Vissa dagar är man inte helt på topp. Idag var jag inte så särskilt sugen på att träna; ond hals, tungt huvud och till på köpet en ömmande svullen mage. Helt utan inspiration. Medlurad till gymet av en mer engagerad mamma.

Satt och trampade på cykel, långsamt. Ingen pulsstegring. Så trist. Gjorde någon trött maskinövning. Degade mig fram, mest där som pratsällskap. Allt kändes seeegt och tråkigt…

Sen fick jag tokryck: ställde mig på löpbandet och drog av 1 minut i 4min/km tempo. Följt av 1minut i 3.50min/km fart.

Jag ville veta om jag fortfarande har farten i benen, och någon gång måste man ju testa om ryggen håller. Uppenbarligen tyckte jag att just idag var ett bra tillfälle. Hah. Maybe not. Men ryggen höll under tiden jag sprang, och benen klarade det. Hamnade ju inte i väggen bakom löpbandet iaf. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur jag förut kunde hålla den farten i en mil. Med uppförsbackar.

Efter de två minuternas inspiration har jag nu återgått till trött/förkyld-stadiet. Halsen har börjat låta rätt illa. Vilken absolut usel medicinsk förebild jag är. Usel.

Tillbaka till: Ingefärs-”te”, kokosnöt och halstabletter:) Observera mina otroliga kokos-öppnar-skills dock. Sjukt duktig med hammaren nuförtiden!