Hur otur kan man ha?
Har minsann fått höra historier om hur händelserik en kväll på Psykakuten är. Fullt av patienter överallt, massor av saker att göra och samtal att vara med på.

Och sen, när det äntligen blir min akutjours-kväll, du ekar väntrummen helt tomma. Alla läkare och skötare/sköterskor kliar sig förundrade i huvudet: Vart är alla patienterna? ”Så här lugnt har det inte varit på flera år!”

Det är väl jag som skrämt bort alla…

Så nu sitter jag här och rullar tummarna, och väntar på att någon ska droppa in. Suck.

Idrottsdag? Känns nästan hånfullt när man är skadad.

Fast nej, det är mest skönt med en dags ledigt från plugget. Dock blir det sällan särskilt mycket av varken idrott eller lugn och ro på dessa idrottsdagar. Nej, idrottsdagarna använd för att beta av allt möjligt livsnödvändigt (klippning, bank, läkarbesök, tandläkare etc), som man annars inte har tid med.

Idag har jag äntligen fått MR-undersökningen gjord! Det ska bli otroligt skönt att få mitt eventuella diskbråck diagnosticerat eller uteslutet. Tidigt på morgonen kom jag till Odenplans Läkarhus.

Fyllde i ett formulär där jag fick intyga att jag varken har pacemaker, njursvikt eller metallsplitter i kroppen. Av med alla metallföremål, sen in i ”röret” med förmaningar om att ligga helt stilla… Fick ligga 40min i det högljudda röret. Först tänkte jag, HUR ska jag kunna ligga helt stilla så länge?

Tiden gick, och plötsligt ryckte jag till i hela kroppen.Vart är jag!?…  Just det, i MR-röret! Jag hade somnat trots oljuden…

Med grusiga ögon stapplade jag ut på odenplan. Stelbent och urtrött, måttligt sugen på att hoppa i en pool med andra ord. Men, det blev ilfärd iväg mot västertorp för att hinna wetwesta med Anja innan jag skulle iväg till naprapaten.

Han, naprapaten alltså, är övertygad om att det är ett kramptillstånd i bäckenbotten-muskulaturen som orsakat mina problem. ???. Hur lyckas man få kramp där? Undrar jag (och säkert du). Svaret hade han tyvärr inte, alla muskler som fäster i området samverkar och kan bidra till problemet. Jahapp.

Av alla områden att få problem med, varför skulle jag just få ont där? Inte direkt lättåtkomligt för stretch eller TENS. Jag har ju fått fokusera på ryggen, som ju blivit rejält bättre av stretch och bålstyrka. Men för bäckenbotten finns ingen stretch…

Läkaren, (som förhoppningsvis får MR-bilderna snart) är som sagt övertygad om att bäckebottensmärtan beror på ett diskbråck med en inklämd nerv. Snart kommer svaret!

Resten av idrottsdagen har jag försökt fika ikapp med vänner, pluggat, och läst tidningen. Underbart!

Vardagslyx helt enkelt:)

Tisdag kväll betyder banintervaller för Huddingelöparna uppe på Källbrink. Hur många veckors träning är det nu jag har missat? Jag har ingen aning, men det är alltid lite extra trist att vara skadad på just tisdagarna…

Så, jag har alltså inga genomförda löpintervaller att rapportera om. Som vanligt! Men vad ska då jag dela med världen en tisdag som denna?

Jo: Praktiskt prov i pskiatri avklarades idag. (Det gick bra!) Och sedan blev det crosstrainer och svettkalas. Hade glömt träningströja… Turns out, grått är fortfarande en dålig träningsfärg. Speciellt kombinerat med icke-fungerande gymfläktar.

Och så en sista skrytbild. Titta vad jag hittade när jag kom hem:

Vad gör det då att man får vara ensam hemma en kväll?

Med pyttesmå, minikorta myrsteg börjar jag att bli bättre.

Det går så otroligt sakta att jag knappt märker förbättringen. Och det är knappt att jag vågar tro det (än mindre om det) men sakta men säkert börjar jag inse: det går framåt. Än så länge finns inte löpning på kartan. Men det är fantastiskt skönt att kunna leva normalt utan att ständigt bli påmind om att man är skadad.

Jag har gjort några små-rusningar till bussar och tunnelbanor, har även burit tunga kassar med matvaror, och äpplen utan att få ont efteråt. Jag har wetwestat och crosstrainat, och till och med börjat styrketräna så smått, utan att få ont.

Jämför det med för en månad sedan, då jag inte en kunde bära ner en påse läsk och frukt från supermarket till strand. (Tänk förresten, EN månad är allt som gått sen Mallorca, det känns som minst tre…)

Det är svårt att säga vad det är som gör att saker och ting förbättras. Kanske naprapatens stenhårda nypor, båltyrkan eller att jag hittat lite nya stretch-grepp. Men idag kunde jag njuta av 1h40min lugn, härlig wetwest utan smärta. Och sedan en härlig hundpromenad i kvällsolen.

Dvs efter att jag befriat den odågan från conflakespaketet hon fastnat i ute på verandan…

Nu håller jag en hand på närmaste träbit (ta i trä!!!) för att dessa myrsteg framåt inte upphör bara för att jag är lite positiv…

Allmäntjänstgöring, AT? Ja, det är ju något man gör när man är färdig med läkarprogrammet. Inget jag behöver oroa mig för än på ett tag! Eller? Under hela utbildningen har jag kontinuerligt raderat alla mails som haft rubriker av typen: ”Välkommen på AT-mässa” eller: ”Gör AT i Dalarna!” utan att läsa dem. Det där gäller inte mig, har jag tänkt.’

Men så fick jag den här i brevlådan. Specifikt adresserad till Lisa Clark, och det är ju jag….

På något sätt lever jag kvar i att jag är precis börjat på läkarprogrammet. ”Det är låååångt kvar” till AT liksom. Visserligen är jag en total rookie jämfört med läkarna på sjukhusen, men man måste snart börja inse att det bara är några månader kvar tills jag får jobba som underläkare…

Listor med sjukhusens AT-upplägg. Olika block, olika lön, olika mycket pengar till undervisning. Vissa har ensamma nattjourer, vissa har boendet fixat, andra ger mycket studietid. Några har 50 sökande per plats, andra bara 5.

Hjälp. Vilken djungel.

Hur som helst. Första etappen blir att fixa ett sommarvikariat som underläkare någonstans nästa sommar. Om man inte jobbar som underläkare på somrarna är det nämligen praktiskt taget omöjligt att få en AT-plats… Och efter examen måste man också vikariera något år, för att konkurrera om platserna. Det finns nämligen för få AT och ST-tjänster i förhållande till antalet utexaminerade läkare…

Och jag som trodde att det var ”kirrat” i och med att man kom in på Läkarprogrammet!

12.30.

PANG.

Starten går på Lidingöloppet 30km. Varenda människa är där och springer känns det som. Och de som inte springer är där och hejar, det är jag övertygad om. Det är bara jag, av alla i löparvärlden, som inte är på Grönsta gärde kl 12.30 och upplever löparfesten.

Istället står jag och snorar på en Arc-Trainer i Västertorpshallen, medan solen lyser utomhus. Inte många löpare i sikte inomhus. Jahapp. Där stod jag alltså, förkyld, och trampade medan jag räknade ner till att startskottet skulle smälla av.

Men vad fasen. Jag ville också vara med! Så kl 12.30 jag ställde in apparaten på ”Backpass” och började trampa. Det blev någon sorts tvåminutersintervaller. 12x2min. Det var de första ”intervallerna” jag kört på månader, och genomsnittspulsen under varje tvåminutare steg från 170 till 180 under passet. När jag klev av crosstrainer hade folket ute på Lidingö 1.5h var av loppet. Hoppas att de (ni!) njöt riktigt ordentligt, hela tiden.

Trots att jag vet att det är otroligt jobbigt att springa lopp, så längtar jag så sjukt mycket.

Grattis till alla er som tog er runt de 30 tuffa kilometrarna idag!  Speciellt Petra Kindlund, som tog hem andraplaten bland damerna:)

Ps: För att kurera förkylningen har jag dundrat på med massor av vitlök och ingefära. Kyckling med ingefära och ”hemmagjort” vitlöksbröd:

Köpte supergott, färskt rågbröd från Lidl, penslade med olivolja o pressade på mängder av vitlök och stekte.

Om jag inte blir frisk så får jag i alla fall gott om plats på tunnelbanan imorrn…

Nu har vi kommit till en sak som jag verkligen förespråkar!

OBH Nordicas Deep Muscle Massage. En manick som jag kommit att kalla ET, pga det speciella utseendet…

De två plasthuvudena skickar ut stötvågar (ok,de vibrerar) och ger en bra massage! Har behandlat utsida lår ganska mkt i samband med att jag hade löparkna och nu har rygg o höfter fått några omgångar! Kanske kan de masserande stötarna likna den stötvågsmassage som man använder i sjukvården. Det ska tydligen kunna bryta ner ärrvävnad i skadade muskler och vara bra för läkningsprocessen.

Den medicinska stötvågsbehandlingen använder ju mkt kraftiga stötar, och gör tydligen ganska ont. Lilla ET är förstås inte lika stark, men jag tror att den kan sätta igång lite cirkulation och läkning ändå.

Man kan inte köpa alla konstiga apparater som säger sig vara välgörande för smärtande muskler och leder, men jag personligen gillar den här. (Och blev tipsad av Johanna, som också haft frekventa skadebekymmer…)

Dyrare än en tennisboll, men lite flashigare och man kan sitta i soffan och hålla på!

(Dock verkar vibrationerna störa TV-signalerna hemma hos oss, så ET är inte så älskad av alla…)

Jag är en tidsoptimist.

Det är snarare regel än undantag att jag på morgonen rusar till bussen. Kapplöpning med 144an har liksom varit min paradgren i alla år. Tills för några månader sedan. Plötsligt kunde jag inte ens ta några joggande steg för att skynda mig utan att det gjorde svinont i bäckenbotten. Varje springsteg kändes som ett knivhugg och jag visste att jag tog ”tusen steg bakåt” i läkningsprocessen.

Jag blev tvungen att se till att ha god tid. Min tidsoptimism fick läggas på hyllan, och de gånger jag var sen fick bussen vinna kapplöpningarna.

Men idag var tävlingsinstinkten framme igen. Bussen kom brakande runt hörnet, och jag sprang. Utan uppvärmning, direkt till spurt, med ryggsäck på ryggen. Smart? Nej.

Det var en ren tjurrusning. Men jag vann över bussen imorse och det var jäkligt skönt.

Det bästa av allt var avsaknaden av knivhugg. När jag flåsande satte mig på sätet kunde jag inte låta bli att le. Visst, bäckenbotten blev inte glad av min tokstollighet, men det kunde varit värre. Kanske tog jag några steg tillbaka i läkprocessen idag, men det här måste ändå vara ett litet tecken på att det gått framåt!

Tjatkärringen har varit i farten.

Eller, så värst mycket har jag egentligen inte tjatat. (Mest suttit och ringt samtal.) Och jag har lyckats tidigarelägga MR-tiden till om bara EN vecka istället för tre!

Fritt vårdval is the shit.

Fick höra av en på HAIS kansli (som haft diskbråck) att Sabbatsberg har superkorta väntetider på MR undersökningar och att det går att överföra sin remiss dit. Så jag ringde förstås. De ville att jag skulle få Medicinsk Röntgen Odenplan (där jag hade min tid den 12e okt) att faxa min remiss till dem. Till Odenplan ringde jag ett otal ggr utan svar, och efter några turer fram och tillbaka gav de mig en tid den 29e september istället! De ville uppenbarligen inte förlora en patient…

Lite konkurrens sätter tydligen fart på sjukvården! Och man tjänar minsann på att vara lite obekväm.

Ett tips är dock: Om du ska göra en MR, be läkaren att skicka remissen till Sabbatsberg. Där är väntetiden högst en vecka. Outstanding…

Andra veckan på psykosavdelningen!

Hade innan placeringen föreställt mig att korridorerna skulle vara full av hallucinerande patienter. Man kan nästan säga att jag blev lite besviken när patienterna visade sig vara mestadels välmedicinerade, lugna och icke-psykotiska. Att ha schizofreni innebär inte att att man springer runt och hallucinerar ständigt och jämt.

Så jag har gnällt för handledare och kursare över att jag ville möta någon riktigt psykotisk person. Man måste ju lära sig att åtminstone känna igen tecknen!

Idag fick jag mig en rejäl dos av psykos. Och det var ingen som helst tvekan om saken, tecknen var inte direkt subtila… Det var inopererade metallföremål i kroppen som kontrollerades av staten, utbytta familjemedlemmar och diverse annat smått och gott…

Psykiatri är roligt! Och man har (i alla fall där jag varit) gott om tid att prata med varje patient, till skillnad från hur det är på vårdcentralerna.

Förutom att försöka behandla småtokiga patienter idag har jag gjort mitt bästa för att hålla mig själv sinnesfrisk. För att må bra, både fysiskt och psykiskt måste jag få träna. Och bara lätt pool-running räcker inte för att hålla mig helt nöjd. Idag fick jag min svettdos uppfylld på gymets Arc-Trainer. Ingen smärta, ingen bäckenlåsning, bara skön trötthet…

Rena terapin för att sortera irrande tankar.

Bäst jag tränar vidare så att jag inte blir som Nicholson i The Shining... (Som för övrigt förmedlar en väldigt överdriven, konstig bild av schizofreni!)