Jag väger mig nästan aldrig, har kanske inte riktigt förstått vitsen med att räkna kilon. Så det är rätt sällan jag ställer mig på en våg…

Men idag snubblade jag över en elektronisk ’super-våg’ på barnläkarmottagningen, så av en händelse hoppade jag upp. Och vet ni vad; styrketräningen har gett resultat 6kg har jag gått upp sedan i somras då jag sust vägde mig, och jag känner det i kroppen. Jag känner mig stark!

För många andra (troligen de flesta) tjejer i min ålder skulle kanske viktuppgång vara något negativt. Men för mig är det rejält positivt. Jag har alltid varit smal som en sticka och haft extremt svårt att bygga muskler och gå upp i vikt, så det här ser jag som ett tecken på att jag gör något rätt:)

Ändringen av fokus, från konditionsträning (som ju är svårt pga ryggen) till styrka tillsammans med kostförändringat har uppenbarligen funkat!

Förhoppningsvis kommet mina nyvunna muskler att göra gott för ryggen, och sedan få mig att springa mega-fort när jag väl blir skadefri.

Att sedan byxorna valde att spricka på insidan av låret samma dag ser jag som ett ironiskt sammanträffande…

Efter två nedåt-inlägg är det dags för lite uppåt!

Bäckenbotten-smärtan är tyvärr densamma, känns av lite då och då, men jag har kunnat träna på ändå! Lite lätta cykelintervaller och styrka igår, och sen wetwest med Ingmarie idag:)

Fick äntligen utnyttja det faktum att jag köpt kort som gäller även på Forsgrenska! Härligt att ses igen, och skönt att prata med någon som faktiskt tror att jag kommer att kunna springa igen. Hon som haft allsköns skador, har tagit sig igenom värre ”knipor” än den som min rygg innebär…

Jag har såklart funderat en himla massa på det här med ryggens upp och ned-gång. För det går verkligen både upp och ned. Kanske borde jag försöka få till en kontroll-MR? För att se om det har blivit något bättre under de nio månader som jag faktiskt väntat…

Det har i alla fall blivit en rejäl bättring när det gäller hängandet! Minst 20 minuter om dagen är målet…

Löpning känns avlägset just nu. Att jag för ett år sedan tränade på som allra mest, körde tuffa långintervaller på både is, asfalt och bana känns helt oförståeligt. Hur ska min rygg någonsin klara det igen?

Att man snart kommer att wetwesta utomhus på Eriksdalsbadet känns också ganska avlägset…

känns konstigt att man kommer att trampa runt därnere om några månader!

Men jag vet i alla fall att den tiden kommer. Sommaren kommer att komma, även iår. Och idag såg man minsann lite grönt (?) gräs titta fram nere vid ute-badet. Vår is in the air!

Tänk bara, om man lika säkert kunde veta att ryggen kommer att bli bra någon gång! Om jag bara visste att jag någon gång kommer att kunna springa igen så skulle allting kännas så himla mkt lättare…

Måste tyvärr meddela att resultatet av den korta (extremt klumpiga) treminuters-joggen inte blev riktigt som jag hoppats.

Har idag märkt att den konstiga bäckensmärtan, som ju var anledningen att jag var tvungen att sluta springa i juni, är tillbaka. Så nu är jag tillbaka i hängaren.

Har slarvat med hängningen på sistone, och det ska det bli ändring på.

Det finns i alla fall några positiva aspekter när det gäller det här lilla återfallet: smärtan är inte konstant och inte väldigt kraftig, utan kommer bara när jag bär eller står/går för länge. Och känningarna har fått mig att inse att jag faktiskt sluppit bäckensmärtan helt och hållet ganska länge innan testet. Jag märkte ju helt klart av en skillnad när jag fick tillbaka smärtan där igen.

Med det sagt måste jag dock poängtera att jag är mer än måttligt besviken…

Sist jag kollade mig i spegeln hade jag inte förvandlats till en flodhäst. Jag såg inte ut som en två-tons, grått, tjockhudat däggdjur med enorm mun och små korta ben.

Hur kommer det sig då att jag idag, under tre minuter,  förvandlades till just en flodhäst?

Jag testade att springa på löpband idag, tre minuters jogg i lite motlut. Det gick inte så smidigt. Tre minuters skumpande löpning i äkta klumpeduns-stil. Löpbandet höll på att gå sönder av skakningarna. I själva verkat tror jag att hela gymet vibrerade av mina tunga steg. Jag var fullkomligt övertygad om att jag såg exakt ut som en jättelik joggande flodhäst på ett löpband. En flodhäst på två ben…

Benen kändes som stockar, likaså armarna. ”Hur håller man armarna när man springer?” började jag tänka. Jag hade glömt hur man gör!

Under joggningen kände jag inte så mkt av skadan. Så här efteråt har jag dock lite ont i ryggen, tyvärr. Eller jag inbillar mig att det är från ryggen som smärtan i höftböjarna kommer. Men, nu är det bara att vänta och se hur det utvecklar sig. Om ryggen känns bra imorgon och de närmaste dagarna, kommer jag att öka till fyra minuter nästa gång (stackars löpbandet!) Så håll tummarna…

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i semlor, men man kan verkligen säga att jag blivit omvänd idag.

Petters hemgjorda surdegs/jäst-semla, med rejält matigt bröd, har bevisat för mig att semlor kan vara fantastiska. Alldeles lagom mkt mandelmassa och perfekt, rinnig grädde.

Den godaste semlan, alla kategorier.

Och vet ni vad som är bra? Efter en semla var jag nöjd och superbelåten. För någon månad sen hade jag definitivt tagit minst en till… Men nu sparar jag den till imorrn istället:)

En liten tagg stack mig i hjärtat igår, när jag fick det här i posten:

Mitt absoluta favoritlopp SpringCross, som går av stapeln i terrängen runt Universitetet norr om stockholm, skickar ut sin årliga reklam. Loppet som jag sprungit troget sedan det gick för första gången för några år sedan. Som jag förra året kom tvåa på och vann en pulsklocka…

Inom mig spinner tankarna på en snar comeback vidare. Till den 21a april borde jag väl kanske kunna vara tillbaka? Jag intalar mig själv att jag inte behöver vara i någon storform. Det vore så underbart att bara kunna jogga runt…

Än finns det hopp!
Mycket kan hända på några månader, väl?

Efter längsta total-vilan på flera år var det så dags att åter smyga igång med träningen igen. Helt otroligt att jag faktiskt inte tränat på en hel vecka! Detta har inte hänt sedan… Ja, jag kan inte minnas när!

Jag vågar förstås inte braka igång för fullt med hårdträning, utan det fick bli ett lugnt styrkepass igår: 15min lätt uppvärmning på cykel följt av sedvanliga styrketräning. Lite benmaskiner, lite TRX, lite bål. Jag kände helt klart skillnaden i benen under övningarna. Antalet reps med TRXen hade sjunkit rejält! Benen kändes lite (och såg ut?) som spagetti trots att jag knappt tog i.

Styrketappet går svindlande fort när man är sjuk! Väl tillbaks i träning känns det som att allt man kämpat för de senaste månaderna rasat bort under sjukveckan… Och så här morgonen efter känner redan en subtil träningsvärk! Hoppas att styrkan går lika fort att bygga upp igen…

Att man kan få anemi av infektion är vedertaget inom medicinen. Om det sker pga att de röda blodcellerna går sönder (hemolys), eller pga att färre bildas ur benmärgen är inte helt säkert. En sak är i alla fall säker: Under en infektion sjunker järnnivåerna i blodet. Kroppen tar med flit upp mindre järn ur tarmen, och rensar bort det befintliga järnet från blodbanan för att ”gömma” det från bakterier och virus…

Järn göder nämligen virus. Det vet jag ju sedan länge. Ändå åt jag (dumbom) i början av min infektion järntabletter, för att jag kände mig så himla yr och jag var orolig för att jag hade en järnbrist utöver viruset. I själva verket var det så att jag började ta järntabletter under fredagen, och på lördagen bröt viruset ut rejält (efter att ha legat latent i en vecka…)

Kan det vara så att mitt järnknaprande gav viruset överhanden?

Samtidigt som kroppen gjorde allt för att rensa blodet från järnet, för att inte viruset skulle stormtrivas, så tryckte jag med hjälp av järntabletterna in tiofaldiga dygnsdoser av järn i kroppen. Inte så smart. Och sen blev jag ju alltså sjukare än på väldigt länge…

Det är verkligen intressant hur kroppen själv reglerar den inre miljön för att immunförsvaret ska fungera optimalt, och för att inkräktare ska trivas så bra som möjligt. Problemet med denna nedreglering av järnnivåerna är ju dock att blodbrist uppstår vid kronisk infektion/inflammation. Om järnnivåerna är låga under lång tid så blir det ju svårt med blodkroppsbildning…

Trots att det är väl etablerat att både bakterier och virus är beroende av kroppens järn för att överleva, så är det nog många (även läkare) som är omedvetna om detta. En person som söker läkare för yrsel och trötthet och visar sig ha låga järnvärden i blodprovet, får ofta Duroferontabletter utskrivna på rutin, trots att det ju kan finnas en anledning till att kroppen ”sopat undan” allt järnet.

Om man inte har särskilt stora förluster av blod, eller vet med sig att kosten är järnfattig, kanske borde man i alla fall alltid borde ta sig en funderare: Kan det vara en infektion som spökar?

Det borde i alla fall jag gjort, istället för att göda mina virusar med järn borde jag gått hem och vilat!

På väg ut genom dörren, i färd att lämna lägenheten för första gången på länge, konstaterade jag dystert:

Det är skillnad på att se ut som ett vrak, och vara ett vrak.

Jag kvalade helt klart in i kategori två, men begav mig ändå mot dagens seminarium i skolan.

Trots att det helt klart är jag som skulle behöva få en rejäl make-over, så är det bloggen som fått sig ett litet lyft:) Tack Petter!