Man kan spendera hur mycket tid som helst görandes något, utan att för den skull åstadkomma någonting av värde. Det känns som att gäller det mesta i livet:

Hur länge man än sitter med boken öppen betyder det nada om man inte läser.
Hur lång tid man än ligger i sängen spelar det ingen roll om man inte sover.
Hur långe man än sitter med diktafonen i handen förblir journalen tom om man inte vet hur man ska uttrycka sig…

Det handlar om att vara effektiv, att använda tiden på bästa sätt. Personligen gillar jag att ha hög intensitet. Saker ska gå fort: plugg, jobb, hemmasysslor. Och när det gäller träning vill jag bli rejält trött. Har aldrig förstått mig på folk som står och trampar på trappmaskin i timmar på lägsta intensitet, fullt påklädda, utan att ens svettas en droppe. Jag kör helst intervaller eller tröskelpass för att effektivisera.

När det gäller löpning så vet jag att det är väldigt många (speciellt långdistansare) som ”knarkar kilometer”. Visst är det viktigt med distans, men jag tror verkligen att många tränar alldeles för långt, istället för att fokusera på kvalitet. Jag personligen har till upptäckt att det här med långpass inte passar mig så bra, ur ren skadesynpunkt. Kort, snabbt, hårt funkar bättre. Två gånger har jag blivit rejält skadad när distanserna ökades för mkt. Jag har lärt mig av mitt misstag, det blir inga långpass när/om jag gör come-back.

Just idag blev träningen dock inte så effektiv…

Kom till simhallen (med sällskapet Anja) för att wetwesta i eftermiddags Vi timade precis simskolan i bassängen och poolen blev så trång att man knappt kunde röra sig. Man fick hela tiden stanna, svänga, sick-sacka, för att inte vara i vägen eller bli grodsims-kickad av nån simmare. Resultatet blev att vi mest guppade runt och snackade i 75min innan vi gav upp. Inte så effektivt. Efter över en timme kändes det inte ens att jag gjort nåt, trist.

Därefter smög jag mig upp till gymet för lite rehab och TRX och det var då jag började reflektera över det här med intensitetsskillnader. Det räckte med 15min TRX, och jag var trött i princip hela kroppen: ben, mage, rygg. Rätt så effektivt!

Wetwest kan faktiskt vara grymt jobbigt om man är på det humöret, men i ”rusningstid” är det inte lätt att köra ordentligt… Fast det är ju trevligt, och det är inte fy skam det heller;) Imorrn får det dock bli lite mer effektiva tag! Ingen löpning förstås, men cykling får vara mitt substitut…

Jag gillar trevligt, både när det gäller träning och skola. Men jag lovar att bli mer effektiv med pluggandet också, mindre tid till kaffedrickande och snackande, och mer inlärning!

Jag, David och Jenny ”pluggar” i studentmatsalen…

Jag har aldrig gillat knäckebröd.
Det är torrt, tråkigt, platt. Enda sättet att ens få ner det är genom att täcka det med ett så tjockt ostlager att man knappt märker att det ligger nåt strävt där under. Ost med knäckebröd alltså.

Det här var dock innan jag idiotiskt nog testade att baka knäckebröd som en sista escape från pluggandet i påskas. Fick smaka knäckerutor gjorda av majsmjöl på en hemmafest för ett tag sen och älskade det. Snokade fram receptet på nätet och nu är jag fast!

Majsmjölsknäcke is the shit. Och receptet är sjukt simpelt, det är nästan löjligt lätt att göra. Believe me, annars skulle jag aldrig orka:

2dl majsmjöl
1dl solroskärnor
1/2dl pumpakärnor
1/2dl sesamfrön
1/2dl linfrön
1/2dl olja
3dl kokande vatten
Salt (efter smak, i och på)

Blanda alltsammans i en bunke. Häll/tryck ut på en plåt täckt med bakplåtspapper (kleta lite med händerna om det krävs, hehe…) Jag ”brukar” göra dubbel sats och får två plåtar. In i ugnen i 1h på 150 grader. Skär upp medan det är varmt. Klaaaart!

Status pre-ugn

Status post-ugn. Provsmakning!

Hummm, sen när blev jag en baknings-bloggare!? 😉 Men ärligt talat, jag vill dela min upptäckt med världen: det här knäckebrödet kan käkas som det är som snacks…. Eller: Med OST!!!:)

Kontentan är i alla fall att jag fortsätter att undvika allt var studier heter. Jag går förstås i skolan och är aktiv (hade helt egna patienter på gynmottagning idag, spännande!!) Men sen efter att dan är slut finns ingen koncentrationsförmåga kvar. Tränar, fikar, bloggar, surfar… Men men, jag har i alla fall massa gott knäckebröd hemma!

Om någon frågar mig vad jag ”gör” så svarar jag att jag pluggar. Bara efter en specifik fråga om vad jag pluggar så berättar jag att det är till läkare. Kanske är det någon form av jante-lag som spökar, men det är nästan så att jag drar mig lite för att säga ordet läkarprogrammet…

Efter att man sagt vad man pluggar kommer ofta ett ”men oj, vad häftigt!” och ofta frågor om vilken typ av läkare man ska bli. Folk kanske tycker att det är spännande, att läkaryrket är något utöver det vanliga. Det skulle jag säkert också tänka. Men nu, efter snart tio terminer har den skimrande bilden av läkarrollen blivit något mer realistisk och läkarprogrammet har blivit vardag.

Visst, den utbildningen jag valt är otroligt spännande, man ibland känns det som att idoliseringen av yrket är (och ffa har varit) helt obefogad. Som att livet på sjukhuset är flashigt liksom.

I själva verket är utbildningen till läkare allt annat än flashig. It’s bloody hard work. Varje dag inser man hur lite man kan, eftersom man ständigt hamnar i helt nya situationer. Aldrig finns det tid att stanna upp och smälta de intryck man fått dagen innan utan det blir hela tiden nytt, nytt, nytt… Man springer sig nästan svettig på morgonen från omklädningsrummet nere i kulverten för att inte komma försent till ronden, morgonmötet, mottagningen (eller vart det nu är man ska). Håret är i en röra, stetoskopet hänger på halv-svajj runt halsen och namnskylten är glömd i skåpet. Ny dag, nya erfarenheter. Och alltid nya placeringar. Förhoppningsvis har man ett namn på en handledare man ska träffa, någonstans. I början var man ständigt nervös, men nu har man vant sig…

Under lunchen träffar man i alla fall klasskompisarna i studentrummet. Man slappnar av, berättar om morgonens upplevelser, ojar sig, klagar, skrattar. Efter att dagen sen är slut pallrar man sig tillbaka till omklädningsrummet och försöker ta ut sina kläder utan att allting rasar ur skåpet…

Läkarprogrammet är utmanande och krävande. Ibland undrar man vad man gett sig in på. (Det är ju inte så att livet kommer att bli mer fabulous när man börjar jobba som underläkare liksom.)

Men, fastän det är jobbigt ibland så inser jag att jag aldrig skulle vilja byta utbildning! Ibland önskar man att man valt någon lite ”slappare” utbildning. Men det är ju faktiskt övervägande roligt. Jag gillar utmaningen. Variationen. Ingen dag är den andra lik. Den ständiga strömmen av kunskap och erfarenheter som vi bombarderas av varje dag är enormt stimulerande. Och förresten, vad hade jag gjort annars?

Får ett brev från Huddinge AIS på posten. En påminnelse om att betala medlems och aktivitetsavgiften. Sorry Huddinge, men i år får ni klara er utan mina pengar… Förra året betalade jag varenda avgift, typ 2000kr, och fick inte dirket ”valuta” för pengarna andra halvan av året. Jag var inte direkt nån aktiv medlem.

I brevet finns även en lista på vårens arrangemang. Kvantumloppet, med start från källbrinks ip, går av stapeln den 22a april. Hjälp, är det dags redan? Mitt hjärta brister litegrann. För exakt ett år sen var jag i mitt livs form (up until then det vill säga, hehe.) Då sprang jag det jobbiga, kuperade kvantumloppet och hade roligt hela vägen. Märkte inte ens uppförsbackarna alla pratat om. För första gången upplevde jag att 10km var kort och sprang aldrig in i någon vägg. Jag var helt enkelt tränad inför uppgiften. Att tiden sedan blev pers med en hel minut gjorde ju inte saken sämre…

Snacka om att saker och ting ser annorlunda ut nu, ett år senare. Om någon skulle sagt till mig för ett år sen att jag skulle bli skadad och inte kunna springa på ett år, hade jag fnyst och trott att de skojjade. Dagens Lisa tycker istället att det är ofattbart att jag ens kunde springa 100m på asfalt utan smärta. Att kuta 10km på 39.30 utan att ens bli trött känns rätt såavlägset. Inte för att det är nån supertid egentligen, men för mig var det ett steg framåt på den längre distansen…

Jag var i form.

Livet e rätt så annorlunda nu, och trots att ryggen sakta men säkert hämtar sig så vet jag att jag har en lång bit kvar. För grejen är ju att det är en stor skillnad på att kunna leva ”ett normalt liv” med diskbråck, och att kunna leva det liv som jag vill leva. Just nu är jag förstås rätt nöjd med de små framstegen. Men för att jag ska bli helt nöjd måste min rygg och kropp klara en hel del påfrestningar…

Så jag fortsätter att kämpa. Löpformen är jag förstås ljusår ifrån, men jag har minsann aldrig varit så cykeltränad och bål-stabil som jag är nu. Det är bara att försöka ignorera det faktum att den roliga tävlingssäsongen är här…

Ps. Något annat som är annorlunda är vädret;) Annorlunda och bättre!

Två spinkiga smalben njuter av solen. Vem kunde ana att man skulle kunna sola i shorts idag?

…den som vågar påstå något annat är bara löjlig.

Men det finns iofs rätt dåliga kläder också.

Vita converse. Vågar vägra vinter.

Vita tygskor är inte optimalt när slasket når upp till fotknölarna. För att inte tala om hur dyngsur jag blev i syndafloden som forsade nedför götgatsbacken…

Aprilväder i all ära, men snöstorm är väl lite väl vintrigt? Dagar som denna är man nästan glad att man är skadad och har en helt legitim ursäkt för att slippa slira runt i snögloppet gå in och träna! För det gjorde jag förstås, med gott samvete:) och jag kände inte av något bakslag alls, ryggen kändes ”prima” (med mina mått mätt…)

Vad passar sedan bättre en grå, snöig dag, än att spendera eftermiddagen ”på stan”. Dvs bänkad med vänner på ett café? Vi bestämde oss för att inte lämna fiket förrän det blivit vår, och se på fasen. Efter två timmar, när vi avverkat diverse läckerheter och lärt känna en väldigt pratglad, sällskapssjuk marockan, tittade solen fram och vi bestämde oss för att det fick räknas som vår!

På väg hemåt, tänk vad glad man kan bli för lite sol. Men skorna är fortfarande dyngsura…

Vad är det egentligen som hänt med min studiemotivation?

Man säger ju alltid att en morot är bättre än en piska för att motivera till god arbetsmoral. Men frågan är ju vad som egentligen funkar, i praktiken.

Alla är vi olika: vissa jobbar kontinuerligt, för att slippa ångest och stress när deadlinen närmar sig, andra behöver den där extra kicken som sista-minuten-stressen innebär. Jag har alltid trott att jag är ”den kontinuerliga typen” men det är nog dags att omvärdera den saken…

Under hela preklintiden, dvs i början av utbildningen, hade jag ett konstant inre driv som ledde till hets-pluggande vid varje ledigt tillfälle. När jag inte hade något annat för mig så pluggade jag. En inre stress rådde konstant pga rädsla för att misslyckas. Då behövde jag inte vänta till sista stund för att sedan panikplugga. Jag började tidigt, utan deadline-piskan.

Nu däremot, är vi alla i betydligt lugnare när det gäller studierna. Man har varit med ett tag och tänker”allt har ju gått bra hittills”. Klart att det är skönt att vara mindre stressad och rädd att misslyckas. Men det har lett till att jag sakta pluggat mindre och mindre allt eftersom terminerna går. Och snart har jag nog nått gränsen till vad som faktiskt funkar. Så vad gör man då för att motivera sig att plugga?

Idag till exempel har jag spenderat min pluggtid åt minst en timmes Facebook-stalkande sedan lite tv-tittande, surfande och nu bloggande. Inte mkt tid för plugg alltså. Hela påsklovet var det samma sak. Spenderade förmiddagarna hemma för att studera, men hittade på tusen andra saker att göra… Jag bakade till exempel knäckebröd istället! (wtf?!)

Vad ska man göra? Tentan närmar sig (27e april), och jag vet ju hur bråttom det kommer att bli i slutet. Jag avskyr egentligen att bli sådär sjukt panikad i slutet, så varför kan jag inte börja i tid!?

Väntar desperat på att den inre piskan ska infinna sig. Tills dess får jag prova med olika morötter. Eller, choklad:

Time to die white chocolate polar-bear!

Ps. Godisförbudet är hävt. Big time… Men kanske försöker igen, efter tentan!

Jag fick ett mail igår. Från en tjejkompis jag inte träffat på länge, som också drabbats av diskbråck Trots att det är skittrist att hon lider av samma bekymmer som jag, är det ändå lite skönt att höra att det inte bara är jag och pensionärerna! Hon hade läst bloggen på sistone och uttryckte sig: ”Skönt att höra att ryggen är bättre” och ”” vad känner du att du blivit hjälpt av”?

Mailet fick mig att hajja till: Was? Har ryggen verkligen blivit bättre? Ja, det är knappt att jag vågar säga det, med det har den nog faktiskt. Ytte-pytte-lite. Men ändå, liiiite bättre är bättre än status-quo.

Hennes frågor fick mig också att börja fundera på vad det faktiskt är som hjälper.
Är det hängandet? Bål-styrkan? Sjukgymnastiken? Mer näringsrik mat? Proteintillskott? Gjorde infrabastun underverk? Är det det faktum att jag lärt mig hur man knyter skorna utan att böja på ryggen? Eller är det helt enkelt tiden som gör att disken sakta läker?

Det kan jag tyvärr inte svara på. Det enda jag kan säga är att Envishet är ett måste. Ryggens sinuskurva, som jag skrivit om tidigare, fortsätter att gäcka. Det går upp och ned hela tiden, och man hinner knappt ens med i svängarna.

Rent subjektivt är det otroligt svårt för mig att se att det faktiskt gått framåt. Idag i stretchrummet, efter rätt så rejäla cykelintervaller (3x8min, stön vad jobbigt!) så kom nämligen ett rejält knak när jag skulle lyfta en stor step/balans-platta. Hurra, NOT. Ryggen protesterade och jag la mig platt.

Men: om man nu ser det objektivt så måste jag erkänna att det här bakslaget bara är en liten fis i rymden jämfört med hur det var i höstas. Då grät jag av smärta på väg hem från krogen, och jag låg på golvet i föreläsningssalen skolan pga ryggontet…

Hurva! Jag vill inte tillbaka till det stadiet! Dags att hänga sig;)…

Jag är mör!

En ynka dag i skolan och jag är slutkörd. Haha. Hur kommer det sig att man alltid lyckas komma tillbaka från en ledighet icke-utvilad?! Trots två veckors lov känns det knappt som att man varit borta alls.

Har haft en sjukt spännande dag (gynmottagning med specialisering på kvinnor som utsatts för könsstympning, skulle kunna skriva ett eget inlägg om detta ämne, det är helt ofattbart för mig varför det sker fortfarande!) Ändå har jag kört kedje-gäspning i smyg…

Tillbaka i verkligheten, där man knappt hinner dricka ett glas vatten eller gå på toa på en hel förmiddag. Well, well, det är bara att vänja sig vid det höga tempot!

Bästa ”kör långsamt-skylten” nånsin. Från Österrike förstås…

Men den största anledningen till att kroppen är slutkörd är förstås träning. De senaste dagarna har jag nog kört hårdare än jag gjort på väldigt läge. Dagens 30min cykeltröskel avslutade 4 dagars träning på rad och benen kändes riktigt möra redan efter några minuter. Mjölksyran kom tidigt, och för första gången på sjukt länge (snart ett år) kände jag en svag känsla av att vara lite ”nedtränad”. Hurra:) Den känslan har jag saknat, konstigt nog. Den påminner mig om hur det brukar vara jämt, i oskadat tillstånd, när man tränat ordentligt…

Så, med gott samvete har jag nu placerat mig i horisontalläge i soffan. Dock trängs jag med diverse böcker, papper, iPad och dator, you should see the mess. Dags att plugga!

Men imorrn blir det i alla fall tränings VILA!

Äntligen!
La bicicleta (cykeln) har äntligen fått komma ut ur garaget. Gissa om den väntat!

Välkommen ut ur garderoben, dear Mr Crescent!

Efter att ha sovit ynka 5 timmar inatt (festen var lite för trevlig igår) var jag sjukt seg imorse. Pluggade uruselt på förmiddagen och sen när jag äntligen kom iväg till poolen för lite lätt wetwest med Anja blev vi uppslängda ur bassängen i västertorpshallen efter ynka 40min.

Fekaliekontamination. Eller: bajs i vattnet.

Hrm. Inte en helt optimal start på dagen. Men, det blev bättre! Efter ett kort depotstopp för mat rotades löparkläderna fram och vi gav oss ut, gamla elitcyklisten och jag…;)

Jag och pappa efter turen…

Testfärden var kort men härlig, till Hornstull och tillbaka, tog knappt 30min. Vilken skillnad från inneträning: Jag älskar att vara ute! Och jag älskar fart… Men idag tog vi det lugnt, rena söndagspromenaden. Det var ju bara en testrunda!

Nu blir det lite avvaktan för att känna efter hur ryggen reagerar. Men än så länge känns det bra…

Rött är mitt fejs.

Efter 15 stycken 2-minuters cykelintervaller var mitt ansikte rött. Rödare än någon annans. Kanske hänger lite av min alp-bränna kvar, men varför blir ingen annan så illröd och dyngsur som jag på gymet? Följde upp gårdagens utpumpning med ett nästan lika jobbigt pass idag. Mitt flåsande lär ha ekat genom gymet. Efteråt dråsade jag ihop i en blöt fläck och konstaterade att det blev en jävligt jobbig påskträning, igen. Bara pappa, som följt med till hallen för att springa på löpband var lika död som jag efter träningen. Kanske ligger det i generna, det här med att gilla att bli sjukt trött?

Röda är mina ögon. Antingen så är det pollensäsongen som satt igång, eller så är jag allergisk mot svett. Kan man bli det? Svider gör de i alla fall, och röda är de fortfarande…

Röda är även: Mina nya jeans:

Illröda och svintighta. Hoppas jag vågar mig ut med dem…

Trots att jag lovat mig själv att inte ens fundera på att köpa nåt under turen på stan idag (jag dkulle bara agera snakråd) blev det inte mindre än två par jeans. Kunde inte motstå färgen. Den matchade ju mina ögon… Host.

Röd är min torra irländska cider. Inhandlad för en födelsedagsfest. Söndagkvällen är som gjord för fest när måndagen är röd.

Torr cider med smaken ”Berry”. Misstänker dock att den röda färgen mest består av färgämnen….

Gult kan alltså slänga sig i väggen. Rött är påskens nya färg!