Fast jag VET att det kommer att gå upp och ned, och uppupp och nednedned när det gäller läkningen av skadan, så blir jag ändå så himla ledsen varje gång det går ned, ned, ned…

Läkningen av ett diskbråck tar tid och det kommer bakslag. Ofta förstår man inte ens vad man gjort för fel. Jag pratade med läkaren för nån vecka sedan och han sa att det var väldigt typiskt för läkande diskar: Vissa dagar är man nästan bra, och sedan plötsligt kan man knappt gå. Han träffar patienter hela dagarna som har det precis som jag. Alltså vet jag att det är normalt att det kommer  bakslag.

Och ändå denna besvikelse.

Den senaste veckan hade jag ju verkligen känt en förbättring. Men så fort man blir bättre börjar man leva mer ”normalt”. Jag har, sedan diagnosen, undvikit att bära matkassar men igår hade jag handlat och bar hem kassen själv. Och självklart lyckas jag halka på en isfläck. Som den klantskalle jag är lyckades jag alltså hitta den halaste fläcken på gatan och olyckan var ett faktum. Ingen jätte-ramling, men nog för att ryggen skulle ila till och det strålade ut i benet.

På en millisekund hade jag gått minst tre veckor bakåt…

Det är två steg framåt, ett steg bakåt. Eller snarare ett steg framåt, tre steg bakåt.

Hur ska man veta om sinuskurvan lutar uppåt?