På väg ut genom dörren, i färd att lämna lägenheten för första gången på länge, konstaterade jag dystert:

Det är skillnad på att se ut som ett vrak, och vara ett vrak.

Jag kvalade helt klart in i kategori två, men begav mig ändå mot dagens seminarium i skolan.

Trots att det helt klart är jag som skulle behöva få en rejäl make-over, så är det bloggen som fått sig ett litet lyft:) Tack Petter!

Åh suck. Livets absolut mest stillsamma idrottsdag har passerat i långsamt gemak. Att vara sjuk en idrottsdag (EN ledig dag per termin tillägnad idrott) känns riktigt trist. Nästan deprimerande. Hade på förhand verkligen tänkt att jag skulle tillfrisknat för långe sen… Men jag måste faktiskt erkänna att det passade ganska bra att alla hade en ledig dag idag, så slapp man ens fundera på om man borde pallra sig ut i snöstormen eller ej!

För när sjukdomens värsta del är förbi, och man sakta tillfrisknar, är det ju nästan valet som är det jobbigaste. Är det dags att gå till skolan så fort febern lagt sig, hur matt och yr man än är? Och när kan man börja träna?

Än så länge är valen lätta: Ingen skola och helt klart ingen träning. I mataffären höll jag på att skrämma ihjäl omgivningen med min skrällande, rosslande bronkit-hosta (sorry för detaljerna!) Tror nog inte att jag är direkt välkommen till en vårdavdelning för sjuka barn imorgonbitti. Men seminarium ska jag ta mig iväg på!

Så innan livet kickar igångpå riktigt igen, och yrseln lägger sig, ägnar jag tiden åt att äta ikapp all den energi jag svettats ut de senaste dagarna… Tur att kylen är full, liksom brödkorgen:

Rågbröd med havregryn, äpple och linfrö. Över en halv är redan i magen…

Efter tre dagar i horisontalläge ses ingen förbättring. Feber, yrsel, konstiga hjärtslag och hosta. Missar massa i skolan och kan inte direkt njuta av ledigheten. Hur ynklig får man egentligen bli? Men jag är inte van vid att vara sjuk och kan i själva verket inte minnas när jag senast låg hemma så här.

Under dessa tre dagar har jag dessutom varit ”övertygad” om att jag haft både blodförgiftning, infektionsutlöst blodkroppssönderfall (hemolys), leukemi (med anemi och infektionskänslighet) och myokardit… (hehe)

Hypokondriker? Ja, solklart fall av läkarstudents-syndrom. Och inte blir det bätte av klasskompisar som hetsar om att man åtminstone borde ringa vårdupplysningen eller gå till vårdcentralen.

Men, jag är alldeles för sjuk (eller lat) för att orka gå till någon vårdcentral…

Ibland kan ett rejält träningspass rensa ur kroppen och få en liten infektion att lägga sig. Och ibland, händer precis tvärt om.

Tyvärr hände det sistnämnda för mig denna gång. Jag har ju känt mig lite trött på sistone, men inte trott att jag varit sjuk. Gårdagens bravader och sedan kvällsjobb (där killen jag är assistent åt dessutom var magsjuk) gjorde att det latenta viruset bröt ut… Too much work and too little sleep, det nästan bäddar för att man ska bli sjuk!

Så idag har det varit soffan som gällt. När helkropps-pyjamasen åker på mitt på dagen, då är det ynkliga Lisa som kommit fram.

Men men, man får väl se det lite positivt: det jag har tolkat som en uppseglande järnbristanemi har ju troligtvis bara varit subtila infektionstecken. Precis som kursledningen på barnkursen skämtade om, så insjuknar vi läkarstudenter en efter en allt eftersom att terminen fortgår.

Jag har dock funderat på hur mänskligheten står handfallen inför mikroorganismerna. Den senaste veckan har jag, precis som så många andra angripits från diverse olika fronter. Det har varit virus överallt: i skolan, på barnakuten, på jobbet, på tunnelbanan.

Trots de enorma tekniska och medicinska framsteg vi gjort de senaste decennierna så finns i princip inget att göra mot virusarna. Vi kan (än så länge) döda bakterier med antibioika, vi kan klona människor och djur, lasra bort cancer, transplantera, genomföra könsbyten, framställa dödliga biologiska krigsvapen, (och kärnvapen!) och så vidare (i oändlighet). Men vi kan inte sopa bort de jäkla virusarna…
Typiskt.

Om målet med träning är att bli så svettig som möjligt, så var dagens träningspass väldigt lyckat…
Ännu en cykeltur i Eriksdalsbadets tropiska hetta (fast i själva verket befann jag mig i klippiga bergen) resulterade i att linnet såg ut då här:

Det gick knappt att hitta en torr fläck! Svettigast på gymet, då är jag nöjd…

Kanske är det så man ska göra- alltid träna i tropisk hetta och fukt, så att det känns som att man kört världens superpass varje gång? Och pulsen går ju upp lite mer också…

När det gäller min puls är jag dock lite fundersam. En höjning av vilopulsen tillsammans med en vag yrsel som blivit värre den senaste veckan har fått mig att börja fundera på om en liten järnbrist-anemi är på uppseglande. Men, mer om det en annan dag. Nu är det dags för sedvanligt fredags extrajobb!

Att vara ”envis” är ett karaktärsdrag som ofta uppfattas som något negativt.
But why?
Är det inte en ganska bra egenskap att vara enträgen och inte ge sig när det blir jobbigt? I vissa avseenden är det ju helt livsavgörande att aldrig ge upp…

Dagen har spenderats dels nere på Sachsska barnakuten (inne i ett moln av virus) dels uppe på neonatalavdelningen. På ”Neo” hamnar för tidigt födda barn och det var första gången jag mött denna typ av vård. Högspecialiserat, stöttande, ofta livsuppehållande. Livsavgörande. För tjugo år sedan var åldersgränsen för vilka barn som man försökte rädda 25 veckors, nu är man på många ställen nere på 23 veckor. Man gör alltså allt som går för att rädda dessa barn, som ibland bara väger 500g, och som egentligen borde varit kvar i magen i 15 veckor till… Barnen som vårdas på Neo kämpar för sitt liv, och för dem som vi såg idag verkade det gå bra. I vecka efter vecka vårdas de med andningsstöd och sondmatning. Tack och lov för denna envishet.

I min lilla värld regerar också en viss envishet. Jag vägrar att ge upp när det gäller ryggen. Kalla mig åsne-envis men jag fortsätter streta med rehab och stryka. Två steg fram, ett steg bak. Ibland tre steg bak, och ibland två fram. ( Den senaste tiden har det mest blivit slirande i sidled dock) Men min envishet är ingenting emot det jag upplevt idag…

Men envishet är forstås inte alltid bra. Min dumma åsne-sida kanske inte är helt funktionell ibland. Varför skulle jag prompt bära hem en tung matkasse?

Under bärandet gick allt finemang, men nu effteråt: aj!

Tunnelbanan i icke-rusningstid. Allt är lugnt. Folk konverserar, pratar i telefon, Facebookar.

Plötsligt börjar en äggig doft att spridas i vagnen. Äggmök?! Folk börjar vända sig om i jakt på den skyldige. Vem eller vad är det som luktar?

Där satt alltså lilla jag och försökte att skala mina små ägg så diskret som möjligt. Är det inte helt normalt att skala ägg på tunnelbanan? Kanske inte, men vad gör man inte för proteinerna…;)

Jag har nämligen börjat testa några av de tips på mellanmål jag fick förut. Började med äggen, och det var faktiskt en riktig hit! Jag överdrev lite när det gäller äggmök-lukten på tunnelbanan, så illa var det nog inte. Det var nog mest jag som inbillade mig:) Snacka om smidigt, kokade och klara och höll superbra i ryggan medan jag tränade. Mättande, proteinrikt, gott och billigt. Lite äggdoft har ingen dött av!

Betyg:
Ägg får 4 kanelbullar av 5 möjliga…

Det är ganska intressant att följa utvecklingen av vinterns epidemier. Utbrott av influensa och vinterkräksjuka följer nämligen vissa tydliga mönster…

När det blir kallt insjuknar plötsligt massvis av människor till höger och vänster. Nu när rysskylan kopplat sitt grepp om landet skjuter Smittskyddsinstitutets kurvor uppåt. Från att ligga på en ganska beskedlig nivå ökar antalet sjukdomsfall markant.

Varför?
Jo, folk tycker inte om att vara ute när det är kallt och går in istället. Mer folk inomhus betyder mer smitta mellan människor, och epidemier uppstår.

Inte nog med att inomhus-tryckandet ger utbrott av virus, det är ganska deprimerande i längden… Ingen sol–> lägre D-vitamin och lägre serotonin. (Tro mig, jag har märkt skillnaden nu när all träning sker inomhus!)

Så, håll tummarna på att rysskylan snabbt rullar vidare, så att Sveriges (och hela Europas) befolkning vågar sig ut igen… Tills dess får man försöka ta på sig tillräckligt med kläder för att åtminstone kunna njuta några sekunder av solsken, till exempel i väntan på Ingmarie utanför Eriksdalsbadet…

Ganska ofta, speciellt på helgen, ska man inte hem direkt efter man tränat. Problemet uppstår förstås inte om man springer (hemifrån) utan kanske främst efter gymträning… Man ska iväg till stan, handla mat eller ta en fika ned nån. Hur gör man med mellanmålet?

På sistone hat jag nämligen märkt att ’open window’ (ökad infektionskänslighet efter träning) tycks gälla för skador också. Ryggen har wn tendens att pajarom jag inte äter ordentligt (och proteinrikt) efter att jag tränat.) Förut kunde det bli en Gainonax dricka eller proteinbar i väntan på mat, men sedan jag skurit ned på sockret har jag även undvikit dessa… I princip alla återhämtningsprodukter är jättesöta, och hur nyttiga är de egentligen?

Nuförtiden blir det proteinpulver efter träning, men jag skulle vilja komplettera med nåt mer när man inte ska äta direkt efteråt.

Keso har jag kört på några ggr, lätt att köpa och slänga i sig i farten, men det kan bli enformigt…

Därför efterlyser jag nu fler proteinrika, goda, lätthanterade mellanmål!

De har vilat väldigt länge nu. Så länge att jag glömt att de fanns. Så länge att jag glömt hur mycket jag saknat dem- tävlingshornen.

Men idag växte de fram, när jag minst anade det…

När jag kom till Eriksdalsbadet idag, redo för ett cykelpass, blev jag först väldigt besviken. Alla konditionsmaskiner fanns ute i simhallens tropiskt varma, fuktiga luft. Jag, som gillar sval syrerik luft när jag tränar blev dirkekt tjurig och pessimistisk… Varför ha konditionsmaskinerna i hettan och gymmaskinerna i kylan?

Men sen hittade jag den: Expresso-cykeln, som Ingmarie tidigare skrivit om. Den med en bildskärm med cykel-lopp i olika miljöer. Du kan tex välja mellan banlopp, bergspass, platta pass i redwood-skog eller lopp i stan. Styret använder man för att svänga själv med och man växlar själv utifrån hur tungt det är i backarna.

När startskottet gick, och alla cyklade iväg (utom jag, som hade första växeln i och inte fattade någonting) glömde jag helt både den tropisk hettan och allt folk runt omkring. Plötsligt var jag mitt i ett cykellopp och jag låg sist. Då jädrar blev det fart på benen. Att jag var ryggskadad och totalt ouppvärmd spelade ingen roll. På tre sekunder var jag varm. I början kämpade jag som en tok för att komma först, men till sist insåg jag att hur många jag än passerade så kom det fler cyklister framför, så jag började tagga ner något…

Två rejäla lopp (efter uppvärmningsloppet) blev det och sammanlagt lite över 50min. Pulsen var över 160 nästan hela tiden, med en rejäl vila mellan loppen. Därefter en härlig ned-cykling på banan ”Evening Bliss” (med solnedgång på skärmen) och med U2 i lurarna…

Det här var helt klart det roligaste träningspasset på mkt länge. Tänk vad själva tävlingsmomentet gör skillnad… Jag som aldrig riktigt räknat mig som en ”tävlingsmänniska” måste kanske omvärdera något…