Hjälp, I’v done it again.

Igår fick jag avbryta cykelpasset på förmiddagen p.g.a ont i vänsterknät.

Hur lyckas man ”bli skadad” av alternativträning?

Tror att jag suttit och trampat med sadeln för långt ned, så att knäna inte fått tillräcklig sträckning. Eller så är jag helt enkelt inte van att cykla så mkt som jag gjort nu. Hur som helst så måste jag låta knät vila från cykeln i några dagar.

Läkaren hade helt klart sagt att knäsmärtan (som ju sitter på samma sida som ryggsmärtan) beror på diskbråcken. Refererad smärta och hämmad muskelaktivering pga att nerverna är i kläm. Vad vet jag?

Jag vet bara att jag måste ställa in det planerade cykelpasset med Ingmarie och försöka hitta något annat sätt att värma upp på gymet.

Hur ska jag nu få svettas?

Ja just nu gör jag allt jag kan, man skulle kunna säga att jag krigar på bred front… Problemet när man inför en rad olika åtgärder är att det blir lite svårare att utvärdera vad det är som eventuellt ger effekt. Vad är det hjälpert?

Just nu känns det betydligt bättre än vad det till exempel gjorde för två helger sedan. Men vad är det som haft effekt?

De förändringar jag infört är:

*McKenzie, visserligen var extensionerna med redan innan det blev värre igen…

*Stretching. Varje morgon, kväll och ledig stund.

*Hållningen. Att sitta som en ostkrok i soffan är numera förbjudet

*Nya naprapatbesök

*Hälsokost: Kisel och Gurkmeja

*Traktion. (Sträckbehandling hos sjukgymnast)

*Bär-förbud. Sjukgymnasten har förbjudit mig att bära någonting ver huud taget. Hur ska man lyckas med detta? Ryggsäcken är i alla fall numera ytterst lätt lastad. Och handlar gör jag bara med bärsällskap.

*Träningsrestriktioner. Ingen crosstraining. Ingen wetwest. På TVÅ veckor. (Är inte det en sensation?) Än så länge bara cykling. Dvs: helt stöt-fritt…

Fast det inte är helt bra (absolut inte) så känns det i alla fall som att det gått liiiite framåt. Min teori är att stretchingen har en stor det i detta. Diskbråcket triggar musklerna runt höft och rumpa att bli stenhårda, och kramperna gör ont… Så stretch hjälper mot smärtan! (Precis som naprapatbesöket gjorde.)

Jag krigar vidare! 

Temadag mänskliga rättigheter och vård till ”papperslösa” idag.

Som läkare har man mer att fundera på än att diagnosticera, bota och hjälpa patienter. Man måste tänka på ekonomin också. För mig var det lite av en chock när det ekonomiska perspektivet först lyftes inom utbildningen. Jag blev förvånad över hur mycket allt sjukvårdsarbete i praktiken är kopplat till sparkrav och nedskärningar. Nu har jag däremot vant mig: man ska vara sparsam, och eventuellt inte utreda med Datortomografi om det finns andra möjligheter att ställa diagnos…

Vård av asylsökande och de som fått avslag på sin asylansökan, de papperslösa, är ett annat område inom sjukvården som väcker debatt och förvåning. Sverige är ett föregångsland när det gäller bistånd till U-länder. Men vi är inte lika bra när det gäller att följa de mänskliga rättigheterna (vi själva skrivit under!) i vårt eget land. Här kan svårt sjuka gravida bli avvisade på mödravårdcentralen för att de inte har svenskt personnummer. Papperslösa som inte har råd nekas livsnödvändiga mediciner, om de ens vågar sig in till sjukhuset…

Själv har jag gjort MR tre gånger. Alla tre gånger har det handlat om idrottsskador (fot, knä, rygg). Jag har alla tre gånger varit ledsen för att jag inte kunnat springa, och tyckt att skadan varit otroligt jobbig. Så här i efterhand inser jag hur tur jag haft, som fått skattesubventionerade röntgenundersökningar, som jag bara betalat några hundralappar för.

För mig är det förstås otroligt trist att vara skadad. Men med lite perspektiv så inser man att man har det ganska bra… Och om jag blir sjuk, så har jag tillgång till vård. En mänsklig rättighet, som borde vara självklar för alla, vare sig man har svenskt personnummer eller ej.

De hade inte glömt mig!

Sjukgymnasterna alltå. I förrgår kväll ringde en man från Tavastkliniken på södermalm och erbjöd en ”sträcktid”. De hade tydligen haft totalt telefoni-kaos senate veckan och därför hade svaret dröjt.

Traktion, eller utsträckning, är den bäst dokumenterade behandligen mot diskbråck. Genom att öka avtåndet mellan kotorna minskar trycket på diskarna och de får tillfälle att återhämta sig (och förhoppningsvis läka illa kvickt!)

När jag fick reda på att jag skulle få traktionsbehandlig var det en ”Tipp-bräda” jag förväntade mig.

Men tji fick jag. Något helt annat väntade mig, och jag slapp hänga upp och ned! Måste säga att alternativet var betydligt behagligare:

Jag fick ligga i ett nedsläckt rum, med lugn musik, i 20min och slappna av… Otroligt skönt! Den ”sträckapparat” jag ligger i är inte lika modern som den i bilden ovan. Den är mer ”prototyp-lik”, hehe. Men ska fungera lika bra!

Två traktionsbehandlingar har jag fått nu, på två dagar. Kan inte avgöra om det gjort någon stor skillnad, men jag hoppas på förbättring i det långa loppet:)

Ny vecka, nya möjligheter.

Eller kanske snarare nya problem?

Jag börjar se ett mönster i min smärtproblematik: Varje måndag är det värre. Vad är det med måndagar som min kropp inte gillar?

Idag hade jag dock en tid inbokad hos Naprapaten Daniel igen. Dags att betala för en timmes smärta! Och smärtsamt blev det minsann…

Daniel, som hittade mina extremt spända ”triggerpunkter” i bäckenbotten, hittade nu lika spända muskelknutor i höftregionen. Han sa att det var något sorts triggerpunkts-rekord… Ska man fira det? Där rumpmusklerna (gluteus maximus, medius, piriformis, etc) fäster in mot korsbenet (sakrum) var jag extremt spänd.

Jag höll ärligt talat på att vrida av mitt eget lillfinger där jag låg och försökte slappna av… På framsidan, i iliopsoas, var jag också spänd son en fiolsträng.

Kanske är det så att smärtorna som jag upplever som ”utstrålningar” i fram och baksida beror på dessa extremt aktiva triggerpunkter. Som jag skrivit tidigare så tror jag inte att bara diskbråcket ensamt kan ge såna fluktuerande attacker av smärta som jag har…  MEN: Det är nog diskbråcket som skapar muskelspänningarna. För att komma åt problemet från grunden måste ryggen lagas.

Kanske är det helt onödigt att gå till naprapaten eftersom att triggerpunkts”massagen” inte botar diskbråcket. Men jag hoppas på att han kan lösa upp kramptillstånden, så att vardagen åtminstone blir lite mer dräglig…

Inertia, eller på svenska: Tröghetslagen.

Allt som står stilla vill fortsätta stå stilla. Typ. Newtons första lag påverkar oss alla. I synnerhet på morgonen kanske?;)

Tänk att det ska vara så himla jobbigt att stretcha lite på morgonen. Fast jag vet att det ju verkligen hjälper mig. Särskilt inert är jag idag, efter en sen utekväll ( på café opera, hur hamnade jag där?) men efter en lång danskväll är det ju dubbelt viktigt att stretcha ut och göra de där diskbråcks-extensionerna…

Men Newton har ju fastställt att föremålet bara vill vara stilla om den inte påverkas av en Kraft . Så nu är det bara att frambringa den där kraften. Dags för stretching och sedan jobb.

Upp ur soffan med sig!

Läget i skolan: Pust, en vecka av Öron-Näsa-hals är över. Jag har gått från: Vet inget om något, till: tar egna patienter på mottagning (med ST-läkar hjälp förstås). Här går det undan i svängarna.

Läget med ryggen: En vecka av noll träning har det varit. Jag har varit mycket nöjd över att lyckas linka till skolan. Ryggen förbättrades väldigt snabbt på några dagar. Från att knappt kunna gå i söndags, till nästan smärtfri idag. Det får mig att undra om det inte finns en stor del ”muskel-spänning” involverat i smärtan…

Läget med träningen: Det känns otroligt konstigt att det var en hel vecka sen jag tränade sist. Jag kan absolut inte minnas att jag vilat så länge på flera år. Löparknät fick mig verkligen inte att bli lika försiktig. Ryggen känns på något sätt som betydligt allvarligare…

Men idag begav jag mig äntligen till gymmet. Dags att försiiiiktigt börja igen, bygga från grunden. Jag ska återuppta den styrketräning som jag det senaste året slarvat med.

För ett år sedan åkte jag ju på patellarfrakturen ute i skogen, och efter det blev jag alltför feg med styrketräningen, och se vart det ledde mig…. Från och med nu ska jag bygga en stabil kropp, som tål träning. Och jag ska inte sluta när jag väl kan börja springa igen. (För springa SKA jag banne mig kunna göra någon gång.)

Några tyngdlyftar-fasoner är det självklart inte tal om än på några månader… Min devis kommer att vara: ”Sjukt försiktigt, och inget som gör ont.” Styrketräning innebär just nu att ligga på en yogamatta och spänna bålmusklerna;)

Aktuellt läge: Fötterna på bordet. Dags för Fredagsmys, ikladd det enda rätta:

Det här med hälsokost har aldrig riktigt varit min grej. Jag har aldrig varit riktigt ”emot” kosttillskott, men man kan väl säga att jag varit något skeptisk…

Den senaste tiden har jag dock börjat fundera på om det inte är något som ”fattas mig”. Långdragna skadebekymmer, förkylningar som aldrig vill släppa. Kanske kan det vara min tidvis kaotiska kost som spökar?

Jag tog hjälp av hälso-guru Ingmarie, och fick lite tips om vilka preparat som skulle kunna hjälpa mot just diskbråck…

Resultatet (efter en dyr tur till Hälsokostaffären) blev: Kisel, som tydligen ska vara bra för bindväven. (Förhoppningsvis läker mina ”annulus fibrosus” ihop lite lättare mha detta!) Samt gurkmeja, som enligt teorier verkar inflammationsdämpande.

Så, hur kommer det sig att jag plötsligt ställer mig positiv till hälsokost och naturläkemedel? Jo, jag känner att det är lika bra att testa allt. Optimera det som KAN optimeras. Jag vet ju att jag inte kommer att sluta äta glass, godis och kakor, så det är ju lika bra att lägga till lite extra nyttigheter. Kanske att läkningen får en liten boost? Om inte annat så finns ju alltid placeboeffekten…

Ett besök på Runners Store på Vasagatan i stan brukar vanligen kannas lite som att gå in i en godsbutik. Det är en trevlig atmosfär, fullt av löparskor, prylar och kläder överallt, och kunnig personal. Alla där har något gemensamt, man springer.

Just idag kändes det dock som att jag var en outsider, helt felplacerad. Att jag var en hycklare som försökte låtsas. Vad gjorde jag där liksom, jag är ju ingen löpare längre…

Men till Runners skulle jag, löpare eller ej.

Hade en inbokad tid hos ortopedteknikern idag, för att fixa nya inläggssulor. Och det var tydligen verkligen på tiden! Fink bannor av  ”Janne” nar han fick se mina gamla sulor: ”hur länge har du haft de har egentligen?!” Det var tydligen inte mkt dämpning kvar i de sulorna… Han ville kasta bort de gamla direkt, men jag stoppade honom: ”De där är ju nästan nya de också! De kan jag ha i vardagsskorna…” Vågade inte säga att jag hade ett par ännu äldre sulor hemma, som jag använt i sneakers och jobb-skor. Men de har jag faktiskt äntligen slängt!

Kanska kan gamla slitna sulor och skor haft ett finger med i utveckligen av mina ”utslitnings-diskbrack?” Vem vet, men nu tanker jag banne mig optimera allt jag kan. Det må vara dyrt, man man måste som sagt ge allt en chans…

Imorrn får ni veta mer om mina optimeringsplaner!

…är hoppet!

Och det är tur det. För annars hade jag nog klappat igen för länge sedan. Det är verkligen lätt att man ger upp fullständigt när man ändå får hemska ”återfall” och rehaben inte verkar hjälpa. Igår var ryggen i fullkomligt uselt skick, och strålningarna ner i vänster framsida gjorde att jag inte ville ta ett enda steg…

Så här började jag i alla fall dagen idag:

Ryggen tejpades, så att jag inte kunde böja mig framåt. Svanken fick lite stöd och jag har verkligen suttit rakt idag!

Förutom att ha haltat runt på både Huddinges öron-mottagninge (och haft egna patienter!) har jag ringt runt, som en tok, till stockholms alla idrottskliniker (känns det som) för att föröka få en tid hos en sjukgymnast. Mission impossible? Ja nästan. Antingen är det för lång kö, eller så är jag ”för sjuk”, och behöver mer specialistvård än vad de har att erbjuda.

Men, efter en lång jourkväll på Karolinskas Öron-akut ringde jag i alla fall naprapaten Danne igen, och det blir nog ett besök där inom kort.

För så här kan man ju inte ha det!