…Jag vill ha, mer jul!
Det bästa med att inte fira jul med alla nära och kära är att man får fira mer när man kommer hem:)

Titta bara på godsakerna som jag fick när jag var på besök hos föräldrarna idag… Ny-importerat från det underbara landet i väst (och då pratar jag inte om USA.) Engelsk choklad är det bästa som finns. And it’s all mine! (Vissa saker blir jag aldrig för gammal för…

Och gissa vad jag fick av Petter: konsertbiljetter till Coldplays konsert på Stadion i augusti. Tack, tack, tack! Så julen kommer alltså att vara ända till augusti i år:)

Reflekterade förresten över att jag nog aldrig ätit penicillin tidigare. Inte som jag kan minnas i alla fall… Så jag är lite rookie. Hur fungerar det egentligen med träning? Jag är ju i princip frisk nu och det kliar i hela kroppen efter att få testa min nya lilla wetwest-mp3:)…

Måste jag vänta tills hela kuren är avklarad? Jag är ju frisk!

Mitt i feberdimman (som dock var på väg att bli bättre, tack och lov) reste jag så hem från Gällivare igår. Själva resan var förstås något jobbig, men oj vad skönt att vara hemma sedan. Den nya helkropps-pyjamasoverallen har verkligen utnyttjats maximalt…

Det enda kruxet med att vara hemma är att vardagen innebär en hel rad måsten. Börjar så smått känna en pockande tentaångest. Var är egentligen alla pluggpapper? Det kommer att krävas minst en hel dag att bringa ordning i mitt kaos av hand-outs, seminarieanteckningar och diverse krafs… Men jag unnar mig några lata dagar innan det stora tentapluggandet ska sättas igång!

Med en hals som tjocknade mer och mer och en uppstigande feber blev det faktiskt ett telefonrecept på antibiotika. Vad ska visdomständer vara bra för egentligen?!

Äsch, nu tycker jag nog att det ärt lite väl sent att få fler visdomständer. De två jag har i överkäken räckte gott och väl… Inte blir jag väl särskilt mkt smartare av att ha en till tand i munnen, speciellt inte med tanke på att den här rackaren håller mig vaken på nätterna av tandvärk. Jag börjar nästan tro att jag fått peritonsillit (halsböld), sedan igårkväll kan jagvcarken gapa, svälja eller tugga på den sidan. Örat är ömt, liksom halsen och kinden. Ingen av de andra visdomständerna gav mig någonsin såna här besvär…

Hur ont får man ha i en växande visomstand utan att något är riktigt fel?

Självklart googlade jag ”visdomstand värk” och hittade massa riktigt jobbiga grejjer: tänder som växer rätt in i andra tänder, djupa infektioner och annat som jag helst slipper.

Well well, med ytterligare några Alvedon blir det säkert bättre… Det blir ingen bild på en äcklig visdomstand idag:) men väl en bild på en julklapp jag ser fram emot att testa:

En vattentät mp3, perfekt för wetwest:)

Gnistrande snö och frisk, kall luft. Kilometerlånga, preparerade längdspår i platt terräng. Och så jag, med perfekt klassisk längd-teknik, flåsande med puls i 160, trött i hela kroppen.

Det var så jag hade föreställt mig det hela. Men längdskidåkning är svårt, det är inte så lätt att bara å ut och få sig ”en genomkörare” så där utan vidare…

Resultatet av den första provrundan var rejält med snö i pjäxorna och rätt frusna händer. Som sagt, längdskidor är svårt.

För det första är det en jädra material-sport. Skidorna ska vallas, och sedan bäras till spåret. Ryggen var ju öm innan jag ens tagit ett staktag. Sedan har vi ju det här med tekniken. När man är rädd för att ramla vågar man inte satsa ”fullt ut” och då är det extra svårt att grepp. (Nog för att jag inte kunde klaga på fästet, tack valla-Roger!) För det tredje så är spåren sjukt viktiga, det är svårt att åka skidor i lössnö. (Men det går.)

Det fjärde och största problemet för mig är backarna. Uppför får jag gå, sakta, för tekniken är som sagt alltför dålig. Men det värsta av allt är nedförsbackarna. (Hur kan det komma sig att spåren består av 80% nedförsbackar?! Varje litet nedåtlut får i mina ögon mount Everest-dimensioner och jag försöker förgäves att bromsa med stavarna. Eller så slänger jag mig ut i mjuksnön. (Därav snön i pjäxorna.)

Således blev det 3km mestadels bestående av promenad med skavsårs-framkallande pjäxor och två störande skidor på fötterna. Hade jag kunnat hade jag kastat upp skidorna på ryggen och sprungit resten… Ändå var det rejält härligt att få vara ute! Frisk luft har varit en bristvara i mitt liv.

Får se om det blir ett till försök imorrn, beroende på hur ryggen reagerar. Men i så fall måste jag skaffa ett par skavsårsplåster först…

God Jul allihopa! Hoppas att ni haft en wunderbar julafton. Snöig eller snöfri. Personligen har jag just avnjutit kvällens sista julgodis iklädd mitt nya favoritplagg… En pyjamasoverall! Och imorgon väntar förhoppningsvis ett styrkepass i ett källargym följt av upp-och-ned-hängande i en ryggbänk.

Merry Christmas gott folk:)

Ingen risk att det inte blir en vit jul här uppe!

Sista klapparna är inslagna och skinkan är i ugnen. Granen står grön och grann i stugan och bastun är påslagen. Nu är det jul med andra ord och även jag börjar sakta men säkert inse det. För mig krävs Gällivare för att julstämning ska infinna sig.

I Gällivare finns inte många måsten. Däremot känns det tristare än någonsin att vara skadad. Alternativtränings-möjligheterna är ytterst begränsade, speciellt i juletid när simhallen stänger. Och är det inte typiskt att det för första året på hur länge som helst inte är -30 grader ute? Nu när jag inte springer blir det minsann perfekta -2 grader… En annan källa till tjurighet är att ryggen känns riktigt dålig idag. Ute på hundpromenaden fick jag bittert erfara att löpning inte finns på världskartan än… Att kånka väskor och sedan sitta still i 3 timmar på ett knökfullt flyg var tydligen inte helt optimalt!

Menmen, det är ju trots allt jul och det är ingen ide att vara bitter. För bastun har nog hunnit bli varm nu, och det borde väl tina upp även den mest tjurskalliga?

Japp. Neurotentan är skriven (och det gick nog bra), väskan är packad (nästan) och planet lyfter om några timmar…förhoppningsvis! Och förhoppningsvis landar det i gällivare två timmar senare, sist blev vi ju fast i Kramfors en halv dag.

Problemet är nu bara attårå igen den sabla väskan. Det är mkt som ska med. En wetwest, ett par enorma vinterskor, julklappar… Men jag har i alla fall valt en väska med hjul.. Så jag håller tummarna på att slippa ryggskott:) fast hmm… Ryggsäcken, lastad med allt som inte fick plats i rullväskan kommer nog att väga en del!

Igår kväll, precis innan läggdags, skulle jag bara kolla mailen en ”snabbis”. Och gissa vad jag hittade i inkorgen:

Hej Lisa!
Jag skulle vilja erbjuda dig ett jobb som underläkare på Ortopeden i Gällivare under perioden 23e juli- 26e augusti…

What?

Efter en stunds förvirring, ett enormt glädjetjut, tre ärevarv runt lägenheten, en väldigt lång skrattattack och ytterligare en stunds förvirring, insåg jag att jag faktiskt fått mitt första riktiga jobb. Eller, jag hade i alla fall blivit erbjuden det.

Ett vikariat på Ortopeden var precis vad jag ville ha. Kanske har jag haft lite funderingar på om jag verkligen ville spendera sommaren i Gällivare, och därför har jag ju också sökt diverse jobb (geriatrik, psykiatri) här i stockholm också. Men nu när jag fått jobbet i Gällivare är jag bara så otroligt glad! 5 veckor i slutet på sommaren, och jag ser verkligen fram emot det.

Efter att ha fått ytterligare ett spralligt ryck av glädje svarade jag att jag verkligen var intresserad. Jag kunde inte sluta le!

Sedan var det ganska svårt att sova…

Egentligen är det inte mkt sprutt i kropen just nu. Man får masa sig upp ur sängen på morgonen. Men minsann, vid andra tillfällen är jag hur pigg som helst. Vintertrötthet till trots så spritter det i benen varje gång jag passerar löpbanden på gymet. Det riktigt kliar i dem! Jag ser de frustande, joggande människorna och blir så himla sugen på att gå upp och riva av några tusingar så att bandet börjar lukta bränt… Inte för att det skulle gå så fort nu, även om jag vore skadefri har nog kondisen försvunnit som ett avdunstat ångmoln.

Jag får ofta frågan om jag har börjat springa något ännu. Men än så länge har jag inte vågat testa någon löpning alls. Man blir faktiskt otroligt feg när man varit ordentligt skadad. Och man ska inte glömma att jag bara för någon månad sen gick runt så här:

Och så vill jag inte bli igen!
Att kunna leva ett någorlunda normalt vardagsliv är nog värt att vila lite till för… Men om smärtfriheten håller i sig är det kanske dags att testa lite lätt jogg snart. Fast… Jag väntar kanske på töväder;)