Ser man på! Idag när jag hängde mig upp och ned kom inget sedvanligt ”klonk” från ryggen. Det kom inte ens ett litet knak!

Är det ett bra tecken?

Har även suttit som en ostbåge i soffan utan att reflektera över det. Jag kan avslöja att jag inte kunnat sitta bekvämt i en soffa på fleeera månader. (Vanligen påminner ryggen mig direkt om att sitta rakt…)

Det måste väl vara ett bra tecken?

Jag klarade även wetwest i nästan 50min (utan stretching efteråt) utan någon protest från ryggen. Att jag hade sällskap av tre fantastiska löpartjejer: Ingmarie, Anneli och Sara, gjorde ju inte saken sämre:). Vilken wetwest-fest. Simmarna fick rätta sig efter oss, för en gångs skull:)

Bara efter en timmes stående pepparkaksbak protesterade ryggen något. Men det blir nog bättre med lite glögg…

Så nu sitter jag i en prima ostkroks-position i soffan, med pepparkaka (och lussebulle) i hand, och undrar: hur är det möjligt?

Sista dagarna av gratis sats-kort har utnyttjats maximalt. Spinning tre dagar i rad blev det, och jag måste säga att det bara blev bättre efter mitt bottennapp i onsdags… Två puls-pass har det blivit, och det var riktigt roligt.

Har testat SpinPuls på Friskis förut, och CykelPuls på Sats var exakt likadant. Båda använder systemet Activio, som erbjuder pulsmätning för gruppträning. Alla deltagare får varsitt pulsband innan passet, därefter programmerar man in sin maxpuls i en dator. Sedan kan man under hela passet läsa av sin puls på en skärm längst fram i salen. Man kan således jämföra sin puls med övriga deltagare, och se hur hög procent av maxpuls man har…

Jag måste säga att jag saknat denna typ av mätbar träning. På sistone har jag släppt alla krav och tankar på hårdkörning under träningspassen. Jag har inte alls pressat på hårt med konditionsträning utan bara velat ge ryggen tid att läka. Egentligen vill jag ha kvitto på hur hårt jag kör, men jag har helt kört utan pulsband för att låta mig själv släppa tankar på konditionen.

Så i spinningsalen, med pulsbandet på, väcktes den träningsdjävul som sovit så länge. Jag kan avslöja att pulsen var uppe över 180 och vände någon gång…

Pulsträning passar vissa bättre än andra. Vissa älskar det, andra känner sig snarare pressade av ständigt analyserande. Egentligen gör ju bandet ingen skillnad. Vad spelar det för roll om jag vet om vad jag har för puls? Huvudsaken är ju att man blir trött!

Men omväxling förnöjer, och att köra med puls ibland för att mäta sin ansträningsnivå kan vara givande!

På tal om omväxling: Nu är min tid av spinning förbi. Jag kommer verkligen att sakna mitt Sats-kort…

…hon bakar små!

Hon bakar några med socker på!

Observera även Lusse-bollarna (eller Lusse-boobiesarna som de även kallades) de blev sjukt goda, med pärlsocker på:) Nu är det banne mig december, dags att få upp lite stämning.

Hur jag fick tid? Jag gör allt för att undvika neurologi-boken...

Måste träningsledare vara topptränade atleter för att vara ”bra”?

Denna intressanta fråga diskuterades på Annas blogg för ett tag sedan. Jag tänkte minsann att: nej, det behöver de verkligen inte, ledare i alla former kan vara engagerande och medryckande!

Men njaaa, är det verkligen sant?

Idag besökte jag ett spinningpass med en ledare som inte var (eller såg ut att vara) i toppform. Klassen var helt tom. Det var jag och tre-fyra tjejer där. Vad tusan? Hur kul är ett sådant spinpass?

Folk undviker uppenbarligen just detta pass, men jag som inte varit där tidigare anade ingenting när jag gick dit. Men sedan när jag insåg att, hmm, det kommer faktiskt inga fler än vi fem så började jag ana oråd. Och precis som jag börjat misstänka var passet riktigt tråkigt. Jag blev inte alls medryckt trots att jag försökte vara positiv. Ledaren kändes glättig och jag uppfattade henne inte alls som en ”träningsperson”. Nej usch, det lyfte verkligen inte.

Var det träningsledarens brist på trovärdighet? Eller kanske var det så att själva passet som faktiskt var trist. Halvdålig musik. Inga intervaller.

Det jag kände var i alla fall att intrycket av personen än viktigt. Det var inte så att den här spinningledaren var väldigt överviktig, inte heller såg hon sjuk ut. Jag kräver inte att ledarna ska vara muskelberg eller elitidrottare. Jag vill bara få ett intryck av att den här personen är en träningsmänniska. Han/Hon vet vad de håller på med.

Oavsett om det handlar om spinning eller yoga ska ledaren kännas ”rätt” för det specifika passet. Jag vill inte känna att jag skulle kunna göra jobbet bättre liksom…

Någon gång då och då är det bra att få perspektiv till saker och ting.

Ett bra ställe att få perspektiv är på en neurologavdelning. Där inser man verkligen hur tur man har.

Det finns få saker som är så obehagliga som neurologiska sjukdomar. De flesta är obotliga, bromsmediciner finns mot vissa, men inte alla. Du får en kronisk diagnos att leva med, förhoppningsvis.

Igår var vi runt på ”storrond” på avdelningarna. Vi fick bland annat träffa en terminalt sjuk kvinna med Huntingtons, en obotlig ärftlig sjukdom. Sjukdomen leder till okontrollerade rörelser, och blir sakta värre och värre. Hjärnans ”motorik-centrum” (basala ganglierna) förlorar sin hämning. Man kan säga att det är motsatsen till Parkinson. Denna kvinna hade konstant kramp, i kroppens alla muskler och kunde inte prata längre. Hennes andningorgan orkar inte längre och snart kommer hon att gå bort. Instängd i sin egen kropp.

Locked in syndrome är ett annat tillstånd som ger perspektiv. Från frisk till absolut förlamad i hela kroppen över en dag. Ryggmärgen går av (eller så får man en stroke) och man är helt inlåst i sin egen kropp. Vilken mardröm. Fjärilen i glaskupan är skriven av en man med locked-in syndrome. En helt frisk man som efter en massiv stroke blev helt förlamad upp till halsryggsnivå. Hans enda väg att kommunicera var via att röra på ena ögat. Med hjälp av en assistent skrev han en bok om hur livet som inlåst var, innan han gick bort.

Vad är egentligen ett diskbråck? Ingenting.

Neurologi är tyngre än jag hade trott…

I flera år har jag troget köpt gymkort i stockolms stads sim och idrottshallar. På senare tid har jag dock börjat fundera på om det inte är dags att vidga sina vyer. Andra gym har ju så mkt roliga grejjer att erbjuda.

Men så helt plötsligt, när jag återvände till hemmagymmet i Västertorpshallen, så har de köpt in en massa nya roliga redskap! Kan det vara så att de anat att jag funderat på att vara ”otrogen”? Attt jag sneglat på ett sats-medlemskap?

Så nu inventerar jag. Provar mig fram bland mjuka balansplattor och trx-band. Däremot är jag väldigt feg när det gäller saker med vikt. Jag svingar inga kettelbells och kastar inga medicinbollar. Som ett barn i en leksaksbutik som inte får röra hälften av de bästa leksakerna. Kettelbellsen står och lockar, men det känns som att ryggen måste få vila några veckor till.

Man kan ju drömma…

Den här tiden på året brukar präglas av hård, lerig träning. Man grundar konditionen och psyket för nästa säsong genom att kämpa sig genom rusk, regn och lera på ”gris-stigen och andra typiskt löpvänliga grus och lervägar.

Det är min favoritträning. Känslan när man kommer hem dyngsur och nöjd efter ett pass då man tagit ut sig helt går inte att slå.

Men i år blir det en helt annan typ av grundträning. Nu handlar det inte om kondition, utan om att verkligen ”bygga från grunden”.

För att kunna utvecklas inom löpningen måste kroppen tåla träning. Alla är nog olika benägna att dra på sig skador, och jag vet att ryggen är min svaga länk. Som det var i våras tror jag att jag tränade för mycket utan att underhålla stabiliserande rygg och mag- muskulatur. Det var som att jag byggde på för många klossar uppifrån, utan att lägga klossar i botten…

Man kan bygga högt trots en skranglig grund, men tillslut kommer det att välta och då får man börja om från början. Det är där jag befinner mig.

Därför gäller det att lära sig att aktivera och utveckla de djupa bålmusklerna. Det är inte roligt, men viktigt.

Den här gången tänker jag verkligen grunda ordentligt och fortsätta med den ”tråkiga styrkan” även efter att jag kommer tillbaka från skadan. Målet ären stadig bas i mitt träkloss-hus!

Ny kurs, neurologi denna gång. Kursen vrålstartade med en veckas föreläsningar och jag måste säga att det är riktigt intressanta ämnen som behandlas…

Hur skiljer man mellan vanlig och farlig huvudvärk? Vad är migrän? Varför får man Multipel Skleros, ALS, Guillán Barré? 

Allt går förstås rasande fort och man hinner knappt inse när föreläsarna byter diagnoser… MS, Demens, Epilepsi, Yrsel, Huvudvärk…

Hjärnan är verkligen ett underligt organ. Det är helt otroligt hur den genom evolutionen utvecklats till något så avancera att vi inte ens med den mest moderna tekniken exat kan förstå hur den fungerar. Hur uppkommer en tanke? Vad är det som alstrar den första lilla signalen som blir till en viljemässig rörelse?

Ett annat intressant ämne är hur vi läkarstudenter påverkas av det man för tillfället läser om. För vad säger ni om det här:

Jag själv drabbas då och då (väldigt sällan) av migrän. Men plötsligt under sista föreläsningen igår började powerpointen flimra. Taklamporna blev till strålkastare som illvilligt lyste rakt in i mina ögon. Höger synfält försvann successivt in i ett stort surrande flimmer. Jag såg ingenting, och visste exakt vad som höll på att hända.

”Snart kommer huvudvärken” tänkte jag, och mycket riktigt: efter ”auran” kom huvudvärken, och jag blev sängliggande hela kvällen. Inställd sjukgymnastik, inställd sträckbehandling.

Så det kan bli! Migrän är inte kul, trots att det ändå är en helt ofarlig orsak till huvudvärk… Men vad är oddsen att få ett migränanfall samma dag som man haft föreläsning om det?

Jag säger bara: It’s all in my head! 

Jag kände att något var lite fel igår där jag låg på massagebänken hos naprapaten. Daniels hårdhänta behandling brukar vanligen göra ont, men igår var det som att själva huden klämdes sönder. Efteråt linkade jag hem som vanligt och kände mig rätt svullen i höftregionen…

Imorse när jag drog på mig jeansen kändes de otroligt obekväma. De satt stenhårt i midjan, men konstigt nog bara på vänster sida. Och ont gjorde de.

Efter en titt i spegeln inser jag vad problemet är. Svullet, rödlila.

Här funderade jag ett tag på att ladda upp en bild på min misshandlade höft. (Det ser ut som att jag fått två batongslag under höftkanten, mot rumpan.) Men jag hejdade mig!

Brukar vara rätt öm efter ett besök ho naprapaten, men det här är ju löjligt. Folk i simhallen kommer tro att jag antingen blivit misshandlad eller sysslar med livsfarliga hobbies…

Inlägget skrivs från liggande ställning, på golvet. Soffsittande känns inte så aktuellt för tillfället. Inte stol heller.

Vad är det egentligen som händer på måndagar?!

I helgen tyckte jag minsann att saker och ting utvecklade sig riktigt fint. Den senaste veckan har jag börjat träna på så smått, varit på spinning på SATS och fortsatt styrketräna. Jag har varit lyhörd på minsta signal från kroppen, och det har känts bra!

Men så blev det måndag morgon, och återigen kom ett bakslag. Vad är det som gör att jag får mer ont på måndagar? Gör jag något fel på helgerna?

Jag tycker inte att jag gjort något konstigt. Inte burit tungt, inte knäckt till ryggen vad jag kan minnas, inte legat i sängen hela dagarna, inte dansat natten lång. Kanske har jag tränat lite mer än tidigare, eller gått omkring på stan mer än vanligt. (Fast nej, jag har mest suttit på olika cafeér…)

Så vad är det då med måndagarna?

Kan det vara att man sover för lite? Att man vaknar trött och inte orkar stretcha ordentligt innan man går iväg till skolan? Är man ovan med ryggsäcken? (Nej för den är ju med på helgen också…)

Som tur var hade jag en naprapattid inbokad idag, så jag fick en rejäl omgång i mina bågsträngs-spända höftmuskler. Lite symtomlindring är det allt, fast inte medan han håller på. Naprapaten tycker att det låter konstigt om diskbråcket spökar i så varierande grad. Han tror på muskelspänningar, åtminstone som en del i problemer. Men, varför i början av veckan?

Det är ett måndagsmysterium. Om du har någon teori så var så god att spåna fritt!