”Nordens största akutsjukhus” har man fått höra att det är.

När man står inne i sardinburken, bakom Kirurgskutens disk, så känns det inte så. Trettio personer, med olika yrkesroller, rusar omkring på en yta på ca 10 kvadratmeter. Den ena mer stressad och upprörd än den andra. Man letar desperat efter undersökningsrum, plats för alla sjuka patienter, och överläkaren. Stress och press och fullt med folk överallt.

Och då har jag inte ens nämnt patienterna.

Högen med patientmappar växer stadigt under dagen. Akuta fall kommer ständigt in, och hamnar såklart högst upp i prioriteringsordningen. Har man otur kan man alltså ligga ”fyra på listan” i 8h…

Som kandidat är det svårt att värja sig för situationen- man mår dåligt över att patienterna får vänta så! Sneglar på mapp-högen som växer och tänker på den stackars grönmarkerade tjejen (=ej akut) med ont i magen, som prioriteras ned eftersom att larm på larm inkommer.

Kanske låter det som full fart och lärorikt som tusan. Men tyvärr är det så att ju mer stressade läkarna är, destå mindre tid och ork finns till handledning. En kandidat innebär extrajobb och extra tid- som inte finns. Därför får man försöka klara sig själv. Handlägga de enkla fallen ”ur högen”, och beta av dem, sakta men säkert.

Sakta går det, och förhoppningsvis säkert!

Likadant är det med löpningen känns det som- Sakta i alla fall. Dagens pass, 90min distans, med 20min lite snabbare tempo, kändes supersegt. Runt Årstaviken bar det i alla fall av. (Ont under fötterna efter 50m). Men, jag hoppas att vila till på lördag gör susen, både för kropp och humör!

Imorgon väntar dock möte med min handledare från knäprojektet. Eventuellt artikelskrivande väntar!