På något sätt känns det som att bollen ”har rullat min väg” på sistone. Allt har liksom bara flutit på och man börjar nästa undra när baklslaget ska komma.

Jobbet går bra, träningen går bra, ryggen sköter sig fint, jag kom in på kursen (hallelujah), och nu har jag dessutom fått dispens för att missa upprop och introduktion i helgen uppe i Umeå. Det visade sig nämligen bli väldigt svårt att ta ledigt från jobbet, och det var dessutom närapå omöjligt att hitta bra tåg/flyg-biljetter upp på så kort varsel. SJs alternativ innebar bl.a tre byten och en lång väntetid mellan 00.20-02.35 mitt i ingenstans. Kul. Så jag lugnt jobba härhemma istället och kan förhoppningsvis plugga igen det jag missar på egen hand. Sen kan jag fokusera på nästa tema: Styrketräning, rehabilitering och tejpning. (Denna LYCKA!) Jag kan knappt förstå vilken tur jag har haft…

Så, saker flyter och jag är glad. Till och med vädergudarna hörde min bön i måndagskväll…

Shortsen på när det var dags för lunch (igår)

OCH: Jag har dessutom lyckats ta mig igenom den ökända ”president-pluggen” i stan med min cykel både igår och imorse. Att jag igår fick leda cykeln halva vägen och imorse fick cykla runt hela stan för att komma fram är petitesser. Haha. Suck. Inte sett en skymt av Obama, bara tusentals poliser och turister.

Turen firades igårkväll med ost. Hehe. Lyckades dock med att bränna stackars Leffe i ugnen, haha. Fast bara lite i kanterna. Och då hade jag ju liksom en ursäkt att äta upp halva plåten direkt;)

Så nu är det bara att hålla tummarna på att det inte kommer något bakslag. Känns inte som att jag kan ha så mkt mer tur på lager den här veckan eller?

Ni kan härmed kalla mig student igen. Det lönar sig att vara en efterhängsen jäkel!

För några veckor sedan skickade jag in en spontan ansökan till en kurs i idrottsmedicin för läkare i Umeå. Jag började ganska snart inse att sannolikheten för att jag skulle komma in var nära på noll. Jag ringde nämligen kurssekreteraren och frågade hur populär kursen brukar vara, och fick reda på att det sällan kom ”återbud”… När jag sen fick reservplats  så försvann i princip allt hopp och jag slutade att ens fundera på kursen.

Men: Igår ringde jag kurssekreteraren ytterligare en gång och berättade att jag verkligen var motiverad att gå kursen, och att OM det fanns NÅN som inte kom på uppropet så skulle jag kunna hoppa på kursen med kort varsel. Jag tror att hon förstod hur angelägen jag var, för imorse fick jag ett mail där det stod att jag var antagen.

Tror jag grät en liten skvätt, skrattade, och ropade till närmsta kollegan. Det var ganska svårt att samla ihop sig efteråt…

Nu återstår dock det smått problematiska: Kursen börjar på fredag! (Och jag kan ej ta ledigt från jobbet.) Så nu letar jag frenetiskt boende och resa till Umeå på fredagkväll. Den här kursen kommer att bli en dyr historia, med resor till Umeå en gång per månad och jag börjar allvarligt oroa mig för min planerade Australienresa i januari… Men det får det vara värt. Jag kan knappt fatta att jag kommit in!

Måste även köpa kurslitteratur. :)… Tror jag kommer gilla läsningen!

H-elvetes
Ö-sregn
S-tuprörsjeans
T-bana

Imorgon bitti kräver jag regnfria himlar. Jag tänker cykla till jobbet.

Det här mina vänner, är lera. Från en skog.

Älska lera. Jag har sprungit igen, och jag måste faktiskt få våga skriva att det kändes bra. Rätt så underbart.
…och det här i sin tur, är 2km loppis. Hela hägerstensvägen i aspudden förvandlas en gång per år till en enorm marknadsplats. Lite folkfest över det hela:)

Älska 2km-loppisen. Det är verkligen en sjukt trevlig tradition. Bara folk som bor i området får sälja saker, och det vallfärdar verkligen tusentals besökare dit varje år. Hela Hägersten bubblar!

Och det hääääär är mina fynd från dagens loppisbesök:

Älska neonfärgade retro-overaller. Not. Men de är rätt så coola, haha.

Ok, ärligt. Här är de riktiga fynden:

Älska skinnjackor. Sjukt blå dock, och stor, hehe…

Så till träningen: En galet bra träningsvecka har avverkats. (Kanske tur det, med tanke på hur onyttigt jag i övrigt levt. Haha. Hur mkt godis, ost o cava kan en människa konsumera på en helg?!) Mina ben har i alla fall haft en lätt träningsvärk konstant hela veckan, hehe. Och inget ont i ryggen trots lite löpning!:) Mkt nöjd…

Den siste löparen att testa yoga?
Det måste vara jag. Eller, visst har jag varit på någon sporadisk yogaklass tidigare. Men jag har alltid varit rätt så skeptisk och aldrig egentligen känt att jag velat prioritera det tidsmässigt. Tills nu. Såklart har man blivit inspirerad av andra löparbloggare (ex Ingmarie, Anneli och Löparflickan) som börjat yoga och talat varmt om det. Jag ska dock vara ärlig, det som jag nu så smått börjat ägna mig åt är inte yoga. Snarare stretching. Det är så långt jag kan sträcka mig ;)

I två år har jag nu haft diskbråck och ända sen jag fick diagnosen svart på vitt har jag varit livrädd för att göra någonting som skadar ryggen. I början kunde jag få ”återfall” bara jag böjde mig ner efter en strumpa på golvet, så med tiden har jag liksom lagt mig till ett helt nytt rörelsemönster. Ett väldigt inskränkt, stelt rörelsemönster, där jag knappt vågar böja mig framåt, bakåt eller åt sidan.

Nuförtiden är jag i princip helt smärtfri i vardagen och jag har insett att jag nog måste börja våga röra mig lite mer. Mjuka upp ryggen så att säga, även om det ibland knakar lite läskigt (speciellt efter att jag testade springa för nån vecka sen…)

Lite rörlighetsträning i gräset efter ett cykelpass för nån vecka sen:)

Från utgångspositionen (ovan) böjer jag bakåt, o framåt, i någon sorts förenklad, förkortad solhälsningsvariant. Position ”Kobran” (gaaah, jag tycker det är så töntigt med dessa namn!) är prioriterad för ryggen. Så viktigt att jag börjar våga böja bakåt ordentligt: Pressa in bråcket! ”Hunden” behövs också, mina baksidor är så stela…

Hunden. Så stela baksidor o axlar! När jag ser bilden inser jag att jag nog kanske blivit lite bättre på den här redan:)

Så nu har jag börjat smyga in ”projekt rörlighet” efter träningen, åtminstone tre minuter, nästan varje dag. Har alltid hävdat att jag inte har tid, men för f-n. TRE minuter!!? Det har jag.

Rullade mycket motvilligt ur sängen imorse. Ställde mig upp på stappliga ben och svor en liten ramsa i huvudet när jag insåg att det återigen var dags att dra på sig träningslinnet, sätta sig på sadeln och trampa iväg till jobbet. Benen var som fyllda av sirap. But why? Jo, det finns självklart en anledning. Eller snarare två:

1) Kort-Intervall Spinning i måndags igen. (Detta djävulska påfund!)
Passet bestod av:
4×2 min, 4x1min, 4x40sek. –>Trötta ben.

2) Tröskelintervaller igårkväll.
8x6min. Målet för tröskelintervallerna var förstås att hålla mig precis under mjölksyratröskeln. Men på de sista två intervallerna hamnade jag nog en bit över…

Så. Jag har bara mig själv att skylla för mina sirapsben. Eller snarare tacka. För att få någon effekt av träningen måste man ju först bli lite trött!

Urrrk. Inte täckta med sirap, men fyllda av den. Dessa stackars ben (ute på lunch igår) får minsann inte mycket vila. Hehe. Men de är rätt nöjda i alla fall tror jag… 

Mycket cykling har det alltså blivit hittills denna vecka. Idag väntar i alla fall ett styrkepass i gymet. Tänker inte ens titta på motionscyklarna! Jag bävar lite lätt för cykelfärden till gymet dock, hehehe… Men först: Jobb!

Lycka att hitta veckans fruktranson i köket!:)

Sommaren 2013 fortsätter att överraska, ännu är den inte slut… I helgen har Stockholm Triathlon gått av stapeln mitt i Gamla Stan, och vädret hade inte kunnat vara bättre! I eftermiddags passade jag och en vän på att besöka spektaklet och jag blev förvånad över hur spännande det var. Vilken publiksport! Banan var uppbyggd med korta varv, där de tävlande ofta passerade varvningsplatsen vid slottsbacken där vi stod:

Sån sjuk fart på dessa cyklande herrar alltså!

Hets i bytet mellan cykel och löpning…

…med låten ”Greyhound” av Swedish House Mafia dunkande i bakgrunden… Jag blev så sjukt tävlingssugen!

Dagens lopp bestod av Olypisk distans för herrar, där engelsmannen Alistair Brownlee vann. Brorsan Jonathan kom trea, efter spanjoren Gomez. Bröderna Brownlee alltså, där snackar vi hyfsade gener. Jag är så imponerad av triatleter i allmänhet, finns det några mer vältränade människor? Den enorma träningsmängd och tid som eliten lägger ner går knappt att föreställa sig. Men det verkar helt fantastiskt roligt i alla fall…
Hjälp, jag vill tävla i triathlon. Inte så optimalt med tanke på att jag varken kan simma eller springa. Eller cykla bra heller för den delen heller, hehe. Men man kan ju drömma. Och egentligen spelar det nog ingen roll VAD jag tävlar i, det är själva tävlingsmomentet jag saknar. Adrenalin. Hets. Att bli helt slutkörd.

Menmen. Denna hel har varit fylld av en hel del annat än Triathlon också! (Faktiskt väldigt lite triathlon procentuellt sätt egentligen, hehe.) Har bland annat spenderat en hel del tid i vattnet på Eriksdalsbadet. En gång med Ingmarie, och en gång med Anneli. Lika extremt soligt, varmt och trevligt båda gångerna. Sörjer inte så lite att detta var sista Eriksdalshelgen för säsongen, idioterna stänger trots att det ska vara fortsatt strålande väder…

Ps: I helgen har vi även firat min älskade syster, som fyllt år…

Kära syster, grattis!!
Jag fick under firandet uppleva mitt livs första (och troligen enda, hehehe) limousin-tripp. Syrran hade nämligen hyrt en jäkla ”stretch Hummer” dagen till ära. Blev faktiskt inte så dyrt när alla delade på priset!

Mycket skratt i Limmon på väg till stan. Obs: jag blottar mig inte totalt egentligen. Shorts-dressen var inte så extremt kort som den set ut på bilden, hahaha. Ursäkta.

Helgen slut igen. Hur kan de gå så fort jämt!? Och på ett sätt känns det som att det här var lite ”sista-rycket” för sommaren också. Kommer att sakna utepoolen… Dags att bli skadefri hur som helst, så jag kan börja min triathlonkarriär:P

Visdomsord för en person som gillar när det går fort. Har alltid varit en sån som hellre springer än går. Och kan jag inte springa, ja då cyklar jag istället:)

I natt drömde jag att det fanns en lag på att man var tvungen att återvinna sin cykel varje år. Hela klassen (ja inatt hade jag plötsligt en klass igen) skulle slänga i sina cyklar i en enorm krossande maskin. Det var obligatoriskt. Mardrömmsmaskinen stod ute på en stor gräsmatta och krossade allt som kom i dess väg. Tänk er ett stort betonghjul med stora spikar av metall, som mosade cyklarna ner i sina beståndsdelar.

Jag klagade, protesterade, gnällde. Ville inte skiljas från min kära cykel. Men tillslut gav jag upp, regler är regler, och slängde i hojjen. När det stora betong-spik-hjulet började närma sig min älskade ägodel ångrade jag mig, hoppade i krossen och drog ut den. I sista stund. Kvar stod jag alltså, ensam cykelägare, medan de andra köpte nya. I drömmen var cykeln blå, men jag vet minsann hur den ser ut i verkligheten. Tror jag e mer fäst vid min vita kompanjon än jag tidigare anat:)…

Bild från i somras då jag gjorde rygghävningar. Lö bicicleta kan skådas parkerad i bakgrunden:) 

Så trots att det nästan tar längre tid än att ta tunnelbanan fortsätter jag (i alla fall någon vecka till) att cykla genom stan till jobbet. På morgonen kan man i alla fall cykla hyfsat fort, eftersom köerna är mindre:) Imorse gick det dock långsamt, benen är extremt stumma efter gårdagens styrkepass. introducerade en 4kg-kettlebell i TRX-utfallsstgen. Låren känns som två möra prinskorvar idag!! Haha. På ett bra sätt.

Så kära cykel. Ibland tar jag inte direkt hand om dig på bästa sätt: Jag sliter dig jäkligt hårt på alla trottoarkanter, tappar dig, låser dig på dåliga ställen. MEN tänker inte kassera dig i första taget. Kan dock hända att du får dig en racer-syster någon dag…

Först skulle jag bara vilja säga: Ursäkta den något äckliga headlinen. Jag har inte kräkts i mina knäckebröd.

Idag har jag dock kört mina första cykel-intervaller efter Halvvättern. Det vardödsjobbigt. Hela sommaren har jag cyklat en jäkla massa utomhus. Det har blivit en massa mängdträning men uppenbarligen slarv med kvalitén. Mitt första pass på gymcykeln gav ett uppenbart kvitto på att jag blivit ovan vid att ta ut mig. Det har minsann blivit mycket mysträning i sommar.

Dagens stege bestod av:
4x4min, 4x3min, 4x2min, 4x1min.
Med en minuts vila rakt igenom hela serien.

Totalt 40min ”kvalitetstid” på cykeln alltså. (Låter som om det vore en trevlig tillställning, men det var det knappast, haha.) Efter två fyraminutrare var jag trött. Efter fyra ville jag sluta. Sedan, under hela andra halvan av passet upprepades en strid ström av svordomar inuti huvudet. Efteråt beslutade jag mig för att helt skippa styrkan för dagen, eller ok: mina ben bestämde detta åt mig när jag stapplade av sadeln. Tar det imorrn istället. Annars hade jag nog kollapsat i TRXen…

Cyklade istället (låååångsamt, hehe) hem och bakade! Ända sen jag började baka Majsknäckebrödet för nåt år sen har jag förundrats över hur lätt det är att göra knäckebröd… Passar en otålig, tidspressad rackare som jag:)

Leffes knäckebröd testades idag (fast egentligen är det ju Yvonnes!) Receptet stod uppskrivet på jobbet när jag kom från semestern:) Värt att prova. Mjölet kan bytas ut, personligen valde jag grov glutenfri mix.

Leffe vilar.

Och medan brödet vilade så rullade jag fram yogamattan. Har inlett projekt rörlighet. Kylskåpskroppen behöver mjukas upp!

Välkommen ut ur garderoben kära matta.

Nu dags att pröva Leffe!:)

Så var semestern slut och vardagen är åter här. Embrace it. Det är helt sanslöst hur fort man vänjer sig, efter två jobbdagar känns det som man aldrig varit borta…

Stockholms semesterlunk är long gone. Plötsligt kryllar det av cyklister i stan igen. Ångesten och trängseln som jag sluppit under sommaren är tillbaka. Gah, jag har inte saknat det!!
Imorse slapp jag dock rusningen och kunde njuta av vyerna:

Cyklade nämligen hemifrån typ vid 06.00. Insomnia.

Men HUR är det då med ryggen efter söndagens terrängpass?
Ja ni, jag har inte så ont alls faktiskt:) Under kvällens styrkepass på gymet knakade det oroväckande och kanske strålade det lite ner i höger utsida. Men inte mer än det! Jag är fortsatt positiv, och kommer nog att testa springa snart igen! Imorgon tror jag för sjutton att jag vågar mig på lite motionscykel-intervaller på gymet i alla fall…

Så, jag embracear vardagen genom att åter bli stammis på gymet, hehe. Och njuter av första hela hemmakvällen (själv) på HUR länge som helst.

Sjukt nöjd med kvällens laxwok, Lisas standard-måltid en vanlig vardag (lagas nämligen på <5min.)

Och NU mina vänner ska jag dricka te, grotta ner mig i soffan, och kolla på nyheterna. Mer mysig jäkla vardag blir det inte. Och visst finns det en charm i det hela?:)…