När någonting går fel i livet, eller kanske bara inte blir som man tänkt sig, finns det en mängd olika sätt att hantera det. Det första som händer när man ställs inför ett problem är att man (oftast) reagerar. Reaktionen, som kan ta en rad olika uttryck följs oftast av en av två följande: Man agerar, för att göra saker och ting bättre. Eller så accepterar man.

Tänk dig följande exempel: Varmvattnet förvinner från lägenheten en dag när du tänkt duscha. Du reagerar genom irritation och du 1: agerar- ringer till värden och kräver bättring, eller 2: accepterar att du inte kan duscha denna morgon och hoppas på att vattnet är tillbaka snart.

Samma två valmöjligheter går att implementera på de flesta olika scenarios. Igår morse, när gröna linjen plötsligt inte ville ta mig från punkt A till punkt B mitt i morgonrusningen fick jag god tid på mig att fundera kring detta…

Varför är det så stressande att behöva acceptera?

Att sitta fast i bilkö i en ersättnigsbuss är till exempel en enormt stressande situation för mig. Man är helt passificerad inför det faktum att man kommer att bli sen, och kan inte påverka detta. Man reagerar, men har inget utrymme för att agera. Kvar finns bara att acceptera.

Likadant är det till exempel när det gäller den här långdragna ryggskadan. Jag reagerade i flera steg: först frustration och irritation (och en nypa förnekelse) över att inte kunna springa, sedan sorg när jag fick diagnosen. Sedan ville jag agera (rehaba, alternativträna, kanske operera.) Inte acceptera.

Inte förrän nu, när jag har accepterat att jag är borta från löpningen i minst ett halvår, så kan jag lugna ner mig och låta ryggen få den tid den behöver för att läka. Det betyder förstås inte att jag inte fortfarande aktivt agerar för att bli bättre! Rehaben går faktiskt framåt, och jag har åsamkat mig ytterligare lite träningsvärk, med bland annat ett första sprinningpass! 

Under veckan har jag haft privilegiet att få vara gratis medlem på Sats. Sats har i mina ögon alltid varit en spännis-klubb och jag har medvetet undvikit träningskedjan, till förmån för ex. Friskis och Idrottsförvaltningen.

Under veckan har jag alltså testat runt. Medborgarplatsen, Fridhemsplan, och så in en sväng på Sats i city. Bara för att kolla.

Det går inte att undgå- Sats är bra. Jag älskar det stora utbudet av träningslokaler, stora luftiga gym, inga köer till maskinerna eller trängsel i omklädningsrummen ens i rusningstiden… Det är som en stor godisbutik! (Om man inte vore skadad.)

Jag har sett gym med tre våningar, elektroniska duschar, hundratals cardiomaskiner, speglar överallt, träningssalar och en klättervägg!(?)(lite överdrivet va?)

Smilande receptionister i all ära, men det finns vissa saker jag bara inte orkar med. Utseendefixering när man tränar är en sådan sak.

På sats verkar utseende vara mycket viktigt, inte för alla iofs, men atmosfären präglas av ”medvetenhet”. Se bara på dem som jobbar i receptionerna!… I omklädningsrummet tycks varenda tjej spegla sig i minst tio minuter INNAN träningen. Man pudrar kinderna och sprutar på parfymen INNAN man går ut i gymmet.

Träning för mig handlar om att pinas lite. För att träning ska ge nåt ska man bli svettig, röd i ansiktet, förhoppningsvis andfådd. Man måste, kort sagt våga bli lite ful.

Kanske är det hos mig som bristen ligger? Men jag föraktar nästan dessa stackars utseendefixerade tjejer. Jag tar på mig min mest slitna träningströja och ger mig iväg till gymet. Och svettas så mycket jag bara kan…

Ursäkta mig, alla människor därute. Mitt beteende kan tyckas opassande och töntigt. Riktigt nördigt och friskus-löjligt. Men jag bara måste.

Jag stretchar hela tiden. Jämt. Överallt.

-Det första jag gör när jag vaknar. Det sista jag gör på kvällen.

-När jag väntar på tunnelbanan. När handledaren förklarar saker i skolan. Mellan patienter. På lunchen. När jag väntar på att kaffeautomaten sakta fyller koppen…

-På perrongen, vid bussen, hemma, borta. På gatan.

Ingen tid är dö-tid nuförtiden. När jag missar tunnelbanan: ”Bra, nu kan jag stretcha i tio minuter.”

I början tvekade jag: kan man verkligen stretcha här? ”Folk måste tycka att jag är knasig…” Men nu har jag blivit totalt avtrubbad, och skönt är väl det. Jag bryr mig inte alls. I själva verket ser jag det som det mest naturliga i världen, att stretcha var och när som helst. Det gör väl varannan människa?

Nja, kanske inte. Men det gör i alla fall jag.

Hemma hos föräldrarna strecthar jag förstås också, och hänger mig titt som tätt…

Det här var en annorlunda känsla! En jag inte känt på ett bra tag… Kan det vara så att?… att jag lyckats att få…?

Ja jag tror faktiskt att jag för första gången på riktigt länge åstadkommit lite träningsvärk. Det är inte någon riktigt smärta, men åtminstone en liten ”aning…” Ryggen och rumpan är mör efter gårdagen, då jag faktiskt vågade mig på både benpress och ryggresningar i en ställning.

När jag är ”igång som bäst” har jag i princip träningsvärk jämt. Är det inte ren och skär smärta så är det i alla fall en rejäl tyngdkänsla i benen när man rullar ur sängen på morgnarna. På senare tid har jag istället bara haft ont på ett dåligt sätt. I och med att nerverna ned i benen är lite klämda har jag känt mig ”trött” och mör trots noll träning, och det har varit sjukt trist. Men det här, det är banne mig lite riktig träningsvärk!

Snacka om att viss värk är mer angenäm än annan.

Igår fick jag ihop en riktigt bra träningsdag. Styrketräning på SATS och sedan wetwest. (Tack Ingmarie och Sara får härligt träningssällskap, även om jag inte var med på spinningen:)…) Och jag hoppas verkligen på att trenden håller i sig.

Mer träningsvärk önskas!

Shit!

Vad gjorde jag just? Jag sökte precis vikariat som underläkare i sommar. Till Gällivare!

Det betyder att jag rent teoretiskt kan komma att spendera sommaren i myggornas rike. Hur gick detta till?

Nåväl, bollen är i rullning… Det blir nog fler ansökningar innan året är slut. Det positiva med Gällivare är ju att man får mer eget ansvar, och att man kanske får arbeta både på avdelning och på akuten. Men, jag kommer troligen att ansöka både till Geriatriken och Psykiatrin i Stockholm också.

Arbetslivet: here i come!

(Förhoppningsvis…)

Vilken helg!

Fyra olika mässor äger rum i helgen på Älvsjömässan. (Personligen har jag endast besökt två av dessa, men det räcker gott och väl för min lilla rygg…)

Efter att ha varit på ”matmässan” (vilken helt klart borde döpas om till vin och sprit-mässan) igårkväll med Petter var det dags för hälsomässan idag. Snacka om fokus-byte…

Jag, Ingmarie och Sara spenderade åtskilliga timmar provsmakandes, provsittandes, provdrickandes och pratandes. Och så träffade vi Anneli vid ”swopper”-montern. Där har vi nåt för min rygg, ergonomiska stolar!

Men någon stol hade jag inte råd med idag. Det blev lite choklad och te istället:)

Vilken härlig helg det varit. Älvsjömässan har bjudit på allt från vinprovning till aloe-vera shots. Och inte är det slut på det roliga än, imorrn väntar en halvdags ögonjour och därefter mer ”löpar-häng”!

Är det en jättelik fladdermus i mjukisbyxor nere i källaren?

Nej, det är förstås jag, i den nya traktionsbänken!

I äkta batman-anda firar jag Halloween en vecka för sent.

Ska man gå omkring på mässor hela dagarna måste ryggen få vila från gravitationen emellanåt! Varning för huvudsvullnad…

Man skulle kunna säga att jag är både hängmörad och bankad. Ett stycke kött redo att slänga på grillen?

Mör är jag i alla fall.

De tre senaste dagarna har det varit intensivbehandling av ryggproblemen. Två dagars traktion på Tavastkliniken. (Oh vad jag önskar att den sjukgymnasten inte just skulle gå i pension!) Och sedan en rejäl omgång hos naprapaten idag. Han sparar inte på krutet i alla fall!

Att ligga i sträckbänk är enormt skönt när man har ryggont. Efteråt knakar och brakar ryggen dock som om den höll på att gå av… I och med att musklerna slappnar av runt omkring kotorna så släpper nog en del låsningar. Att gå till naprapaten däremot, är allt annat än behagligt. Idag gick han även på mina stackars knän, som ju trilskats på sistone. Jag kämpade med illamåendet, så ont gjorde det.

Och resultatet: Nu kan jag varken böja knäna eller ryggen… Hahaha.

 Att se mig sätta på mig ett par skor idag är som att se en lyktstlope vika sig på mitten.

Men, jag tror faktiskt innerst inne att åtminstone sträckbehandlingen ger effekt! Det är bara att stå ut med stelheten.

Och inom kort planerar jag för ytterligare ”Häng-mörning”. Ni ska få se! 

Jag vill springa. NU.

Som det känns nu är det dock långt ifrån säkert att jag någonsin kommer att springa igen.

Dagens tankar färgas mörka av skade-depp. På väg till skolan fick jag rejält ont igen. Utrålningar, bäckenbotten, hela rubbet.

Väskan var för tungt packad. Och utanför västermamsgallerian ville jag bara sätta mig ner och strunta i att gå vidare mot St:Eriks sjukhus. Jag ville slänga av mig ryggan och ge upp fullständigt. Skita i allt och lägga mig ner. Minst av allt ville jag forsätta gå med den ”tunga”packningen mot skolan, när varje steg kändes.

Men jag fortsatte förstås att gå. Det fanns inte ens tid att stanna och stretcha, försenad som jag var.

Att jag någonsin har sprungit känns på något sätt overkligt.

Kommer jag aldrig mer att få njuta av härliga löppass i skogen?

Det har jag lärt mig idag!

Från psykiatri och beroende till öron-näsa-hals, och nu till Ögon. Återigen en helomvändning och återigen är man en fullständig nybörjare.

Nya begrepp, nya undersökningsmetoder. Apparater, droppar, linser, oftalmoskop, mikroskop. Röda ögon, torra ögon, trötta ögon (=mina ögon…)

Hur stressande det än är att kastas in i helt nya områden och kurser hela tiden, så måste jag säga att det är fantastiskt roligt! Tänk vilket privilegium att få komma till olika specialistkliniker och delta i undervisning, ledd av fantastiska lärare.

Jag som trodde att ögonkursen skulle vara smått långtråkig… Men ögat, vilket organ! Tänk vad kroppen är sinnrik. Ingenting vi med maskiners hjälp bygger kan någonsin bli lika fantastiskt som ”the real thing”.

Och jag kan avslöja att det är riktigt vackert därinne också…