Kan någon vara vänlig att påminna mig om varför jag egentligen kämpat så hårt för att bli läkare?…

Jag gillar ju mina gamla jobb!!:)

Igår låg jag i princip i soffan hela kvällen, åt godis och kollade på Vampire Diaries- marathon. (Assistans-jobbet.) Och idag är det servering som gäller. Fri tillgång till delicato-förrådet. Och världens godaste kaffe…

En kopp botade huvudvärken. Illavarslande. Jag tror jag blivit en junkie…

Ibland frågar jag mig själv varför jag egentligen gett mig in i en så stressig arbetsmiljö som sjukvården? Varför välja ett så överbelastat, superambitiöst yrke som läkare, när man skulle kunna leva lugnt och stilla och arbeta med nåt lite trevligt? Ett yrke som inte kräver att man offrar halva sitt liv.

Men jag måste ju erkänna för mig själv: Jag skulle aldrig kunna ha varken assistans- eller severingsjobbet på heltid. Om jag känner mig själv rätt kulle krypa ur mitt eget skinn av uttråkning efter nåt år…