Carpe Diem. Fånga dagen, som det så fint heter. Make the most out of every day. Leva i nuet.

Uttrycken kan förstås tolkas lite som man vill, men kontentan är väl att man ska ta till vara på varje dag, och varje tillfälle. Göra det man känner för.

Problemet är när det finns för många saker som man verkligen vill göra. Det är lätt att råka översätta de uttrycken till att man ska göra så mycket som möjligt, och istället för att njuta börjar man då slå knut på sig själv…

I de situationerna tror jag verkligen på att det är bäst att göra EN sak ordentligt, istället för att stressa mellan flera saker, och inte hinna göra något helhjärtat.

Igår till exempel var jag sedan länge bjuden på hemmafest i Petras sjukt fina lägenhet vid Liljeholmskajen. Jag såg verkligen fram emot det, men samtidigt hade jag gärna varit med på firandet av Kajsas VM-silver ute i Huddinge. Jag hade också väldig gärna hängt med en annan kompis till Uppsala och deltagit den beryktade champagne-galoppen och tittat på forsränning…

Rent teoretiskt hade jag kanske hunnit allt. Åkt till Uppsala på dagen, stressat (öl-luktande troligen) till middagen i Huddinge för att sen åka till Liljeholmen en timme senare.

Jag är glad att jag sansade mig. Kanske har man blivit lite latare (klokare?) med åren;) Men min Valborg blev faktiskt fantastiskt bra tillslut.

Sol-slapp på dagen, grillning på kvällen och sedan en supertrevlig hemmafest.

Valen slutade dock inte där. Vart skulle vi gå ut sen? Sällskapet från festen skulle nämligen på, hör och häpna: trance-fest på Södermalm. Say what? Efter många om och med tackade jag och syrran dock nej till detta. Skönt med en ursäkt, ”jag har diskbråck, jag kan inte hoppa…”
Tror att det var ett väldigt smart val att inte åka på trance-fest. Både för rygg, fötter och för huvudet. (Är det ens musik frågar jag mig?)

Det skulle vara lätt att börja fundera på allt man missat under gårdagen. Hur var det i uppsala? I huddinge? På trancefesten? Men varför ska man göra det när man gjort sitt val och haft jättekul?

Men ryggen är ändå rätt så mör idag. För jag hade kval angående valet av skor också. Men den gången valde jag det minst smarta;)

Inte så bra för en rygg med diskbråck?…

Det allra säkraste tecknet på att våren kommit till stan är förstås:

The return of the Yogurtglass!!

Lika deppig som man blir när glassbarerna stänger på söder, och skyltarna för yoghurtglassarna försvinner på hösten, lika glad blir man när de kommer fram på våren. För man vet att det betyder att sommaren snart är här…

Och vad kan vara bättre än att inviga glass-säsongen med denna donna, som ju är lika glasstokig som jag?

Jag och Johanna, kisande i solen på götgatan

Förutom trevligt sällskap bjöd Johanna även på gratis träning på sats medis. Inte helt fel det heller. Säga vad man vill om sats, men jag gillar verkligen centret vid medborgarplatsen. Stort, rymligt, fräscht. Tyvärr blev det bara en kort sväng därinne innan glass-suget blev för stort…

Dubbla återseenden med andra ord. En re-union av högsta klass.

Jag må ha varit både seg och smått pollenallergisk imorse när jag pallrade mig iväg hemifrån. Men för en gångs skull var jag nästan bara glad över bådadera. Segheten berodde på att jag haft roligt igårkväll och allergin på att det äntligen är vår! (and it’s bloody well about time…)

Så, trasslig som den värsta Trasselsudd i håret, och rödögd som en albino rullade jag till gymet. Men jag var betydligt piggare efteråt:) (Håret var dock inte ett dugg mindre trassligt, men rent, hehe…)

Körde cykelintervaller: 4x4min, 4x2min, 4x1min, och sen lite styrka. Ser bland annat fram emot rejäl träningsvärk i vaderna imorrn…

Sakta inser jag att jag nu bara har ”nerförsbacke” kvar till sommarlovet. Jag märker att gräset är grönt. Plötsligt. Det är blommor överallt. Plötsligt. Mycket har hänt medan jag har plugg-ugglat inomhus.


Happy Feet

Något har också hänt i kroppen. För första gången på ett halvår, (alltså sen jag fick diskbråcksdiagnosen) så känner jag att det här nog kommer att bli bra tillslut. Det är inte så att jag plötsligt blivit smärtfri, men jag har liksom slutat oroa mig. Jag vet att det kommer att komma fler bakslag, men jag har blivit lugnare. Det är som att jag fått en ökad tillit till att kroppen kommer att läka på något sätt…

Gräset är grönare och livet är glassigare på ”rätt” sida om tentan. Och jag hoppas att det håller i sig..

Som jag har längtat efter den här stunden…

Tentan är över och det är knappt att man fattar det ännu. Jag vågar förstås inte stoltsera ut med att ”jag är säker på att jag klarat det”, frågorna var rätt kluriga… Men efter fem års tentaskrivande så känns det ju som att man borde känna på sig om man failat totalt.

Efter en stor tenta gå man nästan omkring som i ett glatt dis. Hjärnan är tom och lätt efter att man skrivit ur sig all inrabblad kunskap. Känslan förstärks sedan av några glas vin… Och det KAN väl inte varit en slump att det plötsligt blev sommar i stockholm, just idag?! (OK, vår i alla fall.) Det var som gjort för att sitta på medborgarplatsen och njuta.

Världens största cider på medis

Och njuta tänker jag fortsätta göra. Imorrn blir det förmiddagsträning (host, förhoppningsvis är jag relativt pigg) Och sen tänker jag bara slappa i solen, hela dagen. Eller snarare hela helgen, fyra underbara dagar väntar…

… and one to go!

Praktiska provet är avklarat! Och det gick bra. Att jag bara sovit fyra timmar fick kvitta. Hjärnan klarar mer än man tror ibland, driven av stresshormoner…

Däremot är det nu sjuuuukt tungt att ladda om för mer teori-plugg inför fredag. Jag tillät mig ett wetwestpass efter provet (med den vattentäta mp3-spelaren:)) för att rensa hjärnan. Att jag ser ut som en star-trek-guppyfisk med de där vita lurarna bjuder jag på…

Efter den uppiggande pausen, var det bara ”på’t igen”. Träningen gav faktiskt lite extra energi, som gjorde att jag orkade några timmar till! Vi satte oss på Gunnarsons konditori och plöjde gamla tentor:

Hur många omgångar fika måste man köpa för att få sitta kvar i sex timmar?;)

Har kämpat, med koffein, choklad, lite mer koffein och mer socker. Men nu har tröttheten knockat mig fullständigt. Ligger utslagen med en uppäten Marabou 200 grammare i soffan. Orkar. Inte. Plugga. Mer. Woman down…

Sista hetsplugg-dagen innan praktiska provet till ända. Eller, vem försöker jag lura? Kvällen är ju ung…

Café-pluggade ett tag för omväxlingens skull…

Imorgon väntar i alla fall ”OSCE”, (objektive structural clinical examination). En stationsexamination med olika rum man ska gå in i. I varje rum finns en uppgift. Det kan vara en patient med ett problem, en docka som drabbats av akut luftvägsproblem, eller kanske bara en knippe röntgenbilder som ska tolkas. I rummen finns också en läkare/lärare som förklarar scenariot, ställer följdfrågor, bedömer ens insats. För varje rum får man 8 minuter. Sen ljuder signalhornet. Då gäller det att vara klar, och godkänd…

Studenterna panikar mellan rummen, lärarna hetsar på oss för att inte springa fel, och i mitten av allihopa står kursledaren med signalhornet. Det är som en panikartad version av lustiga huset. Det är tredje gången vi ska utsättas för detta, men man blir fortfarande nervös. Mardrömmen är att stå helt handfallen. Ställd. Då är man utelämnad, utskämd…. Jag gillar skrivtentor bättre!

Försöker att intala mig att se inte vill underkänna oss. De vill att vi ska klara oss…

Hjärnan är hur som helst full. Full av barnsjukdomar, förlossningskomplikationer, äggstockscystor. Hjärnan går på högvarv. Under träningspasset på gymet satt jag på motionscykeln och tittade ut på barnen i simhallen som skulle på simskola. Börjar associera: ”Hur var det nu med hjärt-lung-räddnig för barn? Vad skulle jag göra om någon av dem fick hjärtstopp nu?” Sedan i bastun mötte jag en gravid kvinna: ”Vad var kriterierna för partus normalis nu igen? Vilka faser har en förlossning?

Hjälp, hur blev det egentligen med min mentala paus?… Det är svårt att beskriva känslan. Huvudet är fullt, men samtidigt helt ekande tomt. Stundtals är jag rätt lugn oh tänker att allt kommer gå bra. Sekunden senare är jag helt säker på att jag kommer att faila totalt. Jag längtar tills på fredag!!

Jag tar tillbaka allt jag skrev förut. Om dålig pluggmotivation och behov av morötter och piskor. Nu viner piskan, big time.

Praktiskt prov på onsdag, tenta på fredag. Verkligheten har kommit ikapp mig och nu är varje minut dyrbar. Precis som jag förutspådde blir det väldigt stressigt att hinna gå igenom en hel termins innehåll på de få inläsningsdagar som vi fått. Bara barnkursen skulle man kunna spendera en hel veckas inläsning till. Vanligen brukar man ha mer tid…

Det är knappt man har tid att laga mat, än mindre träna. Men ärligt talat- hur bra skulle man plugga om man inte fick mat? Och hur effektiv skulle inläsningen bli om man inte fick röra på sig åtminstone litegrann?

Jag tror på att fysisk aktivitet ökar hjärnkapaciteten;) Under hela utbildningen har jag alltid prioriterat att fortsätta träna, (om inte annat så för att behålla förståndet…) Så trots tentastress tar jag mig lite tid. Alternativträning tar mer tid än löpning i anspråk, men det får det vara värt.

Och fyra minuter kunde jag i alla fall definitivt undvara. På sin blogg hade Västgötskan utlyst ”Jägarvila-tävling”. Alltså en utmaning att stå i 90 grader så länge som möjligt. Tävlingsmänniska som jag är så kunde jag förstås inte hejda mig. Jag passade på när jag var uppvärmd efter ett (som alltid lika) trevligt och socialt wetwest-pass med Ingmarie på Eriksdalsbadet.
Stod tills benen darrade (ivrigt påhejad av snäll tidtagar-kompis) och föll ihop efter exakt 4min. Sjukt nöjd! (Efteråt kunde jag knappt ställa mig upp…) Måste dock erkänna att jag körde i linne, så ryggen fusk-klibbade fast sig lite i väggen… Haha!

Och under de där 4 minuterna tänkte jag inte på tentan en enda gång!

Så, nu är det din tur: känn dig utmanad.

Efter en obefintlig helg bestående av en jobbkväll och två heldagar plugg är jag rätt mör i huvudet. Samtidigt som jag själv suttit inomhus pretty much 24/7 har jag våndats över andras rapporter från diverse löptävlingar som pågått under helgen. Facebook svämmar över med glada bilder från terräng DM, SpringCross, Kvantumjoggen. Varenda människa verkar har tävlat i helgen. Jag vill bara slänga mobilen/iPaden i väggen, eller permanent stänga ner min Facebookprofil… Att min tider från springcross och kvantum från förra året dessutom räckt till vinst i båda loppen sticker som en lite extra vass nagel i ögat…

Men det är bara att gilla läget så här på väg hem från plugg-vännerna kl 21.30 på kvällen. Försöker att inse att min egen situation inte blir sämre bara för att andra, som varken har tentaångest eller diskbråck, har roligt och springer lopp.

F*n. En kille spydde just på tvärbanan bredvid mig. Ångest. För den som inte vet det så har jag världens fobi för vinterkräksjukan, och säsongen är inte över än. Jag säger inte att min fobi är logisk, snarare tvärtom. Mitt intellektuella jag försöker att resonera bort tankarna och rädslan- ”Det finns betydligt värre saker att få än kräksjuka!” Men fobier är definitionsmässigt ologiska, så därför fortsätter nojjan. Inkubationstid 24-48h, jag börjar nedräkningen…

Jag gillar inte läget längre!!

Ps: Trots att jag till viss del ogillar mitt eget läge (hehe) så vill jag verkligen gratta klubbkompisen Kajsa till den sjukt imponerade prestationen på crazy distansen 100km på VM i Milano: VM silver!!!:)

När det blir för stökigt hemma:
…släck lampan.

Kaos. Tro mig, köket är värre.

Om du fortfarande ser eländet, på grund av ljus som skiner in genom fönstrena: gå in i ett annat rum…

Finns det inga rum kvar: åk hemifrån.

Bästa uppmuntran…

Jag skulle kunna skriva en lång harang om hur jobbig ryggen är och att jag tappat känseln nästan helt på utsidan av vänsterlåret. Meeeen, jag väljer att skratta istället. Skratta åt kvällstidningarnas löpsedlar:

Igår handlade det om att trötthet kunde vara dold njursjukdom. Idag ska alla gå hem och leta sjukdomstecken. Snart behövs nog varken utbildade läkare eller sköterskor längre. Kvällspressen kommer att lära alla patienter att diagnosticera sig själva!

Haha. Jag tycker att det är lite skrattretande. Vilket symptom som helst skulle ju potentiellt sett kunna bero på en allvarlig, obotlig kanske dödlig sjukdom: Trötthet är njursvikt, yrsel är MS, huvudvärk är minst hjärntumör, magont är cancer, prickar på händerna är skrumplever, runda naglar är dold lungsjukdom.

Så allihopa. Bäst att vi alla lägger in oss på närmsta universitetssjukhus och kräver en helkroppsröntgen på momangen!

Skämt åsido, missförstå mig rätt nu. Det är förstås väldigt viktigt att vara uppmärksam på kroppens signaler, och inte ignorera symtom på sjukdom. Men om man aktivt börjar leta efter sjukdomstecken, och oroa sig i onödan, så mår man bara sämre…

Ok, nu har jag ironiserat färdigt över kvällstidningarna och det är dags att avhandla min egen hypokondri: Jag tror (snarare vet) att ryggen har blivit sämre igen. Böjde mig framåt för att ta upp en hårsnodd (!!!!) från golvet för nån dag sen, och det knakade till. Sen dess har det blivit sämre och allt stillasittande hjälper ej. Känseln på utsidan av vänster ben är typ borta, och båda lårens utsidor är spända som bågsträngar. Blev således inget hårt cykelpass idag, vågade ej. Istället blev det lätt cykel, en omgång med otroligt oskön foam-roller ”massage” av benen och en hel del bålstyrka…

Imorrn väntar i alla fall ”vila” (dvs extremt flängande mellan redovisning av genetikprojekt i Solna, möte i Stuvsta och jobb i Kista,) suck.

Well well, at least I don’t have a serious disease. Or do I?…