På något sätt tror jag att den här långvariga skadan har fört med sig något positivt. Tiden innan jag blev skadad var löpningen ganska kravfylld, förknippad med måsten och prestation. Det var inte direkt så att jag såg fram emot varje pass, njöt av tanken på ett förestående intervall eller tröskelpass. Innan diskbråcket uppskattade jag inte det faktum att jag kunde springa, jag tog det för givet.
Nu njuter jag. Speciellt i skogen, och speciellt i fint sällskap:)
Lite blött vid Segeltorpsskogen! Bilden gör inte naturen rättvisa, hann inte fram med kameran när solen strålade 
Ingenting är så terapeutiskt som att springa. Och prata om allt. Tempot är extremt lågt där ute bland rötter, sten och lera. Stundtals var det snarare balansgång på stenar över vattenpölar mer än jogg som gällde. Hehe. Efter 10 blöta, underbara kilometer i terrängen kom vi ut på grusvägar och tempot gick upp något. Helt underbart. 13km totalt. Jag har alltid älskat och kommer alltid att älska terräng. Variationen i löpsteget, naturen, utmaningen. Leran och vattnet kommer på köpet.
Blöta skor, men inga frusna fötter i vårvärmen:)
Viss känning av ryggen fick jag tyvärr på grusvägarna, när det var platt. Men jag säger bara: OM jag nånsin kommer tillbaka på riktigt, och kan springa så mkt jag vill, ska jag fortsätta njuta. Inte ta för givet…
Hi hi, så du kom ut istället! Bra där! Tog själv en kort promenad. Kändes som det var ungefär vad jag pallade… Men det är ju så underbart ute när det känna som vår!
Försöker att aldrig ta något för givet.
Härligt att du kan kuta!
Visst är terräng underbart! Och så mycket skonsammare för kropp och leder.
Tempot är sekundärt!!
Kram M
Jag säger samma sak. Jag har lärt mig av alla olika skador och problem jag haft så de har inte varit förgäves. Även om jag hade uppskattat att vara hel och frisk så är det ändå något bra som kommit ur det mesta. Härligt att du är igång! KRam