Tänk om det bara vore så här lätt…

Känns nästan som ett hån!...

… för jag har ju bröd! (Åh, så fantastiskt fyndig jag är, hehe…)

Jag må ha en kass rygg, men härhemma bli jag bortskämd. Titta bara på den fagra kreation som väntade på mig när jag kom hem:

Brödet, med smak av fänkål och anis, är enormt! Jag visste knappt från vilket håll jag skulle angripa det… Men jag jobbar mig inåt;)…

Det tar tydligen tre veckor, 21 dagar, att etablera en ny vana. Siffran kommer från Anneli, som ironiskt nog upplevde sitt starkaste sockersug just på den 21a dagen av sockerfrihet.

Idag hände något liknande för mig, fast självklart handlar det om ryggen…

Det tog mig tre dagar att överge min usla ovana att ”kicka” mig fram genom dagarna. Jag konsumerade tidigare mängder av socker, särskilt kvällstid. (Fem skålar glass per kväll var standard.) Mina sundare matvanor har sedan etablerats successivt och allt har känts bra. Tre veckor ha gått snabbt!

Jag har dock särskilt förundrats över det faktum att jag helt sluppit bakslag sedan socker-nedskärningen började. Sedan jag slutade med sockret har ryggen successivt blivit bättre. Men, på den 21a dagen kom det, förstås!

Återigen i ryggbrutet tillstånd alltså. Dagens planerade spinning ställdes in, träning går ej. Och ett stort område på yttsidan av låret är bortdomnat. Så nu är jag tillbaka på mattan. Eller snarare, i sträckbänken...

När det är isande kallt, -10 grader, och ser ut då här på morgonen:

Ja då är det dags för premiär.
Inte löpnings-premiär tyvärr, men likväl långkalsongspremiär!

Och nu när de väl är på undrar jag, varför har denna premiär inte kommit tidigare?

Ps. Att jag sedan fick spendera en hel del tid på Älvsjös pendeltågsperrong på morgonen gjorde mig ännu mer nöjd med mitt beslut att ta långkallingarna på…

Så härligt att kunna rapportera om ett riktigt träningspass! För första gången på ganska länge…

På grund av skadan har det varit väldigt svårt för mig att planera träningen. Vanligtvis är jag en person som gillar struktur. Precis som Carina skriver, älskar jag träningsprogram. Att planera och se fram emot olika träningspass jag ska köra är wunderbar… Till och med när jag alternativtränar gillar jag att ha en plan.

Mien de senaste månaderna har det förstås inte gått att planera någonting. Man har fått ta varje pass som det kommer. Ryggens sinuskurva har gått upp och ned från dag till dag. Känslan när man väl satt där har fått avgöra: svettpass eller bara lätt uppvärmning på cykeln. Således har pulsklockan fått stanna hemma. Tråkigt, men det har bara känts trist när pulsen inte ens når upp till 150…

Men snart kanske det är dags för ”return of the pulsklocka”?’
Idag blev det 3×10 min ”tröskel” på cykeln. Förstås inte ens nära på lika jobbigt som löpning. Det är svårt att få upp rejäl puls utan att stumna i benen, men jag kämpade på ganska bra ändå… Benen börjar faktiskt vänja sig vid det här med cykling! Det är inte löpning, men det är världsmycket bättre än ingenting…

Än så länge fortsätter jag att ta varje träningspass som det kommer. Lyhörd på vad ryggen säger. Om jag inte planerar behöver jag inte bli besviken om det skiter sig…

Varför har egentligen snabbmat så dåligt rykte? Ordet är egentligen helt fel för det man menar… Skräpmat är ett mkt bättre uttryck för den mat som man syftar på.

För vad är det egentligen för fel med att maten går snabbt är fixa? Långkok i all ära, men lets face it: Ibland hinner man inte!

Man kommer hem, nytränad, helt slut av trötthet och vrålhungrig, vid 19.30-20 tiden. Ska man då ställa sig och laga gryta som tar en timme? Nej. Självbevarelsedriften säger att maten får ta högst 10 minuter att fixa… Det är då den fantastiska snabbmaten kommer in i bilden. För det finns ju bättre alternativ än nudlar eller ”pizzerian på hörnet” varje dag…

Ägg till exempel, tar ca 1 min att steka. Gravad lax tar ca 10 sekunder att ta ut ur förpackningen. Keso tar tre sekunder att ösa upp och brödet skärs upp på ett kick. Lägg till lite matvete som kokades dagen innan och middagen är ett faktum. På under 2 minuter om du är lite effektiv.

Missförstå mig rätt- jag tycker verkligen om att laga mat. När jag har tid. Men sen måste jag säga att det är otroligt praktiskt att gilla maträtter som blodpudding, ärtsoppa (vegetarisk helst!) och tortellini…

…så kan jag inte hålla mig borta från simhallen!

Den senaste veckan har varit intensiv. Min grupp började barnkursen med den ”värsta placeringen” av dem alla; Barnkirurgen i Solna. Vi förväntades i princip ha läst in hela kursen till måndag morgon (kursstart) och blev förhörda direkt, kl 09.00 på seminariet… Inlärningskurvan har pekat spikrakt uppåt, sömnkurvan däremot, har pekat i motsatt riktning…

Kursen, på 4 dagar, avslutades med en muntlig dugga igår. Efteråt var det bara att börja plugga igen, för duggan i Barnmedicin som var idag, fredag. Kul? Nja.

Efter att ha spenderat gårdagskvällen med att förgäves försöka återfå pluggmotivationen bestämde jag mig imorse för att jag behövde HELG. Så medan alla andra spenderade den lediga förmiddagen med att plugga åkte jag till simhallen… Om jag skulle orka skriva dugga och sedan jobba kväll behövde jag helt klart har lite roligt först. Ett långt wetvestpass med musik följt av bålstyrka blev det. (Och efteråt var jag betydligt piggare och gladare än innan…) Ett bra sätt att starta dagen på!

Nu är duggan avklarad och kvällsjobb väntar. Och eftersom att det är fredag, kan man ju få unna sig något gott…

Anneli skrev här om dan om att se samband mellan orsak och verkan. Personligen börjar jag kunna utröna några samband i min skadesituation.

Under närmare två veckor har jag hängt upp och ned i princip varje dag. Det betyder alltså att jag rest fram och tillbaka till föräldrahemmet i Älvsjö varenda kväll, vilket varit något jobbigt med tanke på plugg-situationen (som också varit stressig.) Men jag ville ge traktionen (hängningen) en riktig chans.

Så det gjorde jag, och upptäckte ett samband. Under den här tiden har ryggen gått avsevärt framåt. Återigen tar jag i trä, för jag vet att det säkerligen kommer att komma fler bakslag. Men i och med att jag sett det här tydliga sambandet tog jag beslutet: Jag flyttade hem ”hängaren” till lägenheten.

Trodde att det skulle bli katastrof, att traktionsbänken skulle äta upp hela vardagsrummet, men det blev inte då farligt!

Så intensivhängandet fortsätter. Jag hoppas på fortsatt bra resultat och gläds åt hur roligt jag tycker det är att gå till gymet och köra mina cykel och gym-pass utan smärta. Vågar man säga att jag börjar så smått att se en ljusning!?

Ps. Ytterligare ett möjligt samband som jag faktiskt funderat på är att jag inte haft ett enda bakslag sedan sockerförbudet startade. Hmm…

Godisförbudet rullar på. Trots visst sockersug på eftermiddagarna när hungern börjar sätta in så har jag inte fallit för frestelser… Däremot har nog bröd- och smörgåskonsumtionen (som redan var väldigt hög) ökat markant.

Se bara vad som hände med min nyfunne vän, ”2-kilos-osten”

En vecka senare återstår inte mkt…

Det skär i hjärtat, men idag var det dags att säga hejdå till älsklingen och ersätta honom med en ny. En herrgårdsost. Nu kanske du frågar dig:Har hon blivit ostberoende istället?

Nej det tror jag inte… Och om det nu skulle vara så, så är ju ost i alla fall betydligt bättre än rent socker!

Jag borde anat oråd när jag plockade upp sport-top efter sport-top ur ryggsäcken i omklädningsrummet. ”Haha, vad knäppt”, tänkte jag bara. ”Tre sport-toppar, hur har jag lyckats få med det? Nåväl, bättre än att ha glömt något… ”

Tji fick jag. För visst hade jag glömt något. Shortsen.

Jag hade vallfärdat. Från Karolinska Solna ända bort till Högdalen, för att ge deras spinning en ny chans. En omväg på 47min, och sen hade hade jag alltså lyckats få med tre träningsbehåar och inga shorts. Det viktigaste! För spinning i stuprörsjeans är ju faktiskt en fysisk omöjlighet…

Tankarna rusade genom huvudet. Prova med jeansen ändå? Hinner jag kuta ut till Lindex och köpa ett par pyjamasshorts? Har de kläder att köpa i receptionen? Tio minuter kvar, jag hinner inte! Ska jag bara åka hem nu eller?!

Inga shorts att köpa nere i receptionen. Jag var precis på väg att ge upp när jag plötsligt, i ena ögonvrån såg en lumpen hög med kläder: Kvarglömt-lådan.

För er som inte stött på en äkta ”kvarglömt”-låda i en simhall så kan jag avslöja att innehållet alltid består av diverse gamla unkna, blöta badkläder, mjukisbyxor, kallingar och så kanske lite slitna svettiga träningskläder. Allting täcks alltid av åtminstone en obligatorisk rutten handduk.

Detta var en klassisk sådan låda.
Jag tvekade ett ögonblick, men sen insåg jag att denna obehagliga hög av stinkande kläder(?) kunde bli min enda räddning. Så jag rafsade snabbt igenom innehållet, (jag är inte så stolt över detta tilltag) och försökte att se helt oberörd ut, typ: ”äsch, jag glömde min bikini sist jsg var här…” Jag tror inte att jag lyckades.

Efter att ha dissat diverse baby-shorts, och mini-badbrallor hittade jag ett par bermudashorts som jag kanske skulle kunna få igen i midjan. Dem tog jag snabbt som en vessla med mig in omklädningsrummet och konstaterade att de inte gick att få igen.

Sedan smög jag längs väggarna in i spinsalen, satte mig längst bak, och försökte sedan ignorera det faktum att jag luktade en blandning mellan klor och mögel. Kanske lite urin också? Äsch, urin är ju sterilt tänkte jag och började cykla.

Så hur gick det? Man skulle kunna säga att jag nu har insett hur bra funktionskläder är. Shortsen var för små, smet åt i låren och rumpan och hindrade normalt trampande och var förstås inte ett dugg töjbara. Dessutom var de otroligt varma (andades inte det minsta) och började klia. Att cykelstyret dessutom ramlade ner titt som tätt gjorde inte min träningsmotivation bättre…

Men, jag är ändå glad att jag körde passet, och i slutet lyckades jag faktiskt koppla bort tankarna på bermudashortsen! Efteråt var det en befrielse att kasta av sig brallorna och behöver jag säga att jag skrubbade benen ordentligt?

Thank you and good bye bermudashorts. I hope we’ll never meet again!