Yes!

Resa till solen är äntligen bokad. Det blir inget ”flashigt” lyxhotell, inget högkulturellt eller exotiskt oexploaterat resmål, ingen backpacker-upplevelse.

Det blir sol, hav, strand. Värme. På ett ganska fint, medelmåttigt hotell, på ett typiskt ”turistigt” resmål.

Mallorca, here I come. Den 20e augusti bär det av. Vi åker med apollo och kommer att hamna en bit söder om Alcudia, på  ”Prinsotel la dorada” . Säkert fullt av skrikande barn vid poolen, tyskar som paxar solstolar vid 06.00 och stojande reseledare som vill tvinga alla att dansa runt poolen. Men jag bryr mig inte, stranden ligger 200m bort…

Hotellet är i alla fall fyrstjärnigt, så några kackerlackor blir det förhoppningsvis inte;)

Glad är jag hur som helst. Nu kan jag lugnt njuta av den ”svenska sommaren” i en vecka till, för jag vet ju att jag kommer att få värme och sol så att det räcker och blir över. Det gör att jag kan slappna av redan nu:)

Bakom hotellet finns tydligen ett naturområde, löpvänligt och fullt av stigar. Det är första gången jag åker till ett resmål som faktiskt passar för löpning. Typiskt att jag just denna gång inte kan springa. Men, jag behöver inte gå bakom hotellet. Naturområdet kan ignoreras:)…

Efter att ha bokat resan och sedan myst i min rese-lycka åkte jag till stan och njöt av den svenska solen tillsammans med Ingmarie i poolen på Eriksdalsbadet.

Ikväll ska vi jag hur som helst ta vara på sommaren lite till, och njuta…

När man inte kan plåga fötterna genom att springa på söders hårda kullerstenar (Midnattsloppet går ju ikväll) så kan man istället tränga ner fossingarna i festskorna och gå på Berns! 

Visst, löpning är en individuell idrott. De flesta passen kör man ensam och man måste nästan trivas ensam ute i skogen för att orka med just den här idrottsformen. Men, löpning är också något socialt.

Som skadad är det lätt att hamna lite utanför ”tränings-gemenskapen” som man annars deltar i. I tisdags hade Huddinges Långdistansare möte uppe på Källbrink. Man  planerade träningsupplägg och tävlingar inför kommande säsong, men jag var inte där.

Det känns lite snöpligt och deppigt att vara med och planera något som man inte själv kan vara med på, så jag prioriterade inte att åka dit. Det känns ju något tungt att inte kunna vara med på träningarna, och känna att man ”halkar efter” när det gäller löp-kapaciteten helatiden. Men på ett sätt blir man mindre och mindre stressad över det här med förlorad form ju längre man är skadad. Nu är jag mer fokuserad på att komma tillbaka hel och stark, för att bygga från grunden. Och jag hoppas (och tror) att jag inte kommer att vara helt ur form när jag kommer tillbaka…

Hursomhelst. Helt utanför gemenskapen är jag inte! För vissa löpare ställer ju upp och tränar inomhus, i gymet, med mig:) I förmiddags träffades jag och Joh-Anna i västertorpshallen. Hon körde ett progressivt löppass på bandet, medan jag roade mig på arc-trainern. 80min, med 35min progressiv tröskel för mig också (medelpuls 172). Benen var faktiskt trötta redan innan passet (hurra, för första gången på länge!) efter att ha kört crosstrainer igår också (med successivt tyngre och tyngre motstånd…)

Efteråt blev det gemensam nercykling och bålstyrka (och 60 dips).

Jag som ju fortfarande febrilt letar resa och resesällskap fick höra om Joh-Annas resa till Rethymnon i Grekland. Sol, hav, löpning i bergen. Inte ett dugg avundsjuk, nej, nej…

Avundsjuk eller inte, det var superkul att ses igen. Här är vi efter passet- Svettiga och glada:)

Själv var jag inte bara lite svettig, jag var dyngsur. Efter att ha glömt tränings t-shirt blev jag återigen påmind om att grått inte är en bra träningsfärg. Speciellt inte grå bomull… 

Efter några dagars smärtfrihet (ok, inte riktigt helt) så började jag få upp hoppet på riktigt!

Kanske skulle jag äntligen få använda mina nya löparskor snart?

Men igår kom smärtan i bäckenbotten tillbaka, ungefär samtidigt som de enorma åskvädersmolnen rullade in och förmörkade stan. Eller, om jag ska vara ärlig så kom smärtan redan efter morgonens wetwestpass med Anja, när jag blev tvungen att sticka iväg från hallen utan stretching (eftersom att de knäppskallarna håller stängt mellan 11-15 på sommaren blev vi utslängda, igen). Under passet gick allting bra och vi trampade (och pladdrade) på som vanligt. Efteråt var det värre, och jag funderar på om det är den missade stretchen, ryggsäcksbärandet eller hund-promenaden lite senare som gjort problemen värre. Säkert är det en kombination…

Tackade hur som helst vädergudarna för besöket, och gladde mig ändå över att jag valt att köra passet inomhus den här dagen… Långsjön hade inte varit så roligt med blixtar vinande runt öronen!

Satt hemma och jobbade med artikeln medan regnet öste ner och åskan skakade om huset. Är det här vad som återstår av sommaren så blir jag deprimerad, tänkte jag… Lagom till kvällsjobbet hade regnet slutat, men en idé hade ändå etsat sig fast i hjärnan:

En sista minuten vore inte helt fel!

Min sol-kvot är helt klart inte fylld ännu, och jag står knappt ut med tanken på att möta ännu en vinter utan att ha upplevt en ordentlig sommar. Förra sommaren kom jag inte heller iväg på någon solresa, så nu är det kanske dags…

Jag kräver inte mkt:

Värme och Sol.

Ett hav (gärna med wetwest-vänlig temperatur.)

Ett litet problem kvarstår dock: att hitta resesällskap som har lust, tid och råd att åka med. På något sätt tycks dessa tre kriterier vara omöjliga att hitta i en och samma person;) Alla studenter (som är lediga två veckor till) är fattiga, alla som har pengar har börjat jobba igen, och varken syster eller pojkvän har lust…

Ska jag åka på charter med Mr Wetwest som enda sällskap?

”…jag måste hej, jag måste hejda mig…” sjunger Robert Broberg …”när jag ser en tjusig tjej”.

Och jag känner igen mig, precis som Robert måste jag hejda mig. Fast för mig handlar det förstås inte om att springa fram till tjusiga tjejer, utan det är löpning rent allmänt som lockar.

Efter att ha stått, helt smärtfri, på Arc-trainern närmare 80min på gymmet idag gick jag förbi löpbanden. Jag stod och tittade på de joggande människorna, funderade… ”Ska jag bara testa? Några pyttesmå steg?”

Meeeeeen– Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig.

Så jag gick förbi. Rätt in till stretchrummet. Gjorde mina 60 armhävningar och stretchade. Förnuftigt tycker jag. Än blir det ingen löpning på ett tag, en smärtfri dag räcker inte för mig när jag varit skadad så länge. Erfarenheten säger att jag troligen bara blivit besviken av att ställa mig på det där bandet.

I andra sammanhang har jag betydligt svårare att hejda mig:

Idag besökte jag Salomon Store i stan. Hade ju ett gammalt presentkort (pris från SpringCross 2010) på 500kr att använda där. Och självklart kom jag hem med betydligt mer är vad presentkortet räckte till. Men det var ju REA!

En jacka, som kostat 1500, kostade nu 750kr!

Tror att den blir mycket användbar. Den är relativt tjock och passar både till löpning i kyla och promenader i skogen (eller stan för den delen.)

Och sen hittade jag en bonuspryl:

Fastän jag vet att det inte blir några långpass än på länge så kände jag plötsligt att jag bara måste (?) ha ett vätskebälte. Är det inte bättre att bära vattnet runt midjan istället för i ryggsäck om man nu har ont i ryggen? Det rosa-grå bältet låg och suktade mig där på reahyllan…

”Meeeeeen- Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig” ekade Robbans röst i huvudet.

Jag påminde honom om att jag redan hejdat mig en gång denna dag, sprang fram till bältet, ropade ”heeejsan, sveeejsan” och så fick även det följa med till kassan.  Man måste ju faktiskt ha ett vätskebälte Robban! tänkte jag, när jag tog med även det till kassan.

Sitter bra gör det hur som helst, och jag tror att vattenflaskan sitter ordentligt fast…

Behövde bara lägga till 425kr till presentkortet. Ibland kan man väl få lov att rusa fram och säga:

Heeeejsan, sveeeejsan!

Obs, om du inte hört Robert Brobergs sång ”Jag måste hejda mig”, så är det dags att ändra på den saken, annars kan nog det här inlägget uppfattas som helt otroligt underligt…

Läste på diverse löparbloggar och på facebook förra veckan om ”Utmaningen”. Finn formen (grupp på facebook) på 10 veckor. Ett träningsprogram utformat av personliga tränaren Jari Ketola, som säger att du kan:

• Bli Mega Stark & forma kroppen
• Få en Super kondition och starkt hjärta
• Bli naturligt rörlig & smidig
• Få en snygg Atletisk Kroppshållning

Bli vältränad (?) på 10 veckor alltså?

Enkelt upplägg: Gör en styrkeövning per dag, varje dag, i 10v och få en starkare kropp.

Dag 1 Rumplyft på bänk
Dag 2 Armhävningar
Dag 3 Utfallsteg
Dag 4 Mage – Chrunches
Dag 5 Dips
Dag 6 Ryggresningar
Dag 7 Tåhävningar

Ja, ni har bergis läst upplägget på andra bloggar. Jag som skadad tänkte- jahapp, varför inte? Har ju all tid i världen nuförtiden känns det som. ”Vältränad” som jag ändå anser att jag är, tänkte jag- piece of cake.

Så jag körde. 50 repetitioner av varje övning.

Sammanfattning av första veckan: Jag har inga armar. Armhävningarna dag 2 gick hyfsat (njaaa), om jag fick hålla på i 10 minuter och ta pauser. Dipsen dag 5 däremot, gick inte alls. Efter 7 dips kom dödströtts-känslan. Efter 10 kom krampen.

HUR sjutton ska jag lyckas göra 6o repetitioner den här veckan??? (Man ökar ju varje vecka.)

Vecka 1 50reps
Vecka 2 60reps
Vecka 3 65reps
Vecka 4 70reps
Vecka 5 75 reps
Vecka 6 80reps
Vecka 7 85reps
Vecka 8 90rep
Vecka 9 95reps
Vecka 10 100reps

Frågan är: Räcker det att köra en övning EN enda gång i veckan för att utvecklas? Enligt allt jag hört tidigare ska man ju träna styrka minst 2-3ggr/vecka för att gå framåt. Mina flug-armar kommer ju att vara lika otränade när de ställs inför 60 repetitioner av dips på fredag som de var inför 50 en vecka tidigare. Och av benträning och bålträning kände jag mig inte direkt ”utmanad”…

Kanske kan träningsprogrammet fungera om man börjar från absolut noll-nivå. Men om man redan är relativt vältränad och bara väljer att köra tex den lilla, mkt begränsade, bålstyrka som ingår i det här programmet går man ju snarare bakåt… De fantastiska saker som utlovas i samband med träningsprogrammet är kanske lite överdrivna?

Hur som helst- Jag ser fram emot den Megastyrka, Superkondition och fantastiskt snygga Atletiska kroppshållning jag kommer att ha om 10 veckor.

Jag har ju faktiskt gjort mina 60 rump-lyft idag, på varje ben för sig.

Har du?

Så är min träning just nu. Helt utan förutsättningar. Varje pass körs utan att ha någon riktig plan, jag vet ju inte på förhand hur skadan kommer att reagera på varken crosstrainer, wetwest eller cykel. Inte så bra förutsättningar. Jag gillar egentligen att ha en plan, en struktur att följa: ”idag ska jag köra intervaller” eller, ”idag blir det 75 min i poolen” etc. Det är ovant, och känns oseriöst att inte kunna planera.

Men jag har bestämt mig för att göra så, gå in helt utan förväntningar. Då blir det mycket lättare att gå av crosstrainern om jag märker minsta känning. Ofta går det bra.

När jag, som igår, befinner mig på fel sida av långsjön när smärtan kommer smygande är det lite svårare att bara sluta tvärt. 80min hade jag trampat runt i den ”svala” sjön innan jag fick ont. Jag hade bara fem minuter kvar, men fick simma över sjön i motvinden… Idag däremot kändes crosstrainer passet riktigt bra Förutsättningslöst eller ej, intervaller måste inte vara varken planerade eller stenhårda för att räknas!

Inget ont fick jag, och skadan kändes inte alls varken under eller efter träning. Att jag sedan under hundpromenaden blev tvungen att snabb-gå för att undvika att bli dyngsur(vilket jag förstås blev ändå) och därför fick ont är en annan historia…

Folkfest i sommarsverige.

En parad med stolta homosexuella, bisexuella, transsexuella (och sexuella rent allmänt)  drar fram genom staden. Massor av människor hejar på. Mycket har hänt när man på Allsång kan skandera ”Det är bögarnas fel, bögarnas fel” utan att vara politiskt inkorrekt. Skrattet är förlösande, att kunna skämta avdramatiserar. Det tyder på att samhället blivit betydligt mer öppet när ett ämne plötsligt inte är tabu att driva med. Det är jag stolt över. (Att Grotescogänget sedan blivit stämda för deras uppenbart ironiska sång låter jag bli att tänka på…)

I Sverige är ”Pride” en folkfest öppen för alla, samhället är i hög grad accepterande. Hur varje enskild människa tänker och agerar går inte att kontrollera. Därför finns problemen kvar- glåpord över paraddeltagare, diskriminering, misshandel. Men i takt med att samhället blir mer öppet kommer de trakasserande att få mindre utrymme. Snart kanske den första öppet homosexuella väljs till partiledare.

Det har ändå gått framåt.

I USA tillåts inga öppet homosexuella i det militära, kanske är man orolig för att alla rekryter ska lyncha den som kommit ut ur garderboben? Eller är man rädd att alla ska bli mesiga homsexuella? I vissa länder fängslar man homosexuella. Vi ska inte ens tala om vad man gör med transsexuella. ”I Iran trängs miljontals homosexella i en garderob. Låt dem komma ut!” stod det på en banderoll buren av komikerns Soran Ismail.  I andra länder finns mer att göra…

Att homosexuella ska vara stolta över sig själva är en självklarhet, i alla länder. Pride är ett tillfälle för dem (och oss) att komma samman och glädjas över det faktum att vi lever i ett fritt samhälle. Samtidigt är det värt att påminna sig själv om att man ska vara stolt och glad över den man är, trots att man inte är gay.

Gay betyder glad, ljus och färgstark på engleska. Och det är precis vad paraden är, precis lika regnbågsfärgad som den brukar. Fest och flärd och glada människor. Jag och Petter stod med en glass i hand och tittade på mesta delen av tåget.

Man fick nästan lust att hoppa in och dansa längs gatorna. Känna glädjen och samhörigheten, vi människor behöver känslan av samhörighet för att må bra. Vi söker oss till grupper, klubbar, träningssällskap. Vi ska alla vara proud och ”gay”– färgstarka och glada.

Stolta för dem vi är, för vad vi inte är, och för vad vårt öppna samhälle står för…

Gjorde ett nytt försök med ny naprapat idag, vilken skillnad!

Här fanns plötsligen en som inte var rädd att ta i. Dra, slita och trycka. Precis som en naprapat ”ska” göra… Det faktum att han verkade veta vad han höll på med och snackade om, var trevlig och ingav förtroende gjorde ju inte saken sämre. Det var rent ut sagt fantastiskt att höra någon säga: ”Jag har behandlat den här sortens smärtor förut, och det har alltid blivit bra.” 

Thank God. Hittills har alla bara undrande rynkat på näsan ”bäckenbotten?…”

Fast jag ropar inte hej ännu. Mina problem är lite komplicerade, eftersom att jag både har ryggen och bäckenet.

För att göra en lång historia kort så upptäckte denne Daniel att:

–Hela bäckenet var snett, (alltså skelettet, vilket tyder på att problemen är ganska allvarliga.) Vänster sida är uppåtroterad, och således blir vänster ben för kort.

-Muskulaturen i bäckenbotten på vänster sida är krampaktigt spänd. Och där fanns en hel del ”triggerpunkter” som gjorde h*vetiskt ont när han tryckte på dem…

-Jag har känselnedsättning i vänster ben, vilket tyder på att en nerv i ryggen är klämd.

Det faktum att  vi inte ens hann gå in på ryggbesvären tyder på att det är mycket som måste åtgärdas. Det känns dock skönt att ha börjat nysta i detta elände. Bäckenbotten var ju faktiskt den smärtan som kom först!

Frågan är ju, vad kom först?

*Snett bäcken–> kramp i bäckenmuskler och snedbelastning i ryggen–> bäckensmärta och ryggsmärta

*Nervstörning i ryggen–>försvagade muskler–> snett bäcken och kramp i bäckenmuskulaturen

*Kramp i bäckenmuskulaturen–> snett bäcken–> ryggproblem

Ja, listan på kombinationer kan göras oändligt lång… Det här är helt klart värre än den eviga frågan om hönan och ägget!

Man har hört att andra gjort det, så varför skulle inte jag klara det?…

…trotsa kylan, och wetwesta i en sjö.

Ingmarie har ju gjort det i Flaten, en annan löparkompis i Gömmaren, någon körde till och med i ”min” hemmasjö Långsjön förra året. Personligen har jag varit lite för bekväm i simbassängen…

Men, idag kände jag bara: NEJ, jag vill inte gå in idag för att trampa vatten idag. Så jag tog mitt pick och pack och gick (de ca 300 metrarna) ner till sjön.

Trodde att jag högst skulle palla 15min, men efter att ha överlevt första känslan av ”ahhh, kaaallt” så insåg jag att jag faktiskt inte frös alls. Efter en kvart kändes det bra, och det gjorde det hela tiden, i 75min!

Mången förvirrad fågel tittade lite snett på mig där jag invaderade deras territorium. Några förvirrade tomtägare och en gubbe i roddbåt såg också frågande ut, när jag i sakta mak trampade förbi. För det går långamt.

Men det var faktiskt rätt trevligt. Trots det otroligt sega tempot så får man ju mer intryck ute i en sjö än i en 25m pool inomhus. Trampade runt sjön, tittade på fina sjötomter (brukar ju bara se dem under vintern när man går på isen), råkade krocka med sjögräs, såg tranor och en nudistrumpa.

Och jag frös inte! Blev inte så trött heller egentligen utan höll ett lugnt skönt tempo.

Tiden höll jag koll på med lill-klockan fastspänd i nacken. Litar inte riktigt på att den är ”water resistant”…

Efter 75min pallrade jag mig upp på badklippan, inte för att jag var trött, men för att jag fått solnings-sällskap:) Wetwest i Långsjön får högt betyg. Och det bästa var ju att jag slapp gå in och träna sen!

Jag reflekterade hur otroligt lätt, och smidigt det var att träna på det här sättet: Bara att gå en liten promenad och så köra. Inget packande, kånankande, resande med SL. Tänk om det alltid kunde vara så!

Och så kom jag på- att så är det ju alltid, med löpning…

Vad är detta, Lisa och Mimmi iklädda cykelhjälmar? KAN det vara så att de är ute och cykeltränar?

Nej. Så är det förstås inte.

Idag har vi susat fram på Stockholms gator. Med Segways!

Det var min studentpresent till henne, och bättre hade det inte kunnat bli! Solen sken, turisterna glodde och det var riktigt, riktigt roligt.

Innan vi kom iväg från Gallerians P-hus blev vi dock lite oroliga. ”Risk of death and serious injury….” låter ju inte helt bra.

Vi fick också signera ett kontrakt där vi tog på oss allt ansvar, ifall vi skulle krocka eller köra ut i vägen… (?) Tack för den uppmuntran liksom. Och inte blev det bättre när man ställde sig på den jäkla saken!

Det var riktigt svårt!

Sensorer i ståplattorna avläser hur man förflyttar sin tyngdpunkt fram eller bak, och avgör på så vis hastigheten: Framåtut–> gas. Bakåtlut–> broms. För att styra rör man handtaget i sidled.

Simple enough, tänker du?

Det gjorde jag, men för tusan. Det var klurigt! Vingligt, osäkert, och omöjligt att stå still. Segwayen verkade ha ett eget  liv. Innan vi gav oss av var alla i gruppen tvungna att (en och en) testa på att styra ekipaget nere i p-huset. Det tog tid, och jag började känna att Segway var Way too Segt.

Men sen blev det åka av!

Gasen i botten (nåja, kanske inte), och man kom ganska snabbt in i det!

Strandvägen, ut på Djurgården. Runt Vasamuseet, genom Rosendals trädgård, solen sken och det var superroligt. Helt klart över alla förväntningar!

Jag höll mig längst bak i ledet och kunde bromsa in, och sedan gasa järnet ikapp;) Man blev helt klart bättre allt eftersom! I slutet gasade vi på rejält, när man började att lita på både sig själv och den knäppa makapären…

På väg tillbaka fäljde vi Tjejmils-banan, och jag blev väldigt nostalgisk. Känns riktigt trist att jag (med största sannolikhet) inte kommer springa iår. Kanske att man skulle ta Segwayen runt banan?

Men- Segway rekommenderas faktiskt. Det blev en superuppskattad present, och vi fick oss ett rejält skratt!

Och kanske är det så att skratt verkar helande, för träningspasset idag gick urbra. Arc-trainer (jag har äntligen kommit underfund med vad ”crosstrainern-utan-armar egentligen heter!) i 65min, varav 40 i stegrande tröskeltempo, med medelpuls 174. (Shit, vad högt.) Och ingen smärta efteråt.

En bra dag med andra ord:)