Några lediga dagar i schemat ledde till att jag och systern på kort varsel bestämde oss för att ”Flyglifta” upp till Gällivare. ”Det tar ju bara två timmar” tänkte vi…

Således upp kl 06, pendeltåg, arlanda express. Planet lyfte kl 09. Mellanlandning i Kramfors. Äsch vad jobbigt, men det går ju fort. NOT. Tekniskt fel: Alla passagerare lotsades av planet.

Vi hamnade i en ödslig hangar, utan vare sig pressbyrå eller korvmoj.

I Kramfors blev vi kvar. I fem timmar. Planet togs ur bruk och ett nytt skulle flygas upp från Arlanda.

När nästa plan äntligen kom (4h senare) var även detta sönder, och vi väntade på att nån skulle laga framrutan för att vi skulle kunna lyfta. Väntan i tritess. Ingen mat fick vi heller ute i ödemarken, några muffins och lite kaffe…

Efter många om och men är vi äntligen framme i Gällivare och ypperligt mätta, efter mormors älgstek och citronpaj.

Jag har redan börjat fila på klagobrevet…

Igår var däremot en ypperligt härlig dag, med en fantastisk löptur. Inte för att benen var pigga och glada (tvärtom). Men: Jag fick äntligen träffa Johanna, som återvänt från Schweiz! Välkommen hem kära vän, snart ska jag inviga dig i StikkiNikkis underbara, fantastiska Ekologiska glass på Götgatan!

Vilket jag för övrigt rekommenderar alla att testa!

De senaste veckorna har varit ganska ”tävlingsfattiga”. Ett tag i vår var det lopp varje helg och säga vad man vill om det, men tävlingar ofta gör ju att man slipper den jädra snabbdistansträningen (som jag tycker är så jobbig!)

Därför är jag nu i valet och kvalet: Springa 10km i Åkersberga (Österåkersmilen) om några timmar/ Springa själv?

Valet hade egentligen varit ganska enkelt, om det inte vore för EN sak:

Det kostar 400(!!!) kronor att delta.

Jösses. Hur kan man ta ut så mycket för ett litet lopp ute i Åkersberga? För mig är det helt ofattbart. På grund av detta känns det nästan värt att snöra på sig dojjorna här hemma och köra lite lättare snabbdistans senare på kvällen. Själv.

Det får bli mitt sätt att ”tjäna igen” lite av de pengar so jag sov bort i tisdags…

FACIT: Nej, det blev ingen tävling idag. Istället blev det, förnuftigt nog, glass och glassning ute i solen fram till 17-tiden, då solen började mattas av. Trots fortsatt stekhetta var det då dags att hinna träna innan kvällens middag.

9km snabbdistans (nästan 40min tog det) i Älvsjöskogens spår (2 långa varv och 1 kort). Mycket nöjd med varvtiderna! Dock var det premiär för GPS funktionen på Garminklockan (ärvd av far) och jag insåg att medeltempot på varven var 4.18, 4.28. Hmm, kanske inte världens superfart.

Men, trött blev jag, och det är huvudsaken!

Fick dessutom sällskap av syster och far både dit och hem och under snuttar av snabbdistansen. Trevligt!

Och jag sparade 400kr:)

 

Ibland orkar man inte själv.

Då är det fantastiskt att kunna åka till träningen, och höra: ”Det här ska vi göra idag, kom igen nu kör vi”. Ingen tid att fundera så mycket.

Igår var en sån där dag när jag helt enkelt inte hade någon lust/inspiration att ge mig ut. Trots ledig dag sköt jag upp träningen timme efter timme. Satt istället och åt princesstårta, kladdkaka, glass, matrester (från studenten) och kände mig SEG.

Bestäde mig tillslut att testa en ”torsdagsträning” på Källbrink för att komma iväg överhuvudtaget.

4*1750m (i terrängspåret) stod på programmet.

Torsdagarna har alltid lite sämre uppslutning än tisdagarnas kortare banintervaller. Tre personer var vi där, varav de övriga (herrarna) är betydligt löpstarkare än jag. Men sällskap är ändå guld! Och jag hade aldrig orkat köra så hårt ensam

Gjorde dock en riktigt dålig träning i måga avseenden:

Kutade iväg som en tok med herrarna på den första intervallen. Mjölksyran slog till i uppförsbackarna och jag hann reflektera över att: Det här är INTE mitt tröskeltempo… Lite under 4min/tempo blev det i den kuperade banan, och kom in på 7.25. Efter 90sek vila var jag inte återhämtad, och jag tappade sedan 10sek per intervall. Alltså- riktigt dåligt upplägg egentligen och de stackars benen hade inte mycket att säga till om när de ville stanna efter 2 omgångar…

Skönt sedan att kunna ta bilen hem efter 4 jobbiga intervaller!

Vädret är ju också helt underbart- kvällen spenderades på verandan med ett glas vin och ytterligare lite bufférester tillsammans med Petter.  Det är bara att lapa i sig solljuset medan man kan!

 

Detta fick jag erfara både en och två gånger under gårdagen.

Gårdagen, som genomsyrades av det faktum att min kära lillasyster tog studenten (grattis, grattis igen) blev superlyckad!

Innan firandet började hann ag dock med ett wetwestpass i västertorpshallen. När jag trampade runt som bäst, i mitt makliga tempo, hördes plötsligt dunkande musik ut högtalarna. Tanterna strömmade till, och ett vattenjympapass startade. Vilken lycka! Snacka om att mitt träningspass förbättrades avsevärt. Att ta ut sig är mycket lättare med musik.

På mina lugna skogspass har jag aldrig musik. Men när intervaller ska genomföras ensam blir det alltid bäst med nån sorts house eller rock i lurarna. En forskare (som gjorde ett framträdande i sportnytt 4/3-09) menade på att musik med beats/minut något över hjärtrytmen ökar prestationsförmågan… Personligen bryr jag mig bara om att bli ”peppad”, vilket hjälper mig att ta ut mig lite extra. Speciellt i simbassängen är det annars lätt att bara flyta med…

Nu kunde jag istället trampa/paddla på i takt med ”Call on Me” tills benen var helt slut…

Senare på eftermiddagen vankades det utspring på systerns gymnasieskola. Därefter: flakåkning och allmänt öl-sprutande kaos. Dum som jag är rycktes jag med upp på ett flak (tillsammans med en vän till mig, som också haft ett syskon i klassen.) Stämningen var på topp, och studenterna badade, duschade och simmade i öl. (Tro mig, hade jag haft wetwesten på mig hade jag kunnat köra ett pass där på flaket…)

Lastbilarna dunkade iväg och festen fortsatte. I tio minuter.

Då la plötsligt musikanläggningen av. Partyt kom av sig fullkomligt, alla började frysa där de stod indränkta i öl. Katastrofen var ett faktum. Det spelar ingen roll hur mång flak öl man häller på sig själv och vännerna, utan musik blir allt ganska pointless.

Lösningen blev att ta rygg på ett annat flak (med dunkande basgångar) och studenterna var ganska glada (och fulla) ändå! Syster min (som inte var full) hade en härlig dag och det är huvudsaken. Mottagningen hemma i trädgården var superlyckad. Maten var god (min chokladfudge-tårta var godast) och räckte gott och väl (allt utom chokladtårtan, som tog slut).

Idag är en ny dag och jag reflekterar över att nästa stora fest kanske är min egen examen…

 

En superhelg har passerat- hela Stockholm har njutit av solskenet.

Helgen guldkantades av långpass, grillfest och nationaldagspicnic. Ett långpass från Älvsjö, runt Årstaviken, via Vinterviken och hem, avverkades alltså i söndags. Totalt 1h 59min (jag var så törstig i slutet att en extraminut kändes omöjlig….) Hade sällskap av Petra runt Årstaviken, där vi också sprang på Lena Örn (Spårvägen) som hängde på en bit innan hon startade sin snabbdistans… Själv ökade jag tempot i 30min efter att jag släppt av stackars marathon-möra Petra. Sprang längs vackra vinterviken, upp mot Mälarhöjden och hem…

Denna tisdag, som skulle vara en effektivitetens dag, började däremot med en smärre katastrof. Vi försov oss. Jag som aldrig brukar försvova mig, vaknade 37minuter efter att jag skulle varit på plats hos Folktandvården i fruängen. Ångest.

Klockan skulle ringt 07.20- vad hände?

Jag kan inte ens minnas senaste gången jag försov mig. Varför just idag? Tandläkaren ska förstås ha sina pengar vare sig mitt hål är lagat eller ej. Vem tycker inte att det är trist att betala för tandläkarbesök? Men tro mig: Det är ännu tråkigare att betala för nada…

Summan av sovmorgon: En tusenlapp slängd i sjön?

Hur som helst. Den något ansträngda studentekonomin blev plötsligt ännu lite mer ansträngd. Det blir nog inga nya Runner’s Store sko-inlägg förrän i höst…

OCH: Klockan får hänga med ett tag till med sin provisoriska lagning.

Jag börjar förresten undra om det här med provisorisk lagning går i släkten. Titta bara på pappas klocka:

Sådan fader, sådan dotter?

En solig, fantastisk, helg har det varit. Och än är den INTE slut. (Känns rätt bra  måste jag säga!)

Efter ett lyckat projekt-möte igår mötte jag upp vänner i stan och smakade på Stockholm. (I själva verkat smakade jag mest på Asien för att vara ärlig…) Hur som helst, god mat och gott sällskap. Väldigt varmt väder och mycket folk. Passar mig utmärkt:) Att kunna sitta i shorts en sen kväll, när solen gått ner och det blåser lite, men inte frysa. Det är sommar det!

Efter att knappt ha varit hemma på tre dygn (lever ur min kappsäck) var det oerhört skönt att komma hem imorse och bara slappa i solen. En hel del tid har spenderats i gräset idag med ett gäng artiklar om Patellofemoralt smärtsyndrom (en av de knädiagnoser som behandlas i kommande artikeln…)

I huvudet cirkulerade tankar om dagens träningspass. Lördagar brukar betyda långintervall. Men: Nästa lopp blir troligen 3000m på bana, ”så det kanske är dags att börja träna lite för det?” tänkte jag. Alltså blev det en tur till Källbrink i eftermiddag (när solen var liiite midre intensiv). För att ”bocka av” ett pass som på förhand kändes ur-jobbigt:

10*400m, med 80sek vila. Ensam.

Att ha banorna helt för sig själv i gassande sol kallar jag lyx!

Men måste säga att det gick segt utan sällskap. I motvinden på bortre långsidan tappades många sekunder, och tempot var betydligt långsammare än tidigare pass inomhus- 1.18-1.19.5 tider blev det typ.

På det hela taget nöjd. Fick dessutom sällskap både till och från banan av min käre far, som förhoppningsvis är på väg tillbaka efter Akilles-trubbel. Och vem kan gnälla när man har en så fin hemjogg?

Genom Segeltorpsskogen, via skogsgläntor, porlande vatten, och såna här:

En något dålig nyhet är dock att armbandet på min älskade Garmin pulsklocka gick HELT av när jag skulle starta tredje intervallen. Min vana trogen kommer det nog att bli diverse desperata försök att laga med silvertejp innan jag ger upp och köper en ny…

Långpass imorrn med silvertejpad klocka runt armen?

Termin 8 är nu officiellt avklarad. Sista kursen är slut, och sommarlovet är här!

Dags att byta fokus, nya mål hägrar. Har tagit på mig att bearbeta materialet från höstens examensarbete (om knäsmärtor hos löpare) för att eventuellt få en artikel publicerad… Det kommer att bli främsta fokus under sommaren. (Gratisjobb med andra ord.) Bara att ta nya tag!

Likaså gäller det att hitta nya mål med löpningen. Efter att ha klarat 39.36 på Kvantumloppet har jag inte riktigt vetat vad jag vill: Men nu har jag äntligen kommit underfund med vad jag siktar på!

-Jag kallar det: ”En minut under 4min-tempo visionen”. Det gäller 3000m, 5km och 10km.

-Under 11min på 3000m, 19min på 5km, 39min på milen.

Så, nu har jag fått något att bita i! Tror nog att det kan vara en rimlig målsättning att försöka beta av dessa under kommande säsong(er). Vi får se hur länge de olika målsättningarna håller i sig. Jag hoppas ju på att slå dem så fort det bara går:) Dock krävs några passande lopp. Just nu tycker jag att det är lite svårt att hitta! Förslag mottages gärna

Kanske är det lite galet att försöka träna för alla distanserna samtidigt, men äsch, jag fortsätter att träna på som vanligt!

Idag blev det snabbdistans (eller långintervall kan man säga) 2*3.6km i Älvsjöspåret, med 2 min vila. Fullt ös, nästan medvetslös, hehe. Första varvet på 15min blankt, andra på 15.25. Trött!

Nu är det dags att njuta av en fin sommarkväll: in till Söder för att träffa en gammal basketvän (Jossan). Eventuellt blir det även ett besök till Kungsan, där Smaka på Stockholm huserar i helgen!

Att resa en hel natt (dvs inte sova) ger uppenbarligen vissa effekter på energimängden.

Idag har det gått segt både i huvud och kropp. Typiskt då att jag hade heldag av simulatorövningar och traumaövningar i Huddinge. 9-18- det kallar jag långpass! Dock var det mycket givande, trots viss håglöshet och en hel del gäspande! (Gick på ren koffein-hype på eftermiddagen.)

Att ta sig till träningen på Källbrink kändes nästan som att suicide-mission…

Det var ett intressant pass som skulle avverkas: 4*(5*200) där varannan 200ing gick precis under tröskelfart (typ42-43) och varannan gick precis över tröskelfarten (48-49sek). Man körde alltså på i 2000m utan stopp, och sedan fick man vila 2min. Jag höll på att storkna efter 2ggr 2000m och funderade på att bryta efter tre, men veterankillarna övertygade mig om att köra klart alla fyr set. Tack!

Nu, nöjd, nöjd, nöjd med dagens pass och betydligt mycket piggare än innan (det betyder dock inte att jag är pigg). Har förberett (i ilfart) en powerpointpresentation inför min redovisning imorrn och även panikpluggat (i ilfart) inför mini-tentan imorrn.

Tro mig- Barcelonaresan kändes väldigt avlägsen imorse när jag kom till skolan och påmindes om verkligheten…

Vilken helg!

I sällskap av två av mina främsta vapendragare från grundskolan Filippa (som bott i Barca under våren)och Julianne (numera Irlansboende) har jag upptäckt Barcelona i helgen.

Två och en halv dag hade vi på oss. Det känns som minst en vecka- vi har hunnit så mycket! Staden är helt fantastiskt vacker och mångfacetterad! De olika stadsdelarna kompletterar varandra och vi har sett dem alla (åtskilliga kilometer har avverkats promenerande): ”Gamla stan” med trånga små gränder, den lite mer moderna turistdelen, ”sydamerikanska-bakgatudelen”, las Ramblas, shoppingkvarter, och så förstås stranden. ”Turistfällorna: byggnader designade av Gaudi, var vi aldrig inne i, men de var vackra utifrån!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

God mat (Tapas!), gott sällskap. Mycket skratt och fest, lite sömn. Att vi lyckades tima vår weekend med att Barcelona gick och vann Champions League på lördakvällen gjorde ju inte saken värre… Innan resan var jag orolig över att inte orka hålla samma tempo när det gällde partylivet som övriga, mer rutinerade Barcelonabor. Det gick dock finemang (man rycks ju med i feststäningen!) och jag insåg att det faktum att man tar träningsvila gör att man har en extra energireserv kvar:)

 

Söndagens strandvistelse var nästan det bästa på hela helgen. Solterapi. Dock brände vi oss, jag och irländaren…

 

 

 

 

 

Kort sagt en händelserik helg. Jag kan inte förstå att det bara gått tre dagar! Flera gånger har vi reflekterat över hur skönt livet kan vara. ”Det här är livet” kom vi fram till åtskilliga gånger… Barcelona är en underbar stad, med mycket att erbjuda! Dock finns det ett kraftigt aber: Det är INTE löpvänligt. Väldigt mycket trafik. (Avgaser och övergångsställen överallt!) Väldigt mycket folk (på liten yta-> trångt) och Väldigt mycket hård gatsten… Vi bodde ganska långt från stranden och således blev det ingen strandjogg (jag vågade inte försöka mig på en irr-färd dit.) Dock tog jag en lugn 60min jogg på söndagen (när resten sov, vid halv 12 på ”morgonen”). Med stopp var 50e meter för trafikljus…

Kort sagt: en bra cityweekend, men inget ställe för träningsläger om man ska bo mitt i stan alltså.

Nu måndagkväll och jag är ganska glad över att vara hemma. Efter en lång resa hem är jag något mör (start kl 02.40 imorse innebar att vi inte ens gick och la oss).  Att inte sova alls är inte att rekommendera… Men en löptur i skogen på eftermidagen fick mig att bli lite mer balanserad.

Vilken kontrast: Barcelonas puls byttes mot lugna skogsstigen.

Borta bra med hemma bäst? Variation förnöjer i alla fall…

Sista skoldagen och sista passet innan resan avklarat!

(Hjälp det låter ju som att jag ska vara borta i flera veckor som jag håller på…)

Packar, donar, fixar och nojjar för fullt.  Att resa på egen hand är mer nervöst än jag trodde! Tidigare har jag bara rest till ”hemmastadda” områden ensam (England, Gällivare) men nu blir det alltså Barcelona!

Idag brassade jag på med ett sista, (jobbigt pass) innan vilan. 1h50min distans, med 40min snabbdistans inbakat. Jösses. Det flöt på ganska bra, åtminstone på de flacka delarna… Efter snabbdistansen, som gick till längs brandvägen till Källbrink, nedför ”Grisstigen” och runt i spåret där, höll jag knappt på att orka mig hem. Benen var döda- nu är de värda lite vila! (Träningsvila dvs. Jag lär nog komma hem tröttare än jag var när jag åkte…)

Nu är det packning som gäller. Har även skrivit ut en passkopia, (en fotograferad version av passet) för att vara på den säkra sidan. Barcelona är tydligen ökänt för ficktjuvar…

10kg handbagage på Ryanair är det som gäller. Inte mkt plats alltså!

Löparskorna står lite fundersamma utanför väskan och undrar ivrigt om de får följa med… ”Varför är vi inte medpackade”… Egentligen får de ju inte plats MEN: Frågan är ju, ska man ta med dem IFALL att det finns lite tid över för en lugn strandjogg någon dag?

Om de får plats åker de med! Jag har ju ändå inte så många par skor med mig…

Nu blir det alltså radioskugga i några dagar (troligtvis). Därför vill jag säga: LYCKA TILL, allihopa som springer marathon på lördag. Vädret i Sverige pekar på regn och 17+ i Sverige…

I Barcelona blir det nog 30+ och sol:) Passar mig utmärkt!