Idag har jag och mina tre gruppmedlemar fått träffa Sim-Man

Mr Simulator.

Sim-Man är fantastisk. Han kan simulera vilket sjukdomstillstånd du vill (nästan), med andnings- och hjärt-ljud, pulsar i händerna, blodtryck i armen, och EKG. Man kan ge Sim- Man läkemedel, hjärt-lung-räddning, syrgas, och dropp. I samarbete med ”teamet” kan man rädda patienten och lindra besvären.

Man kan också få totalt hjärnsläpp in the face of stress.

Allt inför kameran, som ständigt rullar! Man måste ju kunna utvärdera (och skratta åt) sina insatser för att utvecklas… Idag upptäckte jag att:

• det är otroligt lätt att ”black-outa” när man plötsligt ska omsätta teori i praktik
• jag gärna faller tillbaka och litar på att någon annan tar huvudansvaret i situationer där det är flera ”läkare”
• att övning ger färdighet- första fallet var helt klart värst (katastrofalt?)

Tur att man får öva på dockor först:)

Och tur är även att det är ett tag kvar till man själv kommer att bära huvudansvaret i den verkliga situationen (på ett akutlarm.) Faktum kvarstår dock: Om man hamnar på AT i ex Gällivare, (där det inte finns någon bakjour på nätterna) så kommer man att ha ansvaret när det, kanske första natten, kommer in ett traumalarm…

Dags att lära sig att hantera stressen…

Ps: berättade jag att det bjöds pop-corn till dem som satt i rummet bredvid och tittade på hela förloppet på storbildsskärm?!