Vissa dagar får jag ett sånt otroligt sug efter att sätta på mig spikskorna och springa as-snabba 200ingar. Med perfekt löpsteg, på ett soldränkt källbrinks IP. Andra dagar längtar jag efter att få tävla: springa stegringslopp, peppad, ha på mig det gula (fula, men underbara) tävlingslinnet och sedan springa järnet. Idag har jag lust att köra grisigt jobbiga långintervaller i kuperad terräng. Jag längtar efter att få mjölksyra i backarna i Älvsjöskogen.
Somliga dagar är löpsuget starkt. Men det är inte bara själva träningen jag saknar, utan nästan lika mkt mina träningskompisar. Att vara med i en klubb, och umgås, kämpa och träna tillsammans, det saknar jag. Man värmer upp, snackar skit, skvallrar, klagar på trötthet. Sen kör man intervaller, klagar ännu mer på trötthet, (om man orkar säga nåt alls dvs) och efteråt börjar snackandet igen…
Vi har varit med om mkt, och tränat o tävlar lite överallt. Med löpningen kommer umgänget liksom automatiskt! Men, det gäller att ta sig tid att umgås fast man är skadad. Trots att alla är sjukt upptagna;)
Petra och Carro, Huddinges bästa löpartjejer!
Så nu är jag i alla fall lite mer uppdaterad i skvallret! Nackdelen är dock att jag nu är ännu mer sugen på att springa…
Förtår precis vad du menar. När jag satt med spricka i tån i höstas så cyklade jag ut till skogen varje lördag. Det var en plåga att stå bredvid när de andra sprang, men jag fick njuta av sällskapet, snacket och skvallret i alla fall.
Ser ut som en av tjejerna (Carro?) kanske inte sprungit tvåhundringar på ett tag heller
Sara: än så länge har jag inte besökt nån träning! Det hade varit för plågsamt…
Anneli: hehe, nej det har du rätt i. Men hon har minsann sprungit i flera veckor, och planerar tävlingar redan om en månad:) vi som hade planerat att göra ”come back” ihop! Det gick ju sådär…