Jag har funderat. Snart bär det av till Gällivare. Norra breddgrader och decimeterdjup snö innebär nya möjligheter när det gäller alternativträning. Vintersportstudion har inspirerat mig. Vad tror ni- fungerar längdskidor vid diskbråck?

Det är klassisk stil vi snackar om, och förhoppningsvis ska jag hålla mig på benen. Men är rörelserna vid längåkning för nötande och repetitiva? Rent spontant tänker jag ju att det i alla fall inte är någon ”impact”, som man får vid löpning…

Skidorna kommer att packas i alla fall!

…stressade jul!
Eller hur var det? Knappt har man insett att det är höst förrän det är dags att tjonga fram julpyntet. Granar, glitter, ljus och mossa. På något sätt har julen smugit sig på och plötsligt står man där med mindre än en vecka kvar till dopparedagen. Bara fyra dagar kvar till praktiskt prov och tenta i neurologi. Sedan samma dag, avresa till Gällivare. Då (på torsdag) ska alla klappar vara kirrade, resväskan packad, proven vara avklarade (och förhoppningsvis också godkända.)

Jag börjar bli lite stressad. Hur kommer det sig att allting alltid kommer samtidigt?

Nu när man egentligen bara vill njuta av julmys, sånger, glögg, mys i mörka kvällar (och helst sova, lääänge) så slår det mig- Jag borde plugga, jag borde köpa julklappar, jag borde styra upp resplanerna, fixa flygbiljetter. Dilemmat är att då saker och ting hopar sig så blir det svårt att fokusera på en sak i taget. Samvetet blir lidande hur man än gör…

Personligen försöker jag anamma strategin: ”en sak i taget”. Idag har jag faktiskt hunnit med både julkonsert med Karolinska Institutets välstämda kör A scalpella och inhandlat nästan alla julklappar. Lite klappar under granen är aldrig fel för julstämningen…

Efter julklappsinslagnig har jag sedan spenderat delar av lördagkvällen i sällskap med Mr Guillán Barré o company på Internetmedicin.se…

Ps: Egentligen är jag inte jättestressad över neuro-tentan på torsdag. Det är mest en ”deltenta” inför den riktiga examinationen i januari (30poängs-tentan, hurra.) Det är bara det att nu när jag väl börjat snegla på kursmaterialet har jag insett hur mycket det är som jag inte kan…

Nyfiken på diskbråcksrehab?

Sedan någon månad har jag börjat tillbringa en del tid (åtminstona 10 min, några gånger per vecka) i en sån här:

Häng-bänken står alltså i min familjs källare, med perfekt vinkeln till den enorma TVn… Så här  hänger jag som sagt en del, i dubbel bemärkelse. 1) Fötterna spänns fast. 2) Låren spänns fast med två perfekta bälten jag hittat. Detta för att ta lite vikt från fötterna, så att inte anklarna ska krossas. Tro mig, med två bälten runt lår och höft det ser ut som att jag är fastspänd för tortyr. 3) Sen det bara att tippa bakåt…

Scrubs på TV och jag hänger tills fötterna börjar domna bort. Vilket innebär ca 10min..

Mycket blod i huvudet! Jag läste om att det fanns viss risk för stroke… Host. Hoppas att det hjälper för ryggen i alla fall:)

Just nu är jag tacksam över varje litet framsteg jag gör. Plötsligt kan jag resa mig upp från en stol helt utan smärta. Jag bär ryggsäcken utan knivhugg, jag cyklar, svettas, gör utfallssteg.

Musklerna vaknar sakta men säkert och stabiliteten i mage/rygg börjar att bli bättre. Det finns förstås många faktorer som bidrar till att man får diskbråck. Dålig bålstabilitet är helt klart en av dem. Men vad är hönan och vad är ägget? Diskbråcket i sig gör ju att nervimpulser till bålmuskler påverkas. Musklerna börjar spännas på fel sätt och drar snett. Diskbråcket gör alltså bålen ännu mer instabil…

Nu börjar jag sakta känna igen mig i min egen kropp. Det finns en styrsel som inte fanns för någon månad sen. Öntligen kan jag börja göre mer komplexa övningar i gymet. Ingentling med vikt på axlarna förstås, men jag är ändå så tacksam!

En regngig, mörk, ruggig kväll är vad det är.

Inte många människor ute. Men det är jag. Och hunden förstås, utan henne skulle jag inte ens stuckit näsan utanför dörren. Hundvakt åt föräldrarna denna kväll och precis som många gånger tidigare går jag längs de små gatorna i villaområdet.

Iklädd regnställ, halsduk, mössa och tjocka stövlar reflekterar jag över att för bara några månader sedan gick jag exakt samma väg, vid precis samma tid, iklädd shorts, t-thirt och foppatofflor. Då stod veranda-dörrar öppna och vinjettmusiken till Allsång på Skansen strömmade ut från ett hus jag gick förbi. -Oj, är klockan redan åtta? tänkte jag då. Nu känns det som att klockan är minst dags för sportnytt (dvs 22)…

Att glädjas åt årstidernas variation är ibland svårt. Visst är det underbart med vinter, men då är det snarare gnistrande snökalla dagar man har i åtanke.

Hunden är i alla fall glad. Hon verkar inte påverkas mkt av vintermörkret. Fast kanske är hon så glad för att hon ju får åtminstone en timmes promenad i dagsljus varje dag. Till skillnad från en annan, som inte ser mkt solljus om dagarna. Inte ens de soligaste av dagar hinner man njuta. För in till neurologmottagningen i bunkern Huddinge sjukhus når inte solens strålar…

Undrar om det kan vara så att jag drabbas hårdare av vintermörkret nu när ja inte kan springa? För vanligtvis får man ju n rejäl dos dagsljus åtminstone på helgerna. Nu spenderas all tid, både ledig och i skolan, inomhus.

Men det finns kanske hopp? Om exakt 2 veckor vänder det. Tills dess får vi njuta av julmys och Luciatåg på SVT-play 

Så brukar det ju vara, ganska ofta.

Men inte alltid. Ibland gäller det bara att vara på rätt plats vid rätt tid. Titta bara vad man kan få med sig hem om man sitter på rätt konditori vid stängningsdags:

Saffransmuffins med hallon och vaniljkräm, två chokladlimpor och en stooor bulle.

Dags att hugga in, och fira!

Fira att Petter fått fast anställning idag!:) Och så kan vi fira att jag ”tjänat” 500kr på att avboka min naprapattid idag… Avbokningen beror dels på förkylning och allmän trötthet, dels på tidsbrist och relativ snålhet. Just nu känns det nämligen inte som att just naprapatbehandling gör nytta för diskbråcksläkningen. Istället för naprapatbänken blev det allstå helt gratis fladdermusposition ikväll…

Och nu blir det bullar, gratis är gott!

Det verkar nästan som att mitt hemmgym (i västertorpstorpshallen) på något sätt anat att jag funderat på att vara otrogen, att jag sneglat på ett sats-medlemskap. För helt plötsligt finns plötsligt en massa roliga nya redskap på på plats när jag återvände till hallen efter en veckas träning på sats.

Så jag har inventerat. Provat mig fram bland mjuka balansplattor och trx-band. Däremot är jag väldigt feg när det gäller saker med vikt. Jag svingar inga kettelbells och kastar inga medicinbollar.

Men en hel del TRX har jag börjat köra. Armar, enbensböj, mage, baksida. Man kan köra allt möjligt med bara sin egen vikt! TRX är alltså långa träningsband som hängs upp från taket/väggen, det finns nästan oändligt med möjligheter… Jag fick bland annat lite inspiration av Sara, då vi träffades förrförra helgen.

På internet finns en hel del inspiration att få:
Här hittar du TRX baspass Och här finns lite fler TRX övningar. Än så länge blir det mest basic-övningar för mig, inget med hopp eller böjning av ryggen. Men kul är det:) Och jobbigt!

Men, på gymmet fanns från början två uppsättningar TRX, efter en vecka fanns där bara en: Någon hade stulit en TRX från idrottshallen. Även två kettelbells var stulna. Was? Vem stjäl från en kommunal idrottshall, som äntligen fått råd att köpa in lite roliga redskap?

Det är så lågt.

Den kvarvarande TRXen är i alla fall fastlåst med hänglås, och väskor är förbjudna i gymet. En persons handlingar förstör för alla andra. Nu blir det inga kompispass på TRX, och jag gissar att man kommer att vara mkt mer motvillig att köpa in dyra, fina redskap…

Men jag är glad ändå över att ett band finns kvar, och nu är det dags för lussebulle, julmust och Terräng EM på SVT!

Fast jag VET att det kommer att gå upp och ned, och uppupp och nednedned när det gäller läkningen av skadan, så blir jag ändå så himla ledsen varje gång det går ned, ned, ned…

Läkningen av ett diskbråck tar tid och det kommer bakslag. Ofta förstår man inte ens vad man gjort för fel. Jag pratade med läkaren för nån vecka sedan och han sa att det var väldigt typiskt för läkande diskar: Vissa dagar är man nästan bra, och sedan plötsligt kan man knappt gå. Han träffar patienter hela dagarna som har det precis som jag. Alltså vet jag att det är normalt att det kommer  bakslag.

Och ändå denna besvikelse.

Den senaste veckan hade jag ju verkligen känt en förbättring. Men så fort man blir bättre börjar man leva mer ”normalt”. Jag har, sedan diagnosen, undvikit att bära matkassar men igår hade jag handlat och bar hem kassen själv. Och självklart lyckas jag halka på en isfläck. Som den klantskalle jag är lyckades jag alltså hitta den halaste fläcken på gatan och olyckan var ett faktum. Ingen jätte-ramling, men nog för att ryggen skulle ila till och det strålade ut i benet.

På en millisekund hade jag gått minst tre veckor bakåt…

Det är två steg framåt, ett steg bakåt. Eller snarare ett steg framåt, tre steg bakåt.

Hur ska man veta om sinuskurvan lutar uppåt?

Som jag nämnde tidigare spenderas veckan på praktik på vårdcentral. Precis som i resten av stockholm råder här vårdval. Det innebär en rad fördelar, men också vissa nackdelar.

På förmiddagen finns här en drop in-mottagning, där alla patienter som vill får komma och träffa läkare. Väntrummet är fullt och läkarna jobbar hejdlöst fort. Det förs ständigt statistik på läkarnas effektivitet är och det är antalet patienter som räknas. Även vårdcentralens ekonomi avgörs av hur många patienter som avverkas: En kronisk njursjuk som behöver minst 30min samtal inbringar alltså lika mkt pengar som ett besök för en ung frisk person med förkylning, som avklaras på högst 5min. Ju fler patienter desto bättre. Ju friskare patienter, desto fler patienter hinner man med.

De med kroniska sjukdomar får boka en ”riktig” tid en annan dag.

Ökad tillgänglighet på vårdcentralerna innebär såklart en trygghet för befolkningen. Men i mina ögon har vårdvalet lett till att fler och fler friska söker vård för små förkylningar. Detta i sin tur gör att de sjukaste ”dränks” i strömmen av unga, förkylda människor. 

Det är klart att även vårdcentraler måste bedriva ett visst mått av statistik över patientflöde, men i min vildaste fantasi kunde jag inte ana att det var så här krasst. För är det inte lite illa om vårcentralerna börjar ”undvika” de multisjuka pga att de tar längre tid att handlägga och därför inbringar mindre vinst?!

Haha, vilken ordvits. Där fick jag allt till det! (Eller inte.)

Snabba kast som vanligt. Mitt i neurologkursen slängs en veckas praktik på vårdcentral in. Min lott föll på Bagarmossens vårdcentral, söder om stan.

Jag säger bara en sak: Har man inte bra immunförsvar innan man börjar jobba på vårdcentral så är det bäst att man skaffar sig det, illa kvickt. Annars blir det inte många arbetsdagar mellan sjukdagarna…

På förmiddagarna finns här en ”drop-in” verksamhet och jag har aldrig varit med om så mkt förkylda människor. Lunginflammationer, virus, Mycoplasma, Influensa. Hosta. Nysningar. Halsont. Och sedan lite andningsproblem. Kanske är det någon sorts epidemi som sprider sig i just Bagarmossen, för de förkylda människorna som behöver sjukintyg verkar aldrig ta slut!

Menmen, än så länge har jag inte drabbats av den stora Bagis-förkylningen så jag tränar på. Dock inte med någon fantastisk energi. Sömnbrist leder till motivationsbrist på träningsfronten. Igår var det tänkt att träna spinning i Högdalens idrottshall men aldrig någonsin har jag varit så slapp och seg i en spinningsal. Allt var fel. Cykeln var trasig, tramporna ojämna, ledaren skrikig, musiken dålig. Och till råga på allt höll styret på att ramla av.

Eller så var det mest jag som var tjurig och trött?… Att vara på Vårdcentral tär på krafterna! Men idag känns det bättre, mer sömn och mer motivation. Kanske kommer dagens lugna wetwestpass att passa bättre?:)