Än så länge har inget påträngande sockersug infunnit sig. Inte en godisbit, bulle, kaka eller glassportion på hela dagen och jag har knappt märkt det.

Kanske för att jag har annat att smaska på?

Eller för att jag har tankarna på annat håll?

Efter att ha nått något utav en botten igår, både vad det gällde ryggen och humöret, tog jag imorse ett beslut.

Nu har jag testat det mesta för att bli av med skade-eländet. Jag har sanerat mitt vardagsliv i ett försök att eliminera negativa faktorer: sitter rätt, går rätt, bär inte tungt, osv… Men en sak har jag undvikit att åtgärda. Min sockerbombs-kost.

Imorse tog jag således beslutet- nu är detslut med sockerberoendet! Inga fem portioner glass per kväll, ingen lussebullelängd till lunch, inget halvkilo lösgodis innan läggdags.

Så nu blir det ”sockerdetox” i miniformat, inspirerad av Anneli. Fast jag kommer inte att skära ner på kolhydrater, bara rent socker. Trots att jag vet att både popcorn, morötter och japan-mix säkert innehåller mängder med socker så kommer jag att snacksa lite… (Och om man jämför med min tidigare kosthållning så är det ingenting…)

Börjar med att unna mig det bästa jag vet till middag. Stockholms absolut godaste (lyx)sushi, från Svenska Sushiköket, finns bara ett stenkast från oss i midsommarkransen.

<img src="http://loparlakaren.se/wp-content/uploads/2012/01/20120110-222839.jpg"

Visst, det är en sockerbomb, men det är inte godis, glass eller bullar. Så det är fullt tillåtet!

Hur ska jag nu klara detta? Kvällarna kommer att bli värst. Jag är den mest sockerberoende människan på jorden… Motivationen kommer främst från en nyfikenhet: kan sockerrestriktion vara bra ur skadesynpunkt?…

Här kommer en kavalkad av svordomar från en tjurskallig, tentastressad, diskbråcksdrabbad och uppgiven före detta löpare.

Jag måste bara få gnälla lite, för jag är så trött på att ha ont. Och på att plugga. Och på att försöka hitta hyfsat bekväma pluggställningar.

Men det värsta är att jag inte kunna träna. Vanligtvis brukar jag klara tentaperioderna rätt bra. Löpningen kopplar bort hjärnan. Träning är min copingstrategi när stressen slår till. Nu vet jag inte hur jag ska bete mig, och allt sittande gör ryggen bara värre och värre.

Försökte gå till gymet idag. Redan innan kände jag att smärtan strålade ut i benet från ryggen, men jag ville så gärna att det skulle funka, så jag gick dit ändå. Det gick inte så bra. Lätt tramp på motionscykel i en kvart och lite bålstyrka fick räcka… Moloken och deppad vankade jag hem.

Jäkla skit! Jag vill bara bli av med det här nu. Jag är ju som en invalid tant!? Att jag för ett år sen sprang 400ingar, 1000ingar och tuffa intervallstegar inomhus är helt ofattbart. Hur kunde kroppen klara det då om jag är så här jädra skör nu? Vad gör jag för fel? Varför blir det aldrig bra?!…

Tusen frågor, och fortfarande inga svar…

Söndag är långpassdag och långpass blev det också… Tyvärr varken löpning eller wetwest, ryggen är alltför dålig för något sånt just nu (tror iofs att stillasittandet bidrar en hel del till det.) Nej istället för träning blev det plugg-långpass. Öron, näsa, hals och ögon. En kavalkad av sjukdomstillstånd och diagnoser. Tack och lov i gott sällskap av tre klasskompisar och med ständig tillförsel av både kaffe, te, hembakad kaka och mat. När jag väl var på väg hem hade klockan passerat 21.30. Vilken heldag…

Snart har jag gått igenom alla höstens kurser inför tentan. Frågan är ju bara: hur mkt kan egentligen få plats i huvudet samtidigt!? Insåg nämligen igår att jag redan börjat glömma det som jag började plugga för några dagar sedan. I takt med att nya grejjer stoppas in i huvudet, rinner andra saker rätt ut… Det kallar jag ond cirkel!

Men idag kan jag känna mig nöjd! Fötterna upp…

När man tentapluggar är det ibland rätt svårt att hålla isär dagarna. Att det är långhelg märks knappast, alla dagar är ungefär likadana. Antingen pluggar man, eller så gör man någonting annat men har ständigt liiite dåligt samvete för att man inte pluggar. För mig spenderas mesta delen av tiden tyvärr med att göra alternativ två…

Men man måste ju få umgås för tusan, annars kreverar man. Och idag hade jag turen att få sällskap i simhallen. Vad är väl en mp3-spelare jämfört med Johanna?!

Ingen av oss var egentligen särskilt laddade för wetwest. Jag med ryggont pallade nätt och jämt en timme, men trevligt var det i alla fall! Vi resonerade en del kring det här med skadebekymmer. (Vi har båda fått oss en beskärd del av skador nämligen. Faktum är att det var just i poolen vi träffades för första gången…)

Kan vårt sockerberoende vara en av bovarna i dramat?

Men vad sysslar jag med nu egentligen? Hade nästan börjat plugga, och så börjar jag blogga. Skämmes!

Efter några år av troget wetwestande har jag vant mig vid en del blickar. ”Vad håller hon på med?” ”Kan hon inte simma?”… Med tiden har nog de flesta vant sig med mig och min blå flytdyna, sakta guppandes fram i bassängen. Det är jag och tanterna liksom.

Men, vad gör man inte för att väcka ytterligare uppståndelse i bassängen? Folk måste ju få något att förundras över…

Jo nu wetwestar jag med en vit, star-trek manick på huvudet. (OBS, inget skämt.) Jag ser ut som en terminator med blå simdyna. Men med mp3-spelaren blir vattenlöpnngen betydligt trevligare, så det är helt klart värt att se lite idiotisk ut.

Så nu är jag utstirrad, ett allmänt spektakel igen. Men det bjuder jag på!

Wetwest och sladdlös musikspelare, en oslagbar duo.

<a

(bubblan alltså…)

Nej men skämt åsido. Jag är egentligen inte en sån som låser in mig hemma och bara pluggar i en vecka. Plugg-bubblor är inget för mig, varken min kropp eller mitt psyke klarar det. Har aldrig förstått klasskompisar som sitter hela dagarna med böckerna inför en tenta. 8-22 liksom, hur rökt borde inte hjärnan vara efter det? För att inte tala om kroppen!

Personligen bara måste jag få åtminstone ett rejält break om dagen. Förslagsvis för träning. Helst vill man förstås sticka ut i det fria, springa så fort benen bara orkar och rensa hjärnan fullständigt. Men eftersom att detta nu är omöjligt får jag ta det näst bästa. (Eller snarare, I’ll stick to what I know works.) Idag blev det därför ett lugnt cykelpass på gymet följt av lite ben och bålstyrka innan jag förpassades till pluggbänken igen… I duschen reflekterade jag över att jag inte tänkt på plugget en enda gång på hela träningstiden. Det kallar jag terapi…

När det gäller födelsedagens hemska bakslag så måste jag säga att det blivit betydligt bättre. Kanske är det så att disken läker fortare nu än när skadan var helt ny? Visst har jag fortfarande rätt ont. (Därför tog jag det så lugnt idag.) Men ändå- från ankgång till normalgång på EN dag, det kallar jag snabb återhämtning…

Har dock upptäckt att ryggen inte heller blir glad av att sitta still hela dagarna… Efter kvällens session var den något gnällig. Tur då att jag skrivit upp mig på serveringsjobb imorrn. Inget stillasittande där inte… Vad gör man inte för att slippa plugga?

Jullovet är slut. Samtliga högtider och ”special-dagar” har passerat: Julafton, gällivare-vistelsen, nyår och födelsedagen. Alla ursäkter är därmed förbrukade.

Dags att börja plugga.

Här kommer således en rapport inifrån pluggbubblan. Dagens blandade kompott besår av öron/näsa/hals och beroendelära. Mitt egna koffeinberoende underhåller jag så gott jag kan…

Så har man blivit ett år äldre! (Eller snarare ännu en dag äldre?)

Hade faktiskt hoppats, och tänkt, skriva om att jag joggat på löpband för första gången idag, och att det gick bra. Men det skriver jag alltså inte, för det vore en stor lögn. Jag sprang inte ett endaste steg på löpbandet idag. Tränade gjorde jag, på motionscykel och med trx och det gick bra. Men jag hoppade över löpbandet, och tur var väl det. För ikväll kom ett rejält bakslag…

På väg till kvälls bion med Petter och två vänner märkte jag att något var rejält fel. Fick stappla (låååångsamt) mellan t-banan och biografen, och anstränga mig för att inte se fullständigt ankgångs-idiotisk ut. (Men det gjorde jag ju förstås ändå…) Smärtan strålade från ryggen rätt ner i bäckenbotten. Igen.

Där fick jag för att jag var så positiv igår. För att jag äntligen hade fått upp lite hopp om att jag faktiskt gjort lite bestående framsteg! ”Och på min födelsedag till på köpet!” (quote Lotta på bråkmakargatan)

Men jag vill samtidigt passa på att skryta lite om den fina uppvaktning jag fått idag. Det finns annat i livet att göra än bara gnälla om bråkande diskbråck. Vad sägs till exempel om väckning med sång och lussebulle och te på sängen, en fin Sodastreamer i present, en lång förmiddag i soffan ned en strut Åre chokladpraliner och sedan en biokväll (The girl with the dragon tatoo) som avslutning…

Jag är jättetacksam:) Men jag hade nog varit på betydligt bättre humör om jag sluppit den här jädra smärtan…

Lagom till nyår kan det väl vara på sin plats med en liten summering av det gångna året? I dessa något stressade tider har jag knappt själv reflekterat över vad som hänt under året, men det är en hel del…

Kirurgkursen påbörjades i januari, med stor bävan om hur jobbigt det skulle bli. Vårterminens första månader spenderades således till stor del på Södersjukhuset, eller springandes dit eller hem.

Den värsta vintern i mannaminne medförde en hel del tung snö-löpning i fullkomligt vedervärdigt snöoväder. Höll bland annat på att blåsa av Årstabron några gånger…

Men jag fuskade förstås lite och tränade inomhus också, med herrarna i Huddinges lågdistansgrupp.Intervaller avverkades varje vecka och formen efter förra vinterns pinande träning var ganska bra skulle det visa sig…

Lyckades nämligen både persa på milen på Kvantumjoggen och vinna fina priser på diverse löptävlingar under våren. Vann ljusruset i Älvsjö och fick årets snyggaste träningskläder, sprang Danderydsloppet med Petra och vann en löjligt stora  pokaler…

Löpningen gick verkligen som på räls och kirurgkursens tenta klarades också av. Allting verkade nästan för bra för att vara sant. Och så var kanske också fallet. Hård träning och mycket tävling gav fina resultat, och då är det lätt att förhasta sig. I efterhand kan jag konstatera att jag började lägga in långpass i träningen, och det gjorde att kroppen tog stryk.

Nötande långpass på asfalt resulterade i ömhet i bäcken och ländrygg efter långpassen, och tillslut försvann inte smärtorna mellan passen. Skadan var ett faktum.

Löpning byttes mot alternativträning. Jag började wetwesta mer, bland annat i sällskap av Ingmarie, och i långsjön:

Men skadan förbättrades inte egentligen. Många månader av stor förvirring angående skadan gjorde att jag inte riktigt tog smärtan på allvar, och visste heller inte hur jag skulle rikta rehaben. Således spenderades hela sommaren utan löpning, vilket var riktigt, riktigt tråkigt. Målet att springa tjejmilen fick jag tillslut ge upp, och depressionen var nära…

Under hösten spenderades mycket tid hos diverse naprapater, hos idrottsläkare och sjukgymnast.  Men ingen kunder riktigt förklara varifrån mina bäckensmärtor kommit. Tur att man haft annat att tänka på! Skolan har varit både varierande och intressant under hösten, med Psykiatri, Öron, Ögon, Beroende och Neurologi… Det var tidvis riktigt klurigt att hinna med både skola och besök hos naprapater och sjukgymnaster…

Tillslut fick jag äntligen en diagnos. Diskbråck. En ny depression kändes nära och hoppet sinade mer och mer när jag gång på gång fick bakslag. Jag provade alla möjliga behandlingsmetoder, bland annat spikmatta, Tens, hälsokost och Ryggextensioner. Inget verkade hjälpa nämnvärt förrän jag äntligen började med traktion… Efter att ha blivit utsträckt kände jag faktiskt att ryggen kändes bättre.

Trägen vinner förhoppningsvis tillslut. I och med skadan har jag hittat tillbaka till styrketräningen, och jag märker att jag kan göra fler och fler övningar helt smärfritt. I skrivande stund känner jag faktiskt äntligen att jag gjort mer bestående framsteg…

Och kanske, kanske, blir 2012 ett löparår? Det kommer (om allt går som planerat) att bli mitt sista år på läkarutbildningen. Det kommer också att bli det år som jag (troligen) arbetar som läkare för första gången. Men EN sak i taget, först en tenta och sedan en rejält jobbig Vårtemin.

Jag hoppas dock på att vara tillbaka i löparspåret till sommaren igen. Ett års skada räcker!

Men, jag har lärt mig ett och annat av det här skadan. Jag vet nu att diskbråck kan ge otroligt konstiga, oförklarliga, symtom och har också blivit påmind om att jag måste styrketräna för att kroppen ska palla den löpar-livsstil som jag vill leva…