upplägget var att träna EN övning per dag i tio veckor. Med en specifik övning för varje veckodag (Höftlyft, armhävningar, Utfallssteg, Dips, Sit-Ups, Ryggresningar och Tåhävningar). Första veckan var det 50 repetitioner som gällde, andra veckan var det 60 reps och därefter adderades 5reps per vecka.

Jag var mycket skeptisk till hur det här upplägget egentligen skulle funka. Jag frågade mig själv VEM som egentligen skulle få något ut av detta? Men jag har kört, enträget, i tio veckor. (Har ju inte så mycket annan träning för mig för tillfället.) Och nu är det dags att utvärdera resultaten i min egen, högst (o)vetenskapliga tioveckorstudie.

De ”utlovade resultaten” var:

• Bli Mega Stark & forma kroppen
• Få en Super kondition och starkt hjärta
• Bli naturligt rörlig & smidig
• Få en snygg Atletisk Kroppshållning

Jag har utgått ifrån att mina ben vid studiens början representerade en vältränad individ. Armarna däremot, fick representera en helt otränad person.

Och så här gick det:

En vältränad individ som bara kör dessa övningar, en gång i veckan, går inte direkt framåt i styrka. Jag som ändå var relativt vältränad i benen för tio veckor sedan, har nog (i och med skadan) blivit marginellt svagare i benen under den här tiden.  Dock tror jag att jag med hjälp av programmet underhållit benstyrkan något…

En helt otränad person  utvecklas så klart av all sorts träning. Det gjorde i alla fall mina armar! Jag har helt enkelt lärt mig att göra armhävningar, vilket är ett under. Men, precis som jag tänkte, är ökningen av reps alldeles för stor mellan veckorna. Plötsligt skulle jag liksom göra 80-85-90 armhävningar. Och gissa om jag fuskade… Ju fler armhävningar som stod på programmet, desto sämre genomförde jag dem, bara för att kunna klara allihopa. Fast, det är ju egentligen mitt eget fel…

Men ändå, kolla in!

Så, hur gick det med de utlovade resultaten?

• Bli Mega Stark & forma kroppen– Nja, megastark skulle jag knappast kalla det. Fast lite mer form på armarna har jag nog fått!
• Få en Super kondition och starkt hjärta -Nja, där var nog programmet fel.
• Bli naturligt rörlig & smidig – Hmmm, naturligt rörlig blir jag aldrig…
• Få en snygg Atletisk Kroppshållning -??? Atletisk kroppshållning skaffar jag mig på andra sätt än sit-ups…

Således kan jag i alla fall sammanfatta med att det på något sätt blivit en rutin det här med ”dagens övning” och jag tror ändå att de olika övningarna har gjort att jag bibehållit en viss generell styrka trots skadan. Och vad ska jag göra nu?

Börja om?

Somliga straffas direkt. Eller hur är det man säger?

Hur ordspråket än lyder, så stämmer det in på mig. Fast jag vet inte ens riktigt vad det är jag straffas för. Jag vet bara att kroppen är arg över något.

-Kan det vara de fem kilona rotfrukter jag bar hem från affären igårkväll som orsakat problemen?

-Protesterar kroppen pga dålig kosthållning i helgen?

-Är det slarv med stretch efter träning? För mycket träning? Eller för lite?

-Eller kan det vara det faktum att jag imorse helt enkelt struntade i mina McKenzie övningar EN ENDASTE gång. Jag orkade inte, klockan var 7, och jag var morgontrött…

Jag kom halvvägs ner i tunnelbanan, sen smällde det till i ryggen. Hade bara försökt ”stretcha lite” i rulltrappa när ryggskottet var ett faktum. Ville bara lägga mig ner på marken och strunta i att gå ett steg till. Ryggsäcken kändes plötsligt som fylld av åttio kilo tegelsten…

Men, det var bara att gå vidare. Gå på tunnelbanan. Och stå hela vägen (i rusningstrafiken) till Karolinska… Snacka om att jag ångrar alla mina slarv-fasoner!

Har inte haft något riktigt ”bakslag” sedan 20e augusti, och nu när man trodde det var på väg att bli bättre, så får man en riktig ”slap” i ansiktet… Slarvmajan Lisa, struntade i morgongymnastiken. Och se hur det blev! Fick istället ligga på golvet längst bak i föreläsningssalen mellan lektionerna.

Pinsam? Ja. Desperat? Ja… De som såg mig undrade verkligen vad ja sysslade med. Och nu blir det rejält med bakläxa härhemma!

Jag tror inte jag ska slarva mer på ett tag nu…

Frukosten är mitt favoritmål. Jag vaknar oftast hungrig, supersugen på mitt goda bröd, fil med musli, ost, skinka, och te…

Att vara hungrig är kanske inte världens roligaste känsla. Personligen vill jag helst äta bort den så fort som möjligt:) Men, tänk vilket privilegium det är, både att få äta sig mätt, och att få känna hunger.

Det är verkligen inte alla människor som får äta sig ordentligt mätta varje dag, och det är vi ganska väl medvetna om. På många ställen  finns det svältande som inte ens får i sig näring i storleken av ”min frukost” under en hel dag, eller flera dagar. Att vara så hungrig, och inte kunna mätta ens de yngsta barnen, måste vara en absolut mardröm…

Men det andra sidan av myntet, att aldrig bli hungrig, tänker vi inte lika ofta på. Det finns människor som aldrig vill äta mat: Terminalt sjuka, cancerpatienter, de som står på tunga läkemedel, njursjuka, äldre. De tappar all matlust och rasar i vikt…

För något år sedan fick jag en udda maginfluensa. Den ”akuta” fasen var över på ett dygn, men sedan mådde jag diffust illa i en hel vecka. Ville absolut inte äta något, för då mådda jag jätteilla och fick kramp i magen. Jag fick i en veckas tid alltså tvinga i mig maten, och upplevde det som en mardröm… 

Sedan dess tänker jag att hungern är ett fantastiskt friskhetstecken. Jag tar den inte för given och kan på ett vis uppskatta känslan, så länge jag får äta mig mätt ganska snart:)

Juni till oktober. Det har redan gått långt tid sedan senaste löppasset.

Man vet att man varit skadad länge när:

• Det inte längre känns som en katastrof att inte köra tuffa intervallpass varannan dag.
• Man anpassar sitt liv efter simhallens öppettider.
• Man märker att man fått skavsår/klor-exem i ljumskarna av för mkt vattentrampande.
• Man helt plötsligt känner ”alla” på gymet.
• Man märker att löpartightsen i byrålådan samlat damm!
• Man knappt saknar löpningen längre, för att man glömt hur roligt det är att springa!

Yes, nu har det gått ett tag sedan jag sprang. Och man har kommit in i någon sorts ny ”lunk”, där man helt enkelt accepterar sin lott och är nöjd så länge det inte blir värre med smärtan…

Igår ringde jag ”min gamla” naprapat (som är mammaledig) och vi diskuterade lite prognos och behandlig… Diskbråck till följd av repetitiv nötning och overbelastning är tydligen vanligt hos löpare. Och ett halvår tar det att läka, minst.

Frågan är ju, ska jag räkna från juni, eller från att jag fick diagnosen?

Jag räknar med minst 6 månader rehab nu, tungt, men det är bara att kämpa på!

Jag har i tidigare inlägg erkänt mina beroenden.

Träning och SOCKER.

Tack och lov är det inte några farliga beroenden jag dragit på mig. Tvärtom är de ganska harmlösa, och det ena är egentligen riktigt bra om man tänker efter…

Jag vill helst träna varje dag. Även nu när jag är skadad vill jag gärna hinna trampa några vändor i poolen, och kanske köra lite bålstyrka. På kvällen vill jag ha minst en efterrätt, och någon skål med Big Pack glass.

Det är alltså mina beroenden, eller laster kanske.

Det kunde varit mycket värre. Det fick jag erfara igår kväll då jag hade praktik-jour på BAS: Beroendeakuten Stockholm. Det finns bara en beroendeakut i Stockholm, och där är det (som du kanske anar) ganska stor patientströmning…

”BAS är som helvetets förgård” hade jag fått höra. Jag väntade mig kaos, bråk, fylla och redlöshet överallt. Men så blev det inte. (Visserligen var jag bara där 16-21, så de värsta timmarna slapp jag.) Det blev en av de bästa och mest lärorika upplevelserna på länge. Vilken erfarenhet.

Ett drog eller alkoholberoende kan verkligen vara förödande för en människa, för att inte tala om alla i personens omgivning. Jag insåg igår att jag är väldigt ung, och väldigt naiv. Där kommer jag, helt oerfaren, och ska försöka gjuta hopp i människor som varit med om saker som jag i min vildaste fantasi knappt kan tänka mig…

Jag blev väldigt gripen av alla människor jag mötte igår, men jag vet inte om jag skulle orka med den typen av arbete i längden. Det finns något enormt tragiskt i att se en jämnårig ”ungdom” som missbrukat heroin sedan 15års åldern. Som avgiftats flera gånger men varje gång fallit tillbaka i missbruket…

…men det fick mig att inse att mitt sockerberoende inte är någon katastrof…

Nog har jag blivit lite bortkämd.

Titta bara vad jag fick till ”frukost-efterrätt” imorse

Bortskämd var ordet. För det är inte alla som har en sambo som bakar så goda bullar (och surdegsbröd)! Igårkväll kom jag hem och möttes av ett berg av nybakade bullar…

Kanelbullens dag har firats idag, och jag har firat den ordentligt. (Började redan igårkväll.) Kanel är en fantatiskt krydda, och tillammans med saftigt sött bröd passar den underbart bra…  Kanelbullen är helt klart min största favorit bland svenska klassiker. Slår semlan med hästlängder. Eller kanske kanelbulle-längder?…

Hoppas att du också fått åtminstone EN supergod bulle idag:)

Det tog mig fyra månader att få en diagnos på min underliga bäckensmärta… Tillslut fick jag reda på att det troligen beror på läckande diskar.

Nu kvarstår dock att bestämma vad man ska göra åt problemet. Jag har fått många frågor angående om jag tänker operera. Operation är för mig i nuläget uteslutet. Urk! Ryggoperationer är alltid stora ingrepp, och prognosen för att bli fullt återställd e inte superhög. Risken finns att saker bara blir värre… Jag kommer i alla fall att avvakta så länge som det går.

Kanske kommer jag att bli erbjuden fler kortisonsprutor i ryggen, men sist verkade det inte hjälpa mkt så jag är något skeptisk.

Så mitt hopp står till rehabträningen.

Just nu känns situationen dock något hopplös. Jag har ju faktiskt börjat rehabträna, med mer bålstyrka o stretch, redan i somras när läkaren misstänkte att problemen kom från ryggen. Kommer det att göra någon skillnad?

Har i alla fall börjat köra McKenzie-övningar, morgon och kväll.

Pressar förhoppningsvis in den jäkla disk-vätskan tillbaka dit den ska vara!

Det kommer att ta tid, men efter ett dygns ”sorg-reaktion” efter diagnosen har i alla fall accepterat situationen. Faktum är att jag innerst inne visste att det var diskbråck det rörde sig om. Så nu är det bara att tänka lååååångsiktigt.

Och slänga sig på golvet och leka sjölejon så ofta man kan!

Perfekt timing. Dagen efter diskbråcksdiagnos går flyttlasset!

Idag blev jag sambo ”på riktigt” (alla mina saker har alltså äntligen kommit på plats!). Kanske tycks det idiotiskt att kånka och släpa just idag? Men jag har ju å andra sidan haft diskbråcket ett tag, så man kan ju inte bli rädd för att lyfta minsta lilla…

Men jag måste erkänna att jag överlät det mesta bärandet till de andra. Jag har nämligen blivit väldigt ”övermedveten” om varje liten tendens till smärta i rygg och bäcken. Har även börjat uppmärksamma de känselbortfall som jag har på utsidorna av låren. Vänster ben domnar nämligen bort när jag stått upp länge… Diskbråck i ett nötskal?

På eftermiddagen fick jag i alla fall sällskap i poolen på Forsgrenska! Ingmarie och hennes kompis Karin var där, och det var riktigt trevligt. Tiden gick superfort som vanligt, trots gnällande gubbar i bassängen. Simhallens paria, wetwestarna, (dvs vi)  fick oss en rejäl utskällning för att vi var ivägen…

Kvällens avslutades på bästa sätt, med välgörenhets”gala” för barnen i Tibet. Svensk- Tibetanska skol och kulturföreningen anordnade en insamling för att sponsra skolgången för fattiga barn i Tibet.  Jag var där som sällskap åt pappa, vars skola var med och anordnade kvällen. Riktigt trevligt, med uppträdanden av bla Janne Schaffer, Sarah Dawn Finer och Patrik Isaksson. Vi som klassades ”VIP” i sammanhanget (host, mkt tur att jag inte slängt på mig jeans som först planerat) bjöds en lyxig tallrik med smårätter och man fick en påse med informationsböcker och rökelse mm.

Intressant perspektiv. Engelska Skolan i sverige stödjer alltså Tibetanska barns utbildning. Utbildning ger möjligheter, och frihet. För 500kr/mån kan man stödja en ungdoms skolgång på universitet.  Tyvärr så är 500kr/månad lite för mkt för mig just nu, men jag skänkte en engångssumma och köpte ett superfint armband!

”The Verdict” har kommit. Domen har fallit.

Läkaren ringde idag, och berättade den usla, dåliga, piss-trista nyheten:

Jag har diskbråck. På två nivåer. En ordentlig rift i disken på nivå L5-S1, som orsakat de besvär och spänningar jag har i bäckenbotten. Och en något mindre skada i disken ovanför, i nivå L4-L5, som då och då ger mig knä-ont….

När skador på diskens yttre fibrösa ring uppstår, läcker diskvätskan ut och trycker på nerver. Även om skadan inte är jättestor kan lite vätska sippra ut och orsaka inflammation vid en nerv, som ger mer långdragna smärtbesvär. Vätskan i diskarna innehåller nämligen inflammationsstimulerande ämnen. Kul.

Två diskar är påverkade, och en ytterligare är lite små-skadad (L3-L4). Jag ville bara säcka ihop och gråta när jag fick beskedet.

Å ena sidan har jag fått en förklaring till mina besvär, å andra sidan är jag helt deprimerad över omfattningen på problemet. Jag hade liksom hoppats på att man knappt skulle se något på röntgen, att det nästan skulle vara läkt. Det har ju känts bättre på sistone!

Mitt i depressionen får man försöka vara positiv. Min situation har egentligen inte blivit sämre än den var för tre timmar sedan, innan jag visste. Man kan leva med diskbråck utan att ens veta om dem.

Jahapp. Nu är det bara att försöka vara glad och bege sig ut på den fest som är inbokad sedan länge. Lite svårt att hålla humöret uppe…

Klinikerna, bland annat Huddinge sjukhus, har fått betala straffavgifter för överbeläggningar.

Patientflödet på sthlms sjukhus ökar ständigt. När avdelningarna blir helt fulla, vad ska man göra av patienterna?

– Vi måste lägga någon i korridoren, tillfälligt. Vi kan inte skicka hem henne…

Men nej, staten säger: Straffavgift! Betala pengar om patienter ligger i korridorerna!

-Ok, vi lägger in en extra patient i ett rum.

Men nej, staten säger: Straffavgift! Betala pengar om det är mindre än 80cm mellan sängarna…

Resultatet blir alltså ännu mindre pengar i sjukvården och snävare budgetar för avdelningarna. För vad ska man göra? Man kan ju inte skicka hem en dödssjuk patient som söker på akuten. Så man får bita i det sura äpplet, och eventuellt betala straffavgift. Och HUR hjälper det för att åtgärda överbeläggningarna? Problemet är ju för få sängplatser, inte att personalen tycker att det är ”roligt” att lägga patienter i korridorerna…

Och nu, är samma sak på väg att hända i Pykiatrin?

Straffavgifter om patienter med ångest får vänta över 4mån i öppenvården. DN skriver en artikelserie om Psykvården. Vi får se vad som händer, men rent generellt tror jag inte på straffavgifter för att förbättra en redan pressad sjukvård. Sämre ekonomi är inte vad som behövs.

Och vart hamnar dessa straffavgifter?