Om någon frågar mig vad jag ”gör” så svarar jag att jag pluggar. Bara efter en specifik fråga om vad jag pluggar så berättar jag att det är till läkare. Kanske är det någon form av jante-lag som spökar, men det är nästan så att jag drar mig lite för att säga ordet läkarprogrammet…
Efter att man sagt vad man pluggar kommer ofta ett ”men oj, vad häftigt!” och ofta frågor om vilken typ av läkare man ska bli. Folk kanske tycker att det är spännande, att läkaryrket är något utöver det vanliga. Det skulle jag säkert också tänka. Men nu, efter snart tio terminer har den skimrande bilden av läkarrollen blivit något mer realistisk och läkarprogrammet har blivit vardag.
Visst, den utbildningen jag valt är otroligt spännande, man ibland känns det som att idoliseringen av yrket är (och ffa har varit) helt obefogad. Som att livet på sjukhuset är flashigt liksom.
I själva verket är utbildningen till läkare allt annat än flashig. It’s bloody hard work. Varje dag inser man hur lite man kan, eftersom man ständigt hamnar i helt nya situationer. Aldrig finns det tid att stanna upp och smälta de intryck man fått dagen innan utan det blir hela tiden nytt, nytt, nytt… Man springer sig nästan svettig på morgonen från omklädningsrummet nere i kulverten för att inte komma försent till ronden, morgonmötet, mottagningen (eller vart det nu är man ska). Håret är i en röra, stetoskopet hänger på halv-svajj runt halsen och namnskylten är glömd i skåpet. Ny dag, nya erfarenheter. Och alltid nya placeringar. Förhoppningsvis har man ett namn på en handledare man ska träffa, någonstans. I början var man ständigt nervös, men nu har man vant sig…
Under lunchen träffar man i alla fall klasskompisarna i studentrummet. Man slappnar av, berättar om morgonens upplevelser, ojar sig, klagar, skrattar. Efter att dagen sen är slut pallrar man sig tillbaka till omklädningsrummet och försöker ta ut sina kläder utan att allting rasar ur skåpet…
Läkarprogrammet är utmanande och krävande. Ibland undrar man vad man gett sig in på. (Det är ju inte så att livet kommer att bli mer fabulous när man börjar jobba som underläkare liksom.)
Men, fastän det är jobbigt ibland så inser jag att jag aldrig skulle vilja byta utbildning! Ibland önskar man att man valt någon lite ”slappare” utbildning. Men det är ju faktiskt övervägande roligt. Jag gillar utmaningen. Variationen. Ingen dag är den andra lik. Den ständiga strömmen av kunskap och erfarenheter som vi bombarderas av varje dag är enormt stimulerande. Och förresten, vad hade jag gjort annars?
Intressant att läsa dina funderingar runt läkaryrket. Jag imponeras också av det du och dina kollegor gör.
Kan dra paralleller till min egen (doktors)utbildning och mitt jobb som innebär en massa resande. Det låter tydligen som ett väldigt glamoröst liv, men det är hårt jobb största delen av dygnet man är ut och reser, långa dagar, lite sömn och obekvämt i allmänhet. Jag brukar säga att ”det är tur att det som man gör är kul, för annars skulle jag nog vara ledsen nu”.
Jag tänker i alla fall fortsätta imponeras av ditt committment till yrket. Mentalt och fysiskt utmanande.
Förstår vad du menar…
Ungefär som att ”alla” tror sjuksköterskor (och läkare) är extra ”goda” människor och ser det som sitt kall att alltid hjälpa och vårda. (Troligtvis därför lönerna är som de är..) Visst vill de flesta hjälpa men det finns nötter även inpm vårdyrket.
Tack för sällskapet i dag!
Ja, jag skulle aldrig vilja bli läkare!
Det är tur att folk är så olika att de väljer så olika också…annars skulle det vara svårt. Jag blir mest imponerad när jag hör att folk läser till läkare eftersom jag vet hur enormt jobbig utbildningen är! (Bodde i samma korridor som en läkarstuderande och hon var minst sagt stressad hela tiden)…
Ja att plugga till läkare är beundransvärt.. man måste verkligen ha inspiration kan jag tro. Att sen arbeta som läkare måste vare väldigt givande men också ett väldigt tufft ansvar. Är ju som en livsstil har jag förstått .. Jag beundrar de som klarar det verkligen.
All respekt till dig …
= )
Snorkkis- ja alla jobb har ju sina för och nackdelar! Har förstått att det där med resande i jobbet inte är så glammigt som det låter det heller. Mkt tid hemifrån! Men du får försöka njuta av att se världen, mellan flygplatserna…
Ingmarie- verkligen, för visst är vi ju allihopa ”samariter”? Som gärna sliter och jobbar över obetalt?;)
Trillingnöten- tur att alla är intresserade av olika saker. Men visst är vi läkarstudenter något stressade mest hela tiden… Hehe. Fat jag måste säga att det var värst de två första åren (preklin). Nu är vi kanske lite för avslappnade. Hehe…
Maria- ja vissa läkare ser verkligen sitt yrke som en livsstil. Tror att det kommer att vara så under de första åren, när man är undersläkare och AT, men sen kan man förhoppningsvis lägga ribban själv, så högt eller lågt man vill:)