…är hoppet!

Och det är tur det. För annars hade jag nog klappat igen för länge sedan. Det är verkligen lätt att man ger upp fullständigt när man ändå får hemska ”återfall” och rehaben inte verkar hjälpa. Igår var ryggen i fullkomligt uselt skick, och strålningarna ner i vänster framsida gjorde att jag inte ville ta ett enda steg…

Så här började jag i alla fall dagen idag:

Ryggen tejpades, så att jag inte kunde böja mig framåt. Svanken fick lite stöd och jag har verkligen suttit rakt idag!

Förutom att ha haltat runt på både Huddinges öron-mottagninge (och haft egna patienter!) har jag ringt runt, som en tok, till stockholms alla idrottskliniker (känns det som) för att föröka få en tid hos en sjukgymnast. Mission impossible? Ja nästan. Antingen är det för lång kö, eller så är jag ”för sjuk”, och behöver mer specialistvård än vad de har att erbjuda.

Men, efter en lång jourkväll på Karolinskas Öron-akut ringde jag i alla fall naprapaten Danne igen, och det blir nog ett besök där inom kort.

För så här kan man ju inte ha det!