Vad är det egentligen som gör att vi man vill klaga när saker går emot? Är det bara jag som känner att det ofta känns lite bättre när man fått häva ur sig och dela sin frustration med någon annan?

Äsch, när man sitter strandad i rusningstrafiken på en trasig tunnelbana får man kanske klaga lite. Speciellt om man är på väg till gymet, och vet att man just idag har en ytterst begränsad tid på sig att träna?… Tåget jag satt på gick sönder, och prognosen för att frakta bort tåget var ”osäker”.

Min syster får höra den frustrerade, träningsberoende resenärens klagomål via Facebook… Så fungerar vi: ös ur, skratta, get over it:) Hehe.

Och så fort jag klagat-ur mig började det att kännas bättre, och trots den enorma trängseln på perrongen kunde jag skratta åt Facebook-konversationen. Sen började det stillastående tåget att rulla. Magic.

Tillslut kom jag fram till gymet och lyckades skaffa mig trötta, darriga ben och armar på exakt 60min. Ibland är det bra att vara lite otränad efter semestern:) Man blir trött ganska fort!

Nu: hundvakt.

Mollpan i soffan…

Inget mer att klaga på nu. Förutom att jag just ätit en halvrutten kokosnöt. Hahahha. Smakade lite udda men märkte möglet först när halva var uppäten. Bra där. Så, nu fick jag det ur-klagat också!;)