Jag gillar inte att ställa in, så jag gör det sällan. Hade massa roliga saker planerade ikväll, men till slut kände jag bara: Nej. Det går inte. Jag är sjuk o trött.

Det är verkligen så lätt att planera in för mycket. Tror det är nån mänsklig instinkt: man vill så himla gärna hinna göra allt. Jobb, träning och kvällsktiviteter på det. Idag var jag yr på jobbet, sprang rakt in med ansiktet i en dörrkarm på eftermiddagen i ren förvirring. Bula på ögonbrynet, check.

Så ikväll slappar jag i soffan, med nybakat knäckebröd och te. Tackade till och med nej till förnämt tjejmys-fika-besök. (OK, då är jag trött på riktigt!.) Har hur som helst insett att jag fullkomligt älskar mitt hem… Och att jag också behöver TA DET LUGNT ibland.

Bästa daten: Leffe med kvarg och ost. Och te. Jag trivs.

Hoppas att du också har tid att TA DET LUGNT. Om inte ikväll så kanske nån gång snart:)…

Termometern visade 3 grader imorse när jag cyklade iväg hemifrån. Minna tunna fingervantar värmde inte mycket. Jeansen blev blöta när jag satte mig på den kondenstäckta sadeln. Det gick segt. Jag frös. Att cykla med jeans för övrigt, hur kul är det?? Bestämde mig där och då att detta var den absolut sista dagen som jag cyklar till jobbet. Det har blivit för kallt och ruggigt. I admit: Jag är en sommarcyklare, som trivs iklädd shorts i sol och värme.

Men sen stod de där i den kalla morgonsolen på stadsgårdskajen. Och tackade mig för att jag cyklar.

Varsågod för att jag cyklar:)

Alla cyklister fick varsin presentpåse från Stockholms Stad, innehållande en reflexväst och en cykelkarta. Väldigt gullig gest. Så nu nu måste jag liksom omvärdera lite här. Kanske kan jag stretcha viljan lite och åtminstone använda cykeln resten av veckan? Men då måste jag för fasen skaffa bättre vantar. Och en lampa. Igår när jag cyklade hem för att hälsa på syrran och vovven var det farligt mörkt på gångvägarna…

Troligtvis borde jag inte ha ätit glass när jag kom hem vid 03.30 imorse. Borde antagligen inte heller käkat det till ”frukost-efterrätt” när jag väl kom upp ur sängen. Hehe. But I did. Det är tillåtet att ha dåliga vanor ibland, så länge de inte blir vanor på riktigt…

Insåg även att jag, efter gårdagens tre timmar långa cykelpass, inte borde gå ut och springa idag. Jag ville egentligen inget hellre än att gå ut i skogen… Men ryggen var faktiskt rätt öm, så jag visste att jag istället borde köra ett rehabpass på gymet. En sak som ju faktiskt tyvärr blivit lite av en vana är att jag hela sommaren slarvat med bålstyrkan, speciellt på helgerna. Så efter att ha skippat och ignorerat alla ”inte borde” när det gällde glass och kost i helgen, så följde jag faktiskt min instinkt o skippade löpningen idag. Tråkigt. Men på nåt sätt lyckas jag alltid ha ganska roligt på gymet när jag väl är på plats:)

Körde bland annat benstyrka i TRXen, som vanligt. Favoritövningen: Utfallssteg med ”markfoten” på en Bosuboll. Sjukt bra övning!

Att fota sig själv under denna övning är en jäkla balansakt!

Och sekunden senare:

Låg jag på golvet… Hahaha. Knäppte av en bild precis i fallet, fail;)

Så ett av dagens ”borden” är uppfyllda. Att jag borde städat hemma, diskat och pluggat tänker jag dock helt ignorera. För nu drar jag på tjejkväll

Ps: helgens tips är….

Help-yourself yogurtglass i Liljeholmen.

Yogurtglass i lösvikt. Absolut livsfarligt! Haha. Jag och kusin Johanna gick loss. Mycket mycket gott förstås. Och väldigt trevligt. Det finns dock en viss risk att det blir dyrt 😛

Yogurtglass-lass…

Det är intressant att se hur ens perspektiv förändras med tiden. Föra veckan då jag var på väg hem till en kompis cyklade jag förbi bostadsområdet i Fruängen där jag växte upp. Passerade det höghus som var vårt hem, och cyklade förbi fotbollsplanen där jag för första gången lyckades cykla utan stödhjul.

Det allra mest intressanta var att observera den backe jag med stor möda i min barndom försökt att cykla uppför. Backen, som var så otroligt brant och lång, låg just utanför huset. Jag brukade ta sats, trampa allt vad jag kunde, slita och kämpa, men farten tog alltid slut någonstans i mitten av och jag fick erkänna mig besegrad. Gång på gång.

Här är den. Backen med stort B, som var min barndoms stora utmaning.

Med skrattet i halsen noterar jag idag att ”backen” är ca tre meter lång, och knappt sluttar uppåt. Cyklar uppför den med ett tramptag. Idag skulle jag knappt ens tycka att den kvalar in under kategori ”krön”. Nuförtiden cyklar jag uppför den 200m långa (pest-)backen från Liljeholmen till Midsommarkransen utan att klaga eller ens tänka mig att gå. Fast svetten lackar. Jag springer frivilligt uppför Hammarbybacken när jag är o-skadad. Fysiska backar är inte något som begränsar mig nämnvärt idag. Men backar kvarstår.

I början av läkarprogrammet kändes hela utbildningen som en enda gigantisk evighetsbacke, som jag aldrig skulle klara att komma upp för. Idag inser man att det ju faktiskt inte ”var så farligt”. Nuförtiden våndas jag över andra saker, AT-ansökan till exempel.

En kompis påminde mig nyligen om att dead-line för ansökan om AT till våren rycker allt närmare. Suck. Att skriva ett personligt brev känns för mig som en praktiskt taget omöjlig uppgift. Den här jäkla personliga beskrivningen tornar upp sig framför mig som en mardrömsbacke. Vi snackar Mount Everest. Eller åtminstone ett Kebnekaise. Hur ska man uttrycka sig? Hur berättar man om sig själv utan att känna sig skrytsam? HUR BÖRJAR MAN?

Trots att jag tagit sats känner jag hur farten stannar av, och snart kommer jag att ge upp. Dubbelsuck. Chansen för mig att få AT till våren är ändå försvinnande liten, eftersom att jag bara har ett halvårs vikariatstid i ryggen. Så jag borde inte ens känna mig pressad, men det gör jag. Tacka vet jag hederliga gamla fysiska backar…

Helst hade jag velat göra en Homer idag.

Denna patologiska trötthet. Tror jag håller på att bli (är?) sjuk. Brukar alltid vilja träna efter en vilodag, men inte idag. Hektiskt jobb och gråväder bidrar inte direkt med pigghet. Somnar på tunnelbanan i denna stund… Ah well, där missade jag min hemstation. Tuben går mot gymmet, lite styrka kanske man orkar? Kan komma att orka detta bittert imorrn.

Obanad Terräng.
Bara sex dagar efter den något ”vågade” femkilometersrundan i skogen förra söndagen snörade jag igår på mig löparskorna igen. Dumdristigt? Ja, kanske. Men jag kunde inte hålla mig…

Eftersom att terräng hittills varit det enda som funkat så fortsatte jag på samma spår: åkte till Älvsjöskogen men skippade motionsspåret helt. Brakade istället rakt ut i skogen i äkta orienterar-anda. Följde först de små stigarna inåt i skogen men hamnade till slut helt ute i terrängen.

Gäller att lyfta på fötterna!

Genom buskar, snår och blåbärsris, över rötter och stora stenar. Kanske var det inte helt optimalt att ”yoga-hotpantsen” pga klädbrist blivit dagens outfit. Haha. Hade en hel del rivsår på benen, men vad roligt det var…

Rivande ris:)

Trots att en stor del av tiden gick åt att bergsklättra, (och undvika att snubbla nerför nåt stup), samt slå sig fram genom buskarna så lyckades jag skrapa ihop 25-30min jogg. Med en hel del foto/stretch-pauser också, hehe. Jag blev svettig. Det var rätt underbart.

Stretchpaus uppe på Mount Älvsjö.

Och idag pågår utvärdering. Inte så ont. Jag vågar knappt hoppas…

Den har kommit.

Idrottsmedicinska Bibeln: Clinical Sports Medicine. Några kilo ren, ovärderlig kunskap;)

Dyraste boken jag nånsin köpt (och då har jag ändå inhandlat en del överprisad kurslitteratur i mina dagar.) Men den här boken är så värd det. Fick tillbaka en del pengar på försäkringen för telefonen, och beställde boken direkt Snacka om väl-timat. Måste ju börja läsa in det jag missade förra helgen…

Den innehåller verkligen ALLT. Från akuta skador till pre-hab program, anatomi, överträning, öron/ögon-skador, och wetvest. Hehehe…

Deep-water running. Been there done that!

Som protest mot alla fantastiskt tilltalande matbilder på bloggar. Så här ser min mat ut:

Hundkräks? Hehe. Nej, min lunchlåda i parken.

Standardlunchen (hundkräkset, hehe) består av: Tonfisk, kvarg, ett ägg, majs, kikärtor, tomat. Med lite variation beroende på vad jag har i kylen på jobbet:) Betydligt godare än vad det ser ut!

Den senaste tiden har jag knappt varit hemma (och vaken) mer än några timmar i sträck känns det som. Kommer ofta hem vrålhungrig vid halv åtta-åtta efter träningen, och då handlar ”middag” snarast om ”föda”. (Ofta kommer man ju hem ännu senare men då har man förhoppningsvis varit o snyltat lite mat hemma hos nån annan;) )

I alla fall: Mat är näring. Jag lagar inte speciellt mycket mat just nu med andra ord, utan ser istället till att fylla kylen med råvaror som lätt slängs ihop till en middag.

Kylen fylls av kvarg o keso, hehe. Bra att komplettera alla måltider med.

Man måste inte lägga ner massa tid på att laga mat, det går att få det ganska gott o nyttigt ändå. Lax, quornbitar, tonfisk, alla sorters bön-konserver och frysta wokgrönsaker: perfekt att bara sno ihop nåt med. Jag skäms lite för mina låga ambitionsnivåer när det gäller matlagning just nu. Kanske kommer jag igång lite mer snart… Tills dess får maten likna hundkräks;)

Vet inte vart jag ska börja, så jag börjar mitt i:
Jag kan inte förstå människor som stjäl från andra. Som bara helt samvetslöst tycker att det är helt ok att stoppa ner handen i fickan på nån annan och roffa åt sig nåt som absolut inte är deras. I lördags kväll blev jag fick-tjuvad på väg ut ur tunnelbanan. Fyra stora män betedde sig väldigt konstigt på väg av tåget och jag blev nästan ihoptryckt mellan dem. Ytterst obehagligt, och irriterande… På väg ner för backen mot Trädgården, för den sista utekvällen där på hela sommaren, märkte jag att mobilen var borta. Jag visste direkt vad som hänt. Jag blev så arg, upprörd, ledsen, kränkt och besviken på folk. Och mig själv. Så idiotiskt att man själv ska behöva känna sig dum och blåst, fast man ju egentligen inte gjort nåt fel alls… Det var ganska svårt att ta sig samman och ”ladda om” för att ha en rolig sista kväll på favorit ute-stället. Men jag tycker ändå att jag höll ihop det ganska bra, utan mobil och med en molande ”jag-är-så-blåst-känsla” i bakhuvudet, hahaha…

Natten mot söndagen innehöll således en hel del konstiga drömmar om överfulla tunnelbanor och obehagliga gubbar. Vaknade på morgonen med en diffus ångest, tills jag plötsligt insåg orsaken till känslan: f-n mobilen snodd.

Tur i alla fall att saker och ting repade sig rätt bra på söndagen:) Mer sol, värme, och….. Trumvirvel hörrni, here it comes…..

FEM kilometer terränglöpning. Jag säger bara: Pure therapy!

Joh-Anna o jag efter rundan, som kändes sjukt kort!

Det var underbart. Vi pratade förstås oavbrutet som vanligt, hehe, men det är ändå så otroligt harmoniskt, och benen bara flög fram över rötter o stenar av sig själva. När vi väl såg fotbollsplanen i slutet av rundan blev vi båda förvånade o besvikna över att kilometrarna avklarats så fort… Hade inget ont när vi sprang, men idag när jag suttit länge har det varit liiiite ömt. Tror dock det lägger sig fort:)

Så, det har varit en hel del upp och nedgångar under helgen. Men en ny familjemedlem är införskaffad i alla fall.

The New Phööön!

Efter att ha kopplat upp och återfått alla bilder, kontakter (och till och med sms-konversationer) var jag så lättad! Den har fungerat utmärkt under dagen, men nu vägrar den minsann att ha ”service”. SIM-kortet trilskas. Så ni som vill kontakta mig (för ev bokning av tränings-date exempelvis;) ) bör den närmsta tiden använda er av diverse social media, som jag fortfarande kan använda mig av mha Wifi, hahaha.

Suck. Jag kommer i framtiden att vara ganska paranoid när det gäller tjuvar tror jag. Har insett att mobilen är rätt viktig…

…och aldrig kommer en endaste meter framåt?….

Jo: Jag.

Ett (ludet? haha) cykel-lår i solens strålar imorse…

Jag trampade och trampade, ända till en stackars blomfluga nästan drunknade i svetten som rann nedför min mage. Såg minsann hur han kämpade för sitt liv, simmande i de forsande vattenmassorna. Då bestämde jag mig för att det var nog. Hehehe. Det är varmt, värsta sommarböljan, I love it. Och eftersom jag ändå sitter stilla o trampar kan jag ha kontinuerlig vattentillgång, radar upp tre vattenflaskor redan innan jag börjar. Hittade nämligen detta imorse hemma hos familjen:

De tusen vattenflaskorna jag ständigt köper på gymet, this is where they end up!

Så. Mycket träning, lite distans, hehe. Om jag varit skadefri hade jag troligen sprungit en tjejmil idag. Där hade nog hettan kanske inte varit fullt lika optimal…Hoppas iaf att du också njutit av den sjuka värmen!