Många har sett fram emot snön. Längtat till ljuset, skidåkning, vinterpromenader. Jag har tvekat. Missförstå mig rätt, jag älskar egentligen vackra vinterlandskap, att ta härliga soliga promenader på sjön, åka slalom. Men här i Stockholm har allt en tendens att fungera lite sämre när det snöar.

Det finns hur som helst en helt fantastiskt aspekt med snö i stan: Man kan springa överallt. Det är lika mjukt och slirigt överallt, så man kan ge sig ut och springa VAR SOM HELST. Bara att snöra på sig och jogga hemifrån. En sån lyx.

Snöigt pass med formtoppade Joh-Anna! Den rackaren har bara två veckor kvar till soliga Miami marathon. Kände mig som en klumpis i hennes sällskap 😉

12 sliriga, snömoddiga, underbart vintervackra kilometer. I vääääldigt lugnt tempo. Frågan är om det finns några som helst snabba fibrer kvar i mina stackars ben? Försökte iaf väcka dem genom att avsluta med tre lite snabbare 60m backar…

Knak. Ryggen överlevde passet iaf:)

Världen är verkligen vackert vit ute i förorter och skogar. Inne i stan är det däremot mest blött o lerigt. Men där kan snögloppet istället berättiga att man sitter på ett fik typ en halv dag. Det är ju storm ute.

Afternoon Tea med nästa Johanna, som nyss varit på Triathlon-läger på playitas. Inspirerande…

En tredje bra grejj med snöstorm: Man kan klä på sig långkalsonger, stänga in sig i sin lägenhet, tända massa ljus, laga middag och invänta söndagssällskapet:)