Nedan följer en beskrivning av vad som händer när man kommer försent till träningen en regnig kväll:

Som jag skrev tidigare ville jag verkligen ha sällskap idag.

Sällskapet var A och O. Därför begav jag mig till Källbrink, där ”lilla löpargruppen” skulle köra 600ingar på bana. Trodde jag. Eftersom att jag kom 3min försent (kutade som en galning sista biten) så hade de redan stuckit iväg på ippvärmning.

Eftersom jag redan var varm tjuvstartade jag med några skogsintervaller:

3x 1km kuperade terrängintervaller, med 1 min vila.

Sedan letade jag återigen efter den försvunna löpargruppen. Utan lycka- i ösregnet själv… Fick reda på att de ändrat planerna och skulle köra i skogen istället. Så jag letade mig ut på den ödsliga, blöta banan ensam…

3x 1000m bana, med 1 min vila. Inte nån världsrekordfart direkt. Men jag är nöjd att jag inte bara satte mig under läktaren och gav upp. 3.38 fart, typ.

5x200m, med 1 min vila igen.

Sen var jag nästan trött. Och lagom tills dess skymtade jag hela gänget på grusvägen och sällade mig till skaran som sprang omkring i skogen, i skydd från regnet. Smart. Hann med en lätt skogsintervall på 400m innan jag tackade för mig.

Alltså- en sjukt ensam träning, i regnet. Precis vad jag inte planerat. Men så här i efterhand känner jag mig riktigt nöjd. Fick ihop en hyfsad mängd, utan att det kändes jobbigt. Kanske kan det vara bra att köra lite terräng o lite bana i samma pass? Vad vet jag:) Det kändes i alla fall lättare än om jag kört 6 tusingar på bana…

På nedjoggen fick jag dessutom sällskap, och draghjälp (ordagrant) av Molly-the dog!