Det sista, episka tentapluggandet för hela läkarprogrammet har påbörjats. Torsdagen den 1a November är det examination på 5,5 års studier, och imorse hade vi för sista gången upprop hela klassen tillsammans på KI.

Integrerad sluttentamen. Så banalt det låter. Men det känns lite knivigt just för tillfället…

Efter uppropet började vi typ direkt: EKG-tolkning, hjärtstopp, infarkt hela förmiddagen. Det är omöjligt att behålla någon form av psykisk hälsa utan lite sällskap i pluggandet! Efter lunch behövdes dock paus (i form av träning förstås). Effektiv (kräkjobbig) cykling och lite balans-styrka blev det. Med tanke på den benkramp jag drabbades av inatt är jag sjukt nöjd att jag ens orkade cykla, haha. Sjukt obehaglig känsla att vakna upp av kramp på hela lårets insida. Försökte desperat stretcha liggandes;) (Paniiiik.)

Efter träningspaus en återstod tyvärr åtskilliga timmars umgänge med iPad och kollegieblock för att hålla sig i fas. Hjärtsvikt, hypertoni, blodgasanalys. Bring it on säger jag bara! Än så länge är motivation hög. (Applause, EN dag har gått…)

Laddat frysen. Det kanske räcker tre dagar?

Så nu efter att ha konsumerat en liter kolaglass med kolasås är jag sockerhög och pluggar vidare lite till;)

…Eller???

Tentan för ”Hälsa i samhället” är avklarad! What a relief. Det hela genomfördes dock med en hel del vånda, redan på första sidan insåg man att tentan inte såg ut som den gjort tio föregående år. Nya frågor. Detaljerade frågor. Jag satt som ett frågetecken, kliade mig i huvudet och undrade vad fasen Socialdepartementet egentligen gör, vilken form av kvicksilver som finns i fisk och hur cancerframkallande ämnen klassificeras.

Så jag improviserade (även kallat professionellt ord-bajs). Det kommer att bli roligt för dem som ska rätta tentan. Efter en snabb överslagsräkning kom jag i alla fall fram till att jag borde klara mig med lite marginal…

Hur som helst. Tentan avklarades redan kl 10. Heeeela dagen kvar att börja plugga till nästa. Eller inte. Herregud, give me a break, man måste väl få ta en paus? Det gjorde jag i alla fall. Långfika på campus i Solna, sen cykel iväg till Västertorp för wetvest i trevligt sällskap. Sen ”råkade” jag bli kvar på gymmet i ytterligare nån timme. Oooops: plötsligt var klockan halv fyra och dagen var slut. Klassisk förnekelse. Jag ville gärna känna ”efter-tenta-reliefen”, bara några ynka timmar… De ynka timmarna lyckades jag i alla fall bli lika trött i kroppen som i huvudet;)

Andra hemmet?…

Men sen var det bara att spräcka bubblan. Jag kan meddela att jag återigen just vunnit VM i ordbajs. Har skrivit en tre sidor lång ”reflektion om min egen utveckling” under 5,5 år på läkarprogrammet. Suck. Inlämning imorrn.

Nu har jag planerat att förneka vidare litegrand. Vill ju inte tappa kontakten helt med vännerna utanför skolan… Hehe.

Ps: Alltså HUR ska jag kunna frambringa tillräckligt med disciplin och koncentrationsförmåga för att ta mig igenom 5,5 års läkarstudier på 8 instuderingsdagar??!!

Den här tentaplugg-perioden har helt klart varit mitt livs sämsta. I jämförelse med de första terminerna är man vid det här laget rätt så luttrad, för att inte säga helt avtrubbad när det gäller examinationer, och den där riktiga motivationen har inte infunnit sig. Har aldrig någonsin varit så oförberedd och samtidigt så oengagerad. Oroväckande icke-nervös skulle man kunna säga. Eller så har jag lämnat nervös-stadiet och äntrat likgiltighets-stadiet?

Har pluggat extremt lite, men det får helt enkelt gå som det går imorrn. Det ska bli så skönt att (förhoppningsvis) bli klar med den segaste kursen någonsin. Tentan för ”Hälsa i samhället” känns bara som en liten parantes som måste klaras av innan det riktiga pluggandet kan börja.

Men lite intressant kuriosa har man i alla fall fått ut från den här kursen (förutom alla fantastiska sjukskrivningsregler och lagar): Visste du till exempel att småfiskar börjat dö i ökad utsträckning i Östersjön pga utsläpp av moderna anti-depressiva läkemedel. Hör här: De har blivit modiga av att få i sig preparaten och aktar sig därför inte för stora fiskar och blir således uppätna. (Ska man skratta eller gråta!? Haha…)

Något annat intressant är det här med frukost. Alla vet förstås att man ”ska” äta frukostm eftersom att det är ”bra”. Personligen kan jag knappt fatta hur man ens kan överleva utan att käka innan man går hemifrån… Men, jag visste inte att det hade sån effekt på BMI:

Fasen vad suddigt! Det man sett är iaf att frukostätare har en BMI-enhet mindre än de som inte äter frukost… (Ganska mkt om man ser till hela befolkningen.) Dock hatar jag att diagrammen är avhuggna. Missvisande.

Nåväl. Håll en liten tumme för mig imorrn. Själv håller jag båda för att kursledningen ska ta med samma frågor som de gjort på de senaste fyra årens tentor:P

Ps: Shiiiiiit hur blev klockan så mkt? Kanske vore sömn nåt inför morgondagen?…

Hundtricket fungerar, i alla fall på mig.
Senast igår blev jag kär två gånger (i hundar, inte ägare dock) och valde bla sittplats på tuben för att få sitta bredvid en rottweiler-valp. Så fort en hund visar sig blir jag knäsvag.

Allt började med att vi skaffade Molly-the-dog. Aka Melonen, Molly-the-monster, Vovven, Vovvis, Bobbis, Gobben, Crazy-dog, Pigan, Mollson, Mördarsnigeln, Träsktrollet… Kärt barn har tusen namn. På något sett ser jag nuförtiden Molly i alla andra hundar. So I love them all!

Mollson!

Så detta inlägg tillägnas Molly-the-dog. Som fått mig att bli hundfrälst, som alltid är glad, som alltid kommer skuttande (ok snarare ångvälts-rusande) även om man kommer hem från jobbet vid 01 på natten, och som alltid gör mig glad, hur tentastressad jag än är:)

Ps. I give to you, Gosbollen som liten:

”Vart försvann vattnet?”

Gosh. Både hjärnan och benen är lika mosade som typiska engelska ”mushy peas.”

För dig som aldrig mött denna kulinariska läckerhet (ironi) så består det av överkokta, mosade, gröna bönor. Ofta serverade med pommes i en vit pappersmugg. You get the picture. Veckan har varit lång, och den avslutas med två heldagar ledarskapsutbildning ute i Huddinge. Intressant, om det inte vore för tentan på måndag. Alla vill hellre plugga. Och så när man väl kommer hem vid 8-tiden är man alldeles för trött för att orka koncentrera sig, Mushy-brain.

This is it my friends. Oerhört stolt över den engelska matkulturen;)

Träningen idag bestod av första konditionspasset på länge. 30min snabbdistans på cykel. Jag var död efter 5. Därav mushy-legs:)

Tenta-stressen börjar dock sakta smyga sig på. Har självklart lyckas tima in jobb imorrnkväll och diverse (iofs trevliga) aktiviteter i helgen… För lite tid!

Ps: Jag kan inte fatta att vi var på Fuerteventura. I want to go back…

Familjen:) Knappt hunnit träffa dem sen vi kom hem!

Kanske är det så att jag har ett släng av ADHD?…

Hahaha, en kompis la upp den här bilden på facebook imorse. Kände mig sjukt träffad. Det är en klockren beskrivning av min gångna natt…

Jag vet att jag skrivit om det någon gång förut: jag är dålig på att somna, ibland känns det som att jag helt glömmer bort hur man gör. Huvudet surrar och man är klarvaken. De fåren man försöker räkna blir plötsligt en flodvåg av ulliga jäklar som öser fram, omöjliga att räkna.

Jag vet inte ens vad det är jag grubblar på. Kanske är det tentorna som spökar, kanske är det bara allmänt livsgrubbel, kanske var det helt enkelt den sista kaffekoppen under pluggandet som var boven i dramat;)…

Låg vaken till typ 2. Somnade. Vaknade 04.08. Gav upp kl 06. Wtf.

Men det är helt sjukt hur välfungerande man ändå kan vara på vara två timmars sömn. Har minsann öst på precis som vanligt: Cyklat till Solna, haft projektredovisning (och fått godkänt), cyklat till söder, pluggat, cyklat till gymet, styrketränat (ouch, benkramp), cyklat hem, dansat runt i lägenheten till soulklassiker och till och med lagat en asgod lax-wok till middag…

Cyklat över hela stan. Segt i benen!

Men nu däremot, shit alltså. Batterivätskan är schlutt. Helkroppspyjamas- check. Soffläge- check. Jag hoppas på att slippa ännu en ADHD-natt!

Ps: tror inte att jag hade några mardrömmar om svart-ruttna lik i alla fall, hehehe…

Fy f**n. Jag måste få svära lite.

Aldrig i mina vildaste fantasier (eller mardrömmar snarare) hade jag kunnat föreställa mig hur fullkomligt vedervärdigt besöket på Rättsmedicin skulle vara. Eller ok, hela besöket var inte fullt så förskräckligt, men idag har jag utsatts för det mest avskyvärda, ur-äckliga jag någonsin varit med om…

Looks fine from the outside…

Jag vet inte hur detaljerad jag kan eller får vara. För eran skull behåller jag de värsta beskrivningarna för mig själv.

Det kan kännas helt morbidt och onödigt att vi studenter ska behöva utsättas för död och förruttnelse, men eftersom att det är läkare som utfärdar dödsbevis måste vi kunna känna igen dödstecken. Så idag fick vi lära oss det. 3 lik. 3 individer. I 3 olika stadier av föruttnelseprocessen (för att uttrycka det milt.) Bilden av det tredje liket kommer för evigt att finnas kvar inpräntad i min hjärna. Lukten är lika fastetsad.

Det var överjävligt.
Det var knappt uthärdligt.
Det var helt olikt en människa.
(Och det är nu jag skulle kunna beskriva exakt hur överjävligt äckligt det var, men avstår.) Usch, måste sluta käka mitt päron nu, mår sjukt illa bara jag tänker på det…

Att handledaren sedan var totalt sympati-lös och oförstående för att vissa i gruppen blev illa berörda gjorde ju inte saken bättre. Hon visade gladeligen upp fler ”kunder” (som hon kallade dem) som ren bonus eftersom att vi hade tid över. Att hela studentskaran var minst lika blek som ”kunderna” tog hon ingen notis om. Jag tror att man måste vara lite galen för att välja ett sådant yrke. För HUR kan man hellre vilja spendera sin tid nere i en iskall källare med döda patienter än att jobba med levande?! Fast ärligt talat. Det är ett viktigt jobb, och jag är glad att någon (annan) vill, kan och orkar göra det.

Suck. Det är ett under att man återfick matlusten efter det där. Lite café-plugg på kvällen fick oss i alla fall på bättre humör:)

Bulle, kaffe och gamla tentor avverkades på St:Eriksplans mysigaste fik!

Åh. Kan nån bara radera liket från min hjärna!!!!? Jag kommer att drömma mardrömmar…

Kom till gymet idag med benen släpandes efter mig. Halvförkyld (för att inte säga halvdöd). Igen. Det är verkligen något som går snett för mig varenda helg, börjar nämligen se ett mönster i de här ”sjukdoms-återfallen” …

Hade intentionen att bara köra styrketräning idag, att ösa på cykeln lockade föga. Men ärligt talat ”bara styrka”: my ass! Kanske är det så att hela jag är lite seg, men det var länge sen jag var så fullständigt manglad som efter dagens pass. Gjorde varenda benövning i arsenalen, och la till några nya som sjukgymnasten godkänt. Har glömt hur jobbigt det kan vara. Mina ben ville typ lämna överkroppen i ren protest. My ass is gonna hate me tomorrow. Förhoppningsvis:)

Något annat jag för övrigt lyckades med i helgen, (förutom att kvadda mitt immunförsvar) är detta:

Bortfumlad mobiltelefon–> Major Crack!!:(

Ibland orkar jag inte med mig själv!. Jag är så klantig, hur länge har jag haft den här mobilen egentligen? Två månader? Än så länge lever phönen i alla fall, men den har blivit oroväckande långsam… Och jag har hört rykten om att det kostar typ 800-900kr att laga skärmen. F-ck. Jag får nog leva med spindelnätsskärmen ett tag, typ tills första läkarlönen. Tyvärr ser skärmen faktiskt värre ut i verkligheten än på bilden, så det är lite svårt att se det som är högst upp…

Vädret är uselt. Jag måste plugga (fast jag typ bara vill köpa massa godis, hyra film, krypa upp i en varm soffa och mysa). OCH till råga på allt har vi likvisning på Rättsmedicin i Solna på em imorrn. Just what I need: a rotting dead body. Hahahaa.

Så. Nu får det vara slutgnäll. Känner mig nästan löjlig över mitt klagande, (stackars dig som läst ända hit, hehe). Snacka om petitesser. Dags att ta tag i sitt liv och återuppta pluggandet!

Jag vet att jag egentligen borde ägnat dagen åt att plugga, men vem kan tacka nej till att jobba när man får ledigt 3h mitt på dagen (med lön) och kan gå och träna?

Inte jag i alla fall. Dealen är för bra för att missa…

Så mellan sittning numero uno (lunch) och sittning numero dos (middag) drog jag alltså till gymet och ägnade mig åt sånt här.

Försöker se heeelt oberörd ut. Hah.

Och samtidigt fick jag alltså full lön med helg-OB. Danke Schön. Sedan var det bara att köra i ilfart tillbaka till jobbet. Dags att ta sig an nästa ”jobbförmån”…

Obegränsad mängd chokladbiskvier. Shooot me!

Mellan tuggorna, bloggandet, kaffedrickandet (och serverandet förstås) försöker jag även få in lite tentaplugg. Här snackar vi multitasking:)

Höll på att garva ihjäl mig första gången jag läste reklam-affischen för Lesmills träningskoncept ”Sh’bam” på SATS. Uppenbarligen riktat mot en kvinnlig målgrupp.

”Come as you are, leave as a star…”

Hahaha. A star alltså. Räcker det inte med att bli svettig längre?

Nu har träningsformen kommit till Stockholms stads idrottshallar. Affischen ser likadan ut, tre viftande tjejer i tights och färgglada toppar. Jag skrattar nästan ännu mer denna gång eftersom att affischen plötsligt hamnat bredvid den för simhallens andra nya träningskoncept”CX-WORX”

En über-manlig (varulvs-)instruktör. Lockande eller avskräckande, you decide.

Bredvid varann blir affischerna nästan löjliga. Självklart förstår jag att man inte måste vare sig vilja vara eller vilja ha en varulvsman för att gå på CX-WORX. Tvärtom har jag hört mkt positiva saker om passet (bl.a. att det är asjobbigt). Och Sh’bam kanske inte alls är så himla töntigt som det både låter och verkar på affischen. Men varför måste reklamen vara så överdriven?

Suck, stereotypa könsroller när de är som värst. Men jag fick mig iaf ett skratt:)