Att arbeta med människor är fantastiskt. Mottagningen där jag jobbar behandlar förvisso patienter med en gemensam diagnos, men det betyder inte att patienterna är en homogen grupp. Varje patient är unik, Varje möte är något helt nytt. Jobbet blir aldrig enformigt, man lär sig nya saker varje dag och hamnar ständigt i situationer man aldrig tidigare varit i.

Vissa dagar är dock jobbigare än andra. Vissa samtal är mindre roliga. För första gången fick jag idag uppleva hur det är att meddela någon något riktigt negativt. Under det dryga halvår som jag nu varit på mottagningen har jag följt ett antal patienter tätare än andra. Sådana som haft det jobbigt eller som helt enkelt haft ett stort vårdbehov. Man bygger oundvikligen upp en relation. Då är det verkligen inte kul att ge ett tungt besked, där det känns som att man sviker ett förtroende…

Att försöka trösta någon som till synes är otröstlig är något av det mest dränerande i vårt arbete. Efter ett sådant samtal är man helt slutkörd mentalt. Varje vecka möter man patienter som är extremt ledsna, åtskilliga paket näsdukar går åt inne på mitt arbetsrum. Idag var dock första gången som det var jag själv som orsakade gråten.

Men trots att de jobbiga samtalen tar extremt mycket på krafterna så inser jag att jag är så otroligt lyckligt lottad. Jag vet att det låter som en kliché, men att få ta del av andra människors liv, och få chansen att trösta, hjälpa och lindra är ett privilegium. Jag är så tacksam över att jag har fått (och fortsatt får) möjligheten att lära mig så otroligt mycket varje dag.

Kanske blev det här inlägget lite för personligt, lite för privat, men ibland behöver man helt enkelt ”skriva av sig” litegrann… Och alla samtal är förstås inte fyllda av gråt, majoriteten innehåller en hel del leenden och skratt.

Fast nu är jag ta mig fasen så trött att jag tror jag svimmar…:)