En härligt fullspäckad dag har passerat!

Började med att läsa i DN om bra styrkeövningar för löpare, sedan begav jag mig till Eriksdalsbadet för att wetwesta med kvinnan från morgonens löparartikel: Ingmarie Nilsson!

Eriksdalsbadets utomhusbassäng visade sig passa utmärkt för wetwest. Det var längesedan jag varit där och trampat så jag hade nästan glömt hur härligt det är att vara utomhus! Men det bästa var helt klart sällskapet. Tiden bokstavligen flög förbi, och vips hade en timme gått… Jag fattade ingenting, vi hade ju precis börjat, och babblade på som bäst:)

Det blev ett mycket lugnt pass, på ca 75min. Jag masade mig upp ur poolen lagom till att det började ösregna. Men, en rejäl sport-top bränna hade jag i alla fall fått!

Resten av dagen spenderades bland annat i Gamla Stan, på en urmysig uteservering på Järntorget. Jag och kandidat-kompanjon Ängla (som varit min stöttepelare under den gångna terminen) återsåg varandra för första gången sen avslutningen. Roligt!

När solen tittade fram mellan molnen kändes det verkligen som att man var på ett litet ”plaza” i Italien. Stockholm är vackert, och man förstår vad det är som lockar turister hit. För det finns mycket turister i sommar-stockholm, det märker man tydligt i Gamla Stan…

Och kvällen?

Kvällen fylldes av domedag och sinnessjukdom. Lars Von Triers Melancholia avnjöts på Victoria på Götgatan. (Stans mysigaste biograf?) Melancholia var en underlig film. Vacker, nästan som ett två timmar långt konstverk. En hyllning till kvinnan har vissa sagt men jag vete tusan. Sevärd, helt klart, men man ska vara medveten om att den är något speciell…

Men, för oss var det ju ”gratis” eftersom jag vunnit biljetterna på Terräng LM:)

Suck, det var under den underbara tid då jag kunde springa…

Nu är det bara att hoppas på att jag inte får höra ”HEL-vila” imorrn hos Idrottsläkaren, så att jag får använda mitt nya 10ggrs-kort på utebadet!

En i många avseenden idyllisk och ideal midsommar har passerat.

Ett kompisgäng i en stuga på landet. Massa mat, lekar, sol, kubb, blomplockande, glatt firande, frågesport, nubbe, midsommarstång och så vidare. Allt som hör midsommaren till. Jag och Petter, som fick ”lekledar-rollen”, underhöll gänget med allt från svans-jakt till ursvår frågesport á la Mästarnas Mästare och Norsk-kareoke.

Och så mycket mat: sill, matpajer, efterrättspajer, glass,  godis, kex, ost, grillat. Jag tror jag var mätt konstant i ett dygn:)

Egentligen är det konstigt. Varför krävs det en storhelg för att åka ut på landet och umgås? Jag är ingen stor traditions-firare direkt och tycker att man borde fira lite oftare:)

Men (och ett stort MEN): ett mörkt moln har faktiskt hängt lite över huvudet som ni kanske förstår. Jag mår verkligen bäst när jag får träna ordentligt. Och idag mal tankarna i huvudet igen. Har gjort höft-träning idag, och testade att jogga en halvtimme i skogen, med fick gå tillbaka. Jag ger sällan upp, men när jag försökte öka farten högg det till. Gråten var nära (av ren irritation och deppighet). Ingen förbättring tyvärr.

Tur att hunden och Petter var med!

Imorrn väntar wetwest med Ingmarie. Som troligen kommer att få höra allt om mina bekymmer…

Ösregn varvat med småskvätt. Sinnet är något grått.

Vadan denna deppighet nu när midsommar är här?

Svaret är kanske inte så svårt egentligen: Har inte kunnat springa på över en vecka utan smärta.

Gårdagen började med katastrof. Hade packat o timat in i minsta detalj för att wetwesta och åka till jobbet direkt. MEN, jag blev total-utsparkad från poolen efter 5 ynka minuter eftersom att de höll stängt mellan 11-15, för att sedan öppna på kvällen igen. Idiotiska öppettider! Blev totalsnuvad på konfekten och sjukt irriterad…

Åkte hem, småputtrande av ilska och bestämde mig för att prova jogga istället, och fick ont efter 100m (fortsatte dock några kilometer till). Tre dagars vila har alltså inte hjälpt…

Samma konstiga smärta i bäckenbotten. Huggande, innanför höften ovanför ljumsken.

Har ringt runt till diverse idrottskliniker och fått en ”panik-tid” inpressad hos en idrottsläkare på måndag. Naprapaten jag gått hos tidigare var mkt konfunderad när jag berättade om mina symtom. Stressfraktur i bäckenet? Nja. Det känns mer muskulärt.

VAD kan det vara???

Efter jobbet igår (som tack och lov gick bra) var det dags för tjejkväll i Solna, med asiatisk hämtmat, godis och annat som hör till. Nåja… Tjejkväll var de inte riktigt, Frank var ju med!

Gäller att försöka hitta små glädjeämnen, och att umgås med vännerna är helt klart den bästa medicinen. Alternativträning är nog också bra:)

Det vore bara så skönt att veta att det kommer att gå över.

Att det inte är något allvarligt.

Att jag bara behöver vila…

Det här känns så okänt.

Ännu ett inlägg på temat dyngblött.

Tänkte at det skulle vara roligt med en bild på mina dyngsura träningskläder. När jag kom ut från Spinningpasset med Joh-Anna fanns det nämligen en rolig rand av ”torr-färgad” dvs ljusrosa längst ner på linnet. Efter lite stretch o bålstyrka var den dock borta, och bilden blev meningslös…

Hur som helst: blev mkt positivt överraskad av dagens pass. Bra musik och en bra, ny ledare för sommaren. Personligen var jag trött efter andra uppvärmningslåten… Känns skönt att få ta ut sig ordentligt. Tyckte till och med att det skvalpade av svett i öronen… Tror minsann att benen kommer att vara lagom möra imorrn. (Om jag ska vara ärlig var de möra redan imorse, snacka om att jag slarvat med styrkan på sistone…)

Dagens väder kan man ju också sammanfatta med dyblött. På nåt sätt känns det fortfarande som att väderguden skonar mig från värsta löp-suget. Banintervaller (det är ju tisdag!)  i ösregn är ju inte superkul och på så vis kändes det riktigt bra att åka iväg och träna inomhus igen:) Speciellt med så trevligt sällskap som Joh-Anna. Fick även chans att ventilera tankar om min konstiga skada samt dela med mig av mina erfarenheter av löparknä (som hon fått en ”lightversion” av…)

Nu ska jag stilla min Medicin-abstinensnågot med ”Dr House svåraste fall” på 4an, samt unna mig lite av det här:

Det blir nog muskler av alltsammans;)

”Har du badat med kläderna på?” fick jag höra när jag hängde upp träningskläderna efter dagens gym-pass…

Nej, jag har tränat i gymet, inte badat.  ”Och så blöta är de väl inte?”

Jo kanske. Ett lätt crosstrainerpass och mina kläder dryper tydligen.

Jag vet inte vad alla andra gör för att inte svettas. Folk kommer med fleecetröjor (!!!) till gymet, medan jag står i shorts och linne på crosstrainern och svettas om en gris. Kanske var passet inte helt lätt i och för sig. Pulsbandet på, musik i lurarna och massor av överskottsenergi efter att ha suttit (still) och skrivit en hel dag.

Uppvärmning 20min och sedan 40min med puls över 160 på maskinen (snitt 170). Kan väl nästan kallas ett tröskelpass? Inte lika jobbigt som löpning, med ändå ett gott alternativ. Och det gjorde inte alls ont, det var nog det bästa (kanske fick nån liiiiten känning bara.)

Resten av dagen har spenderats framför datorn som sagt. Sitter och sliter mitt hår och försöker att formulera fina och korta meningar till den artikel som projektarbetet ska utmynna i. Det tar TID. Snittar nog ett ord i timmen… Varje mening ska beläggas med tio referenser, varje referens ska detaljgranskas. Det kliar i hela kroppen efter någon timme.

Hur överlever de som inte tränar!?

Kanske är det någon sorts högre makt som styr över vädret?

Det var i alla fall tur för mig att det regnade idag. Tur, för det gjorde det betydligt lättare att gå in i Huddingehallen och köra mitt wetwestpass istället för långpasset i skogen. Hade det varit strålande sol och varmt hade jag säkert struntat i rehaben och gett efter för springsuget… (Vilket INTE varit bra, eftersom smärtan i ”bäckenbotten” är kvar.)

Jag är egentligen ett stort wetwest-fan, men idag var jag lite skade-deppig där i bassängen. Kände till och med lite av smärtan under passet… Regnet stod som spön i backen och jag trampade runt i en söndagsfull bassäng. Höll i alla fall på i ca 90min(!). Inte nåt högintensivt trampande, (snarare tvärtom, sådär lite håglöst) och sedan snabb styrka och in till stan.

Kan man inte träna ordentligt kan man i alla fall göra andra roliga saker!

Helgen har spenderats i stan. Igår besökte vi Moderna Museét, vilket rekommenderas varmt. Och i regnrusket idag passade det ypperligt bra att sitta på ett fik och äta bullar med vänner. Något måste man ju muntra upp sig med!

Tror att jag körde på lite för intensivt förra veckan, och att det är därför som det blivit såhär. Är dock lite förvirrad över vad det är som orsakar ontet, och vad man kan göra åt det… Innan förra lördagen hade jag bara haft problemen under lite längre pass, men nu har det på något sätt blivit mer kroniskt…

Lite mer wetwest o styrka fixar förhoppningvis biffen:)

Ps: Om jag ska vara ärlig så ”fuskade” jag igår och sprang 2*3.6km i Älvsjöskogen och fick tyvärr lite ont. En dags vila räckte inte!

Joggade upp till Källbrink ikväll, med funderingar kring om jag ens skulle kunna genomföra ett banpass med min konstiga bäcken-smärta. Väl på plats blev jag välkomnad av soliga banor och ett glatt (om man nu kan vara det innan ett intervallpass) gäng herrar som värmt upp på plats.

Lyckligt ovetande frågade jag vad som stod på programmet idag:

– 8 gånger 1200m.

VA??!

Efter en snabb uträkning insåg jag att det var närmare 10km, och way too much for me på bana…  Bestämde mig således att köra 6st set istället. Upplägget var lite spännande: 1000m i tänkt 10km tävlingsfart, och sedan ökad fart på sista 200m. Jag hängde på Robert och höll alltså inte alls min ”milfart” utan snittade typ 3.37 tempo på 1000m. Kanske var mina fartökningar inte så magnifika, men det blev ett bra pass, som inte alls var så där megajobbigt som det lät från början! (Och pulskurvan på Garmin blev intressant:) Nörd som jag blivit…)

Tack för draghjälpen säger jag. Och tack för trevligt sällskap! Det bästa med de där passen är förstås efteråt. Att stretcha, snacka lite och sen jogga hem genom skogen. Denna gång mörkades dock nedjoggen av ”ontet”, som jag sluppit under intervallerna. Jag tror jag fått nån konstig sorts bäcken-ischias smärta! Det strålar nämligen ner från svanskotan… underligt.

Nu blir detvila, lite wetwest o rehab för att förhoppningsvis bli av med eländet…

…är ett rätt dåligt uttryck egentligen.

Visst stämmer det när det gäller många saker (yrkesval och studier kanske?). Men när det gäller träning tycker jag att det är helt fel, egentligen bode man tänka tvärtom!

-Hitta det du är sämst på…

Den som vill utvecklas maximalt bör söka upp just de saker som han/hon är dålig på, och göra just det. Man måste hitta sina egna svagheter och våga utmana sig själv! Det här går förstås att applicera på egentligen allt, men i träning och idrott blir det extra tydligt…

Den som harvar på med samma träning säsong efter säsong märker att utvecklingen avtar med tiden. För att få träningseffekt krävs att kroppen utmanas! Med nya övningar och varierande träning. Kanske börja styrketräna parallellt? Kanske börja träna mer snabbhet? Kanske testa ny alternativträning? Eller köra tuffare intervaller?

Berättade jag att jag i måndags gjorde grodhopp i backe?

Har slarvat otroligt mycket med hoppstyrkan sen knäskadan i oktober, och tro mig- det märktes. Jag hade träningsvärk i rygg och mage i flera dagar. Säger det mig något kanske? Benstyrka, situps och rygghävningar på pilatesboll  i all ära men det kan inte ersätta den dynamiska hoppstyrkan. När man slänger sig upp för en backe, jämfota, tar man i för kung och fosterland med hela kroppen. Det går inte att förneka att bålen var ovan med påfrestningen, och jag fick således träningsvärk…

Mina nyupptäckta svagheter:

-Insida/utsida lår. Dags att rehaba lite tror jag (den konstiga smärtan vill jag mota bort). Åtgärd: Sidoplanka, benlyft.

-Spänst och explosivitet. Åtgärd: Hoppstyrka.

Förutom dessa har jag förstås tänkt utveckla allt annat. Vill man bli en snabbare löpare är det bara att fortsätta harva. Med lite variation förstås:)

När man kommer upp till Gällivare tänker man att man kommit till landet… Men, även gällivareborna har landställen- ännu längre in i urskogen!

Idag packade vi alltså bilen och for iväg, med hund och allt. Vi åkte förbi små byar, Urtivaara, Ulatti, Hakkas, Satter, sedan var vi framme. Ett litet rött hus, mitt i skogen vid en forsande älv. Idylliskt norrländskt, med tillhörande myggsurr och ett ständigt rogivande brus från älven i bakgrunden. (Lät nästan som E4an för oss stadsbor)… Att återkomma till ”stugan” väckte barndomsminnen. Inte en människa i sikte, bara skog, grusvägar och stigar.

Trots mycket löpning i veckan, och min konstiga smärta, kunde jag inte hålla mig. Jag och syrran joggade iväg, med mamma på cykel och hunden ivrigt springande bredvid. Förbi torra moar, med tallar och torrt gult gräs och damm. 18grader i luften, soligt, torrt i luften. Som en lagom varm öken(med lite mer grönska dock)! 

Personligen hittade jag en lätt, lätt lutande skogsstig på ca 350m som jag körde ett backpass i. 10ggr upp för denna lilla flacka backe. Lite trixigt att hitta rätt med fötterna, men efter ett tag kom man in i det! Inga höga farter idag. Mer en skön känsla och ett försök till att hålla bra löpteknik…

Att sedan hoppa i älven, för årets första dopp (i sverige) var fantastiskt!

Imorgon blir det hemresa, OM vi kommer med planet dvs (i mån av plats, vi ”flygliftar”). Planet lyfter kl 06.00, OM det lyfter…

Nu har vi landat på riktigt här i midnatssolens land. Uttrycket är kanske lite klichéartat, men det är precis så exotiskt och omtumlande som det låter.

Sol, mitt i natten.

Igår efter den bastanta middagen kunde jag inte låta bli att ge mig ut. Har inte varit uppe i Gällivare sedan jag var 10år. Mygg-ssvärmarna har hållit mig borta, och jag har inte varit så intresserad av vildmark direkt…

Men nu har jag insett att Norrland har sina kvaliteér även på sommaren. Skogstokig som jag är trivs jag här. Löpmöjligheterna är närapå oändliga här på sommaren!

Det är vackert här! 

Alternativträning och styrketräning får verkligen lida när man är på resande fot. Speciellt när man har naturen så lätt tillgänglig, 3min jogg bort…  Tog igår en tur från mormors hus. Sprang på små stigar, vid myrar, och på häststigar runt ett stall. Hittade nya stigar hela tiden och mitt korta återhämtningspass blev 11km. Myggorna gör sitt bästa för att få sig ett skrovmål- men när man springer funkar det OK. ( Om man stannar i EN SEKUND har man dock minst 10 stycken svärmande i fejset…)

Det finns visserligen ett orosmoln som är något värre än myggsvärmarna: En konstig smärta/skada/överansträngning har drabbat mig. Av nån anledning har jag fått ont djupt i ljumskarnas/höftböjarnas fästen. Eller om det kanske är i bäckenbotten? Är hursomhelst rätt förvirrad, och var tvungen att ta det lugnt idag…

8*1km var det tänkt, på en lång fin grusväg genom en öde skog. Finfint! (Det finns ju ”skidspår” överallt på vintern, men nu är de mina! Åt ena hållet var det lite nedför, och åt andra svagt uppför. Medelfarten blev hyfsat lugna 4min/km. Ganska nöjd bara av att ha kunnat genomföra passet!

När jag började jogga hemåt gjorde det nämligen ont igen… Det hugger nästan i magen. (Vad är detta?)

Om jag är ärlig så kom den redan i söndags. Snabbdistansen slet på benen i lördags.  Dags att bli lite mer disciplinerad med insida/utsida träning. Sidoplankan får inte glömmas bort!

Och imorrn kanske det blir en tur upp på Dundret, där det för övrigt finns ett fik öppet till kl 01 på natten…

Nu återstår dock frågan: HUR får man kroppen att fatta att den ska sova när solen strålar klockan är 23.17?