Vi har en speciell relation, jag och 144ans buss. Det är någon sorts nostalgisk hat-kärlek som utvecklats genom åren. Vissa saker förändras, andra inte.

Jag vet inte hur många gånger jag åkt den där krokiga linjen mellan Gullmarsplan och Fruängen. Hur många timmar och dygn jag spenderat på den där jäkla skumpiga bussen. I åratal tränade jag basket 4 dagar i veckan och hade sena kvällsträningar i ”Frysen” vid Gullmarsplan. Varje gång åkte jag (eller vi) 40min buss hem, en tröttsam sighteeing-tur enom Årsta, Örby och Älvsjö.

Lika frusen som förut, i samma busskur.

Ikväll åker jag 144ans hela kringel-krokiga linje igen, för första gången på länge. Och allting är precis likadant. Vissa saker förändras aldrig. Men mitt i nostalgin inser jag hur mycket jag har förändrats. Eller snarare hur mycket som har hänt sen jag gick gymnasiet och spelade basket. Basket-eran tog slut, man tog studenten. Något vilset år spenderades (utan träning!)  innan studierna började igen. I samma veva hittade jag av en slump till Huddinge Friidrotts löparklubb. En hel universitetsutbildning har sedan passerat. En lång, spinkig älg-kalv på basketplanen blev till den jag är idag. Hur fasen gick det till??…

Man hinner fundera en hel del medan Stockholms mest slitna buss skumpar genom söderort. Och blogga hinner man också. Mitt liv har varit så extremt fullt av förändringar på sistone. Nya vägar, varje dag. 144an åker exakt samma förutsägbara väg som alltid. Jag gillar att vissa saker är som de alltid varit. Jag gillar den här bussen.

Jag orkar knappt beskriva vilken jäkla vecka det varit. Inte nog med att jobbet varit tufft, jag har även haft delat ansvar för en hund. En rätt tidskrävande kombination med andra ord.

I torsdags hade jag en kavalkad av svåra patienter och igår, fredag, var jag för fasen kvar typ sist av alla på mottagningen. Men hur trött man än är så ska hunden ut på lördagsmorgonen…

Molly på hugget. Pigg som vanligt:)

Så. Det har varit en vecka av hundjobb. Har kämpat för att få allt att gå ihop och nu är det äntligen helg. Men på nåt sätt har mina helger en tendens till att bli lite väääl fullspäckade ibland. Idag har både cykel-långpass med Johanna på gymet OCH shoppinglångpass avklarats. Äntligen på väg hem! Nu är det bara att trotsa huvudvärken och ladda för dans-långpass….

Fy fasen vilken träningsvärk jag haft, men nu börjar den sakta men säkert att ge sig (hoppas jag.) Igår ville jag knappt sätta mig på en stol, än mindre ställa mig upp från en. Ont i rumpan. Ont i baksidorna. Ont på insidorna.

Så, vad har jag gjort?
-Kört TRX i kombination med Bosu-boll. Egentligen borde jag lägga upp bilder på de övningar jag kör, men att försöka fota sig själv ”in action” vore rena självmordsuppdraget. Min balans är inte fullt så fantastisk. Övningarna är helt enkelt uppdateringar av vanliga utfallssteg och enbens-böj, där man har stödfoten på en bosuboll istället för på marken. Balanskrävande och jobbigt. Och gör man det för sällan (som jag på sistone) så får man träningsvärk. Nu var det två dar sen sist. Dags igen ikväll!

Ont ska med ont fördrivas. Typ?

De senaste dagarna har jag känt mig närapå jetlaggad. Min dygnsrytm är fullständigt rubbad, och det är pinsamt nog helt självförvållat… I söndags morse kom jag hem vid halv sex på morgonen. Låg således i säng och sov klockan sex. Dagen efter, på måndagsmorgonen, skulle jag i stället upp klockan sex. Ett helt dygn felvänt. Major fail.

Efter två dagars tidiga starter är jag fortfarande rubbad. Och något trött ska jag erkänna… Har så svårt att sova på kvällarna! Tur att utekvällen var rolig.

Den största anledningen till att jag just ikväll är jäkligt mör är faktiskt dagens arbetsinsats. På tisdagar har vi ”Intake” (dvs intag och kartläggning) av nya patienter på mottagningen. Detta innebär att vi fyller i 18 olika formulär med information om patienterna, och ställer 39 000 frågor. På något sätt lyckades jag avverka fler patienter än specialisterna. Redan halvvägs genom passet var jag extremt trött på min egen röst och hade blivit helt hes efter all utfrågning. I slutet av dagen när jag till sist stapplade in i personalrummet fick jag av kollegorna höra att jag förtjänade en tapperhetsmedalj. Tack. Fick aldrig någon medalj, men likväl en kopp kaffe och några ”fin-skorpor”… Good enough.

Efter wetwest och bålstyrka är det nu dags för film: Django Unchained. Får se om jag lyckas hålla mig vaken;)

Att framfotalöpning är hett är det väl få som missat. Vår kropp har under årtusenden anpassats för att springa barfota. På tå utnyttjas fotens anatomi på rätt sätt och klumpiga, dämpade skor får oss att springa icke-anatomiskt och ökar skaderisken. Ungefär så lyder väl teorierna?

Personligen har jag varit en häl-löpare. Men när jag en dag blev tillräckligt modig (och stark) för att börja springa på tå på banpassen, kapades 15sek på tusingarna direkt.

Att springa på tå kan alltså vara fördelaktigt. Ingen har dock diskuterat fördelarna med att springa i högklackat. För i klackar hamnar man ju på tå automatiskt!

I helgen har jag både sprungit och dansat iförd höga skor. I fredags blev det nämligen språngmarsch till Berns för att hinna in innan 24. Och jag kan lätt säga att vi verkligen löpte. Utan ont alls efteråt.

Kanske har jag hittat min väg tillbaka till löpning? High-heel running. Ett nytt fräscht koncept. Kanske kan jag till och med designa en egen serie av färgglada Adidas-puck med kilklack…

Idag skippat jag i alla fall klackarna. Har åkt på hundvaktning, och det passar rätt så bra idag:)…

Molly-mys

Snaaaaaaaart…

32 minuter kvar…

Hur långsamt kan tiden gå en fredagseftermiddag!? Jag har dikterat, skrivit intyg, ätit skorpor, skrivit journal, ätit mer skorpor, räknat minuter. Snart är det HELG. Och LÖN. Jag är klar med veckans arbete och jag har till och med lite träningsvärk i benen. Underbar känsla efter två dagar av cykelmördande.
Jag blir så glad.

…måste vara det bästa som någonsin uppfunnits i jobbsammanhang.

Idag lyckades jag smita iväg från mottagningen väldigt tidigt. Kände mig nästan som en skolkande elev, som smög längs korridorerna för att inte bli upptäckt. Idiotiskt! Jag har minsann lika stor rätt som alla andra att få vårda min friskhet på arbetstid:) Och det var het fantastiskt att stiga ut ur kulverten på St Göran och bli mött av solen:

Ljus!! För första gången fick jag se hur baksidan av ljushuset ser ut när det inte är kolmörkt:)

Att sedan vara färdigtränad vid halv sex var en lyx jag inte upplevt på länge! Tror jag lyckats skaffa mig träningsvärk i både ben och mage de två senaste passen… Och imorrn mina vänner är det fredag. Det är värt att fira:)

Ikväll tillverkades nyttiga proteinbollar i ren sötsugs-panik. Vännen hade sött proteinpulver hemma. Smakade nästan gott. Hahaha

Blir man inte ful när man tränar så tränar man inte tillräckligt hårt.

Mer svett, röda ansikten och fula miner åt folket…

Gymet har skaffat nya leksaker. En Bosuboll (hallelujah!) och så en grön foam-roller. Till skillnad från de gamla blå så är den här i solid hårdplast. Det perfekta tortyrredskapet med andra ord. Krossar stela muskler… Jag lyckades faktiskt pallra mig till gymet igår (tack syster för draghjälpen) för att köra lite styrka och fick efteråt uppleva smärtan:

It shows no mercy. Perfekt för stenhårda, stela ben…

Ingen mercy visades heller på jobbet idag. Måndags-kaos rådde på mottagningen när det var drop-in på eftermiddagen. Lägg till diktafons-strul på det och övertiden blev ett faktum. Hej flextid!

Nu är jag död. På väg hem. Man får ta till knep för att hålla energin uppe.

Vad sägs om 1,5l pepsi?

Så. Måndag avklarad. Tuesday, show me mercy… Imorrn tänker jag iaf träna!!

Jag kommer aldrig att glömma den här helgen. Det har varit allt från högtidlig examensceremoni i Filadelfiakyrkan till lyxig fest på Grand Hotel och så fullt studentröj på medicinska föreningen…

På fredagen firades det med familj och vänner, och igårkväll var det dags för den episka examensfesten. Jag önskar verkligen att jag var bättre på att fotografera under festligheter, men kanske är det ett tecken på att man har roligt: att man inte tänker på att ta fram kameran?

Först var det i alla fall middag på Grand…

…med underhållning och dans. Och sen slussades vi alla med bussar till efterfesten på KI Campus där fler vänner (utanför klassen) väntade.

Lite sjukt att åka buss sådär allihopa. Snacka om ”skolrese-känsla”… Hehe.

Efter detta har jag inga bilder från kvällen. Haha. Och kanske är det lika bra. De bilder som kompisar lagt upp på Facebook är typiskt 03-snåret-slitna… När jag får tag på en fin bild på klänningen i sin helhet kanske jag lägger upp den:)

Hur som helst. Stolthet. Glädje. Eufori. Nostalgi. Det har varit många känslor i omlopp den här helgen! Man inser att livet förändras och många av dem jag pratade, skrattade och dansade med igår kommer jag aldrig mer att träffa.

Då är det nästan extra skönt med att träffa gamla vänner, och inse att vissa saker faktiskt består! It’s time for girls-night. Utan vin.