Äntligen!

150km är avklarade, på 5h 27min. Bättre tid än jag nånsin hade kunnat hoppas på… Men så hade jag ju också världens bästa, privata draghjälp i motvinden på östgötaslätterna. Hela vägen.

Vi började väldigt avslappnat, för att inte kalla det ”lojjjt”. Sist ut ur starten, hade knappt rullfart. Haha. Men sen trissades farten upp och jag höll på att dö. Den första milen var den jobbigaste på hela loppet. Fick så sjukt ont i benen, framförallt på insidorna. Kroppen chockades totalt när man började helt ouppvärmd.

Jag o pappa längst bak i fållan. Ser sjukt vilsna ut. Fotograf: Johanna (som för övrigt klagade lite på min kära tanthybrid… Haha

Efter en mil undrade jag alltså hur f-n jag skulle klara 14 till, och vi drog ner på tempot rejält. Vi körde vårt eget lopp, tog rygg på grupper som höll samma tempo som vi. Mil efter mil passerades och efter ett tag började jag inse att jag hade jäkligt roligt.

När halva loppet var avklarat började vi att öka tempot och när vi med 20km kvar insåg att vi skulle klara 6h så var det bara att pressa på. Passerade folk hela vägen och det kändes som att vi bara blåste förbi. (Thanks to Mr Clark!) Kom i mål extremt nöjd, och märkte knappt att jag var trött i benen:) När jag sen klev av cykeln insåg jag dock att:
-Benen var räääääätt så möra. (Fine, helt döda.)
-Ryggen var sjukt öm.
-Jag hade choklad utsmetad över halva ryggen efter att ha plockat i och ur ett antal choklad-powerbars från fickorna under vägen. Hahaha.

Kompletterade sen tröj-förödelsen med lite gräsfläckar…

Pigg och glad:)….

Nu är jag hemma. 4 trappor var helt underbart som anslutning på dagens eskapader. Jag är trött, men så extremt nöjd och glad. Mycket för att det var så himla roligt, men också för att jag överhuvudtaget klarade det (och snabbare än väntat)

Nu soffläge och mer chokladfläckar tack!