Det här är en väldigt speciell dag. Idag har jag nämligen spenderat min allra sista dag som kandis. Det här innebär slutet av en era.

Sista dagen med en egenkomponerad post-it-skylt på pga glömd namnskylt…

Allra sista dagen ute på praktik som läkarstudent. Jag förstår absolut ingenting. Det känns som att det var alldeles nyss som vi som en förvirrad skock med får släpptes ut på medicinavdelningarna för första gången. Det var tre och ett halvt år sen. Då var man konstant nervös, varje morgon innan man visste vart man skulle hade man en klump i magen. Nu har man blivit mer avslappnad (eller lat, haha) och får inte längre hjärtklappning av att bli tilltalad av överläkaren…

Det känns väldigt konstigt att se tillbaka på alla hundratals timmar man spenderat på olika placeringar. Sittandes på urtrista läkarexpeditioner, väntandes på att något skulle hända (vad som helst!) Eller ståendes på evighetslånga operationer, trött i ben, armar, huvud. Man ville bara att de skulle sy ihop patienten så man kunde gå hem… Aldrig mer kommer man att behöva uppleva känslan av att vara totalt lost och oönskad när man kommer ner på akuten och inser att alla potentiella handledare flyr fältet eftersom att de inte har tid att handleda kandidater…

Inga fler luncher i kandisrummet. Inga klasskompisar. Shit, det är så omöjligt att fatta. Men från och med nu kommer man i alla fall att få lön:)

Slutet på en era. Vad passar väl bättre än att fira med kursmiddag med den lilla hematologkursen?

Hela (lilla) studentgruppen bjöds på middag på mysiga polska Restaurangen ”Cafet pietrovitch” (or something) på Tegnérgaran. Sjukt trevlig företeelse!

Nu är jag alltså på väg hem från ovan nämnda middag, och känner mig lite nostalgisk. Det återstår bara några dagar av föreläsningar, seminarier och projektredovisningar innan den allra sista dagen på hela läkarprogrammet på tisdag. Gaaah, jag tror jag svimmar.