En regngig, mörk, ruggig kväll är vad det är.

Inte många människor ute. Men det är jag. Och hunden förstås, utan henne skulle jag inte ens stuckit näsan utanför dörren. Hundvakt åt föräldrarna denna kväll och precis som många gånger tidigare går jag längs de små gatorna i villaområdet.

Iklädd regnställ, halsduk, mössa och tjocka stövlar reflekterar jag över att för bara några månader sedan gick jag exakt samma väg, vid precis samma tid, iklädd shorts, t-thirt och foppatofflor. Då stod veranda-dörrar öppna och vinjettmusiken till Allsång på Skansen strömmade ut från ett hus jag gick förbi. -Oj, är klockan redan åtta? tänkte jag då. Nu känns det som att klockan är minst dags för sportnytt (dvs 22)…

Att glädjas åt årstidernas variation är ibland svårt. Visst är det underbart med vinter, men då är det snarare gnistrande snökalla dagar man har i åtanke.

Hunden är i alla fall glad. Hon verkar inte påverkas mkt av vintermörkret. Fast kanske är hon så glad för att hon ju får åtminstone en timmes promenad i dagsljus varje dag. Till skillnad från en annan, som inte ser mkt solljus om dagarna. Inte ens de soligaste av dagar hinner man njuta. För in till neurologmottagningen i bunkern Huddinge sjukhus når inte solens strålar…

Undrar om det kan vara så att jag drabbas hårdare av vintermörkret nu när ja inte kan springa? För vanligtvis får man ju n rejäl dos dagsljus åtminstone på helgerna. Nu spenderas all tid, både ledig och i skolan, inomhus.

Men det finns kanske hopp? Om exakt 2 veckor vänder det. Tills dess får vi njuta av julmys och Luciatåg på SVT-play