Back to basics!

Dags att återstifta bekantskapen med en kär gammal vän. Han kan verka liten och snäll, men tro mig, skenet bedrar.

Trots att jag satsar (relativt) seriöst när det gäller träningen är jag ofattbart oseriös när det kommer till kosten. Visserligen är jag smal som en sticka, men jag är onekligen en dålig förebild var det gäller det jag stoppar i mig…

Värst är det på helgerna, och speciellt när jag har mycket att göra. Man ”tager vad man haver” brukar man säga, men oftast är det en ursäkt för dålig planering. Som idag till exempel:

Till lunch idag på jobbet blev det en halv kanellängd (mumsat i bitar) och två rejäla lass äppelpaj. Nedsköljt med tre koppar kaffe. Bra jobbat Lisa. Sen var jag förstås proppmätt och hyperaktiv resten av dagen.

Dålig planering kallar jag det! En himla massa socker och inte mycket näring…

Fast egentligen tänker jag så här: energi behövs för att kunna träna. Visst är det bättre med näringsrik mat, dvs med mineraler och vitaminer i. Men så länge man får i sig de näringsämnena också, så gör det inget med lite sötsaker! (Om man tränar dvs.)

Visst, sockerchocker är kanske onödiga. Men, att blodsockret ”chockhöjs” av snabba kolhydrater tror jag inte på. Är man frisk (och inte har diabetes) så har man ett fungerande glukosreglerade system, som ser till att sänka blodsockret efter måltid. Vi är ”insulinkänsliga” och behöver inte oroa oss för skyhöga sockerhalter i blodet…

Sockret som finns i godis, bullar och äppelpaj, är lätt tillgängligt för upptag i tarmväggen. Men, det skiljer sig inte från sockret som finns i ex pasta. Kolhydraterna som tas upp är precis desamma i slutändan, när pastan väl brutits ned i mage och tarm…

Det borde alltså betyda att man kan kolhydratladda med kanelbullar!? Hmm, det skulle kanske passa mig?

Fast nej, så funkar det nog inte… För lets face it, inga elitsatsande idrottare äter bullar och paj till lunch…

Solsken och klar, sval luft. En helt underbar höstdag och jag blir otroligt sugen att snöra på mig skorna och bege mig till Lida/Brantbrink, eller kanske Hellasgården och springa i naturen. En dag som denna är som gjord för löpning.

De första löven faller, och jag blir lite deppig. En hel sommar har gått utan en enda svettig löptur. Inga långpass i stekande hetta i Segeltorpsskogen. Inga saltkristaller på kroppen.

Och nu är alltså hösten här, med allt vad det innebär, och jag kan fortfarande inte springa.

Det är lätt att deppa ihop totalt. Men kan man inte idrotta själv får man se till att se andra göra det: Det har jag i alla fall gjort idag! Och då talar jag inte om Stockholm Halvmarathon, utan om finalen i Australian Rules Football (eller ”Aussie rules”) som gick av stapeln på Årstafältet idag. Petters lag (Södermalm) förlorade tyvärr mot Solna med två goals. Men de var ganska glada (i hatten) ikväll ändå… Aussie rules är en liten sport i sverige. Få har ens hört talas om den. Vid första anblicken kan det likna rugby, (bollen är oval) men planen är enormt mycket större (och rund) och målen har fyra stolpar!

Efter fotboll och hamburgare i solskenet var det dags för en trevlig glass-date i stan med Johanna (där vi för övrigt såg väldans många löpklädda människor), och sedan en Magners cider i en pubkällare med 40 gastande Australiensare (och Petter.) En mycket angenäm dag med andra ord, dock lite för löpfattig för att vara helt perfekt!

Grattis till alla som klarat halvmaran idag:) Jag är inte ett dugg avundjuk…

Annorlunda känsla att verkligen vänta på att få brev… ”Snail-mail” kan verkligen ta lång tid på sig när man väntar.

Men igår kom det brev från Medicink Röntgen. Jag slängde mig med iver över kuvertet, och slet upp det. Vilket anti-klimax det blev: ”Du är välkommen till oss på MR-underökning den 12e oktober.”

Blah! En månads väntetid igen. Helt meningslös väntan utan framsteg?

Ett annat, tjockt kuvert hade också kommit, med betydligt roligare innehåll:

Regionala vårdprogram i Psykiatri. Istället för att köpa dyr kurslitteratur har jag betällt regionala vårdprogram om alla de vanligaste pykiatriska diagnoserna. Helt gratis, och hemskickat direkt i brevlådan.

Ibland är snail-mail rätt bra att ha!

Jag har alltid varit rätt skeptisk inställd gentemot spikmattor. När ”flugan” drog fram genom landet för något år sedan köpte jag dock en till min syster. Och nu är jag beredd att testa allt. Kanske kan de verka smärtlindrande, vissa ligger ju på dem stup i kvarten. Eller är det mer på grund av någon sorts meditativ känsla som de gillar det?

För visst ska man väl bli lugn av att ligga på en spikmatta?

Jag tänkte: ”Jaja, det är väl värt ett försök. Kanske bidrar spikarna till lite ökad blodcirkulation i ryggen? Kanske blir jag också lite skönt kvällslugn?”

LUGN?

Nej, jag blev allt annat än lugn. Jag säger bara, panik. Trots t-shirt kändes ”spikarna”, som jag tyckt såg så löjligt plastiga ut, (vilken felbedömning) rätt igenom.  Men värst av allt var att mina ben fick fullständigt fnatt. När jag äntligen började slappna av något drabbades jag av de värsta myrkrypningar jag någonsin upplevt.

Myror sprang bokstavligen i mina blodkärl. Jag var tvungen att stålsätta hela mig för att inte rusa tre varv runt huset, göra 30 upphopp och sprattla loss fullständigt. Vad tusan hände? Någon sorts reaktion var det i alla fall. Troligen en kombination av träningsbrist och spikmattans retande piggar…

Hunden undrade verkligen vad jag höll på med där jag låg, frustande, gnällande och ojande, nere på golvet.

Njutbart?

Nja, knappast… Men man måste kanske vänja sig?

Ja. Jag är mör.

Tyvärr inte på grund av stenhård träning. (Den sortens ”mörhet” har jag inget emot, tvärtom.) Nej, jag är mörbultad efter gårdagen naprapatbesök.

Varje gång man kommer därifrån har man förstås rätt ont, eftersom han verkligen hittar de ömma ställena. Igår var det dock med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till tunnelbanan.

Insida lår, bäcken, höft. Jag kunde knappt lyfta vänster ben.

Och idag är det om sagt mört! Jag hoppas att den ökade smärtan är av godo!

En intressant liten detalj är dock: Daniel (naprapaten) nämnde att han den senaste veckan fått in två andra löpare med bäckenbottensmärta. Was? Är det en epidemi på gång?

I alla fall. När jag inte stressar iväg till diverse doktorer och naprapater spenderade jag dagarna på en psykosavdelning. Tiden fylls av psykotiska, ångestfyllda, maniska och deprimerade patienter (i varierande grad). Mycket intressant! Hade mitt första egna samtal med en patient idag. Det är svårt!

Efter skolan hann jag med 35min wetwest innan poolen utrymdes pga att ett barn kräkts i vattnet. Jahapp, kul värre. Tur då att jag hade Joh-Anna springande på löpbandet i gymet. Vi kunde köra lite bålstyrka ihop. (Och förstås babbla rejält i batun.)

Imorgon är överläkaren borta och det blir sovmorgon till kl 8.00… Halleluja! 

Japp! Jag var hos idrottsläkaren i Haninge idag och han höll med om att det är dags för en magnetröntgen.

Efter en något kaos-stressig dag, med ny avdelning i skolan (med allt vad det innebär), obehagliga möten i kollektiv trafiken och långa bilköer, kom jag tillslut till läkaren och blev ”inkilad” mellan några ordinare patienter. Tack och lov!

Får se hur lång tid det tar, men nu är en remiss i alla fall skickad. Någonstans ute på något nätverk i cyberrymden svävar den. Eller kanske har den landat i en dator på Cityakuten kanske?

Rygg och bäcken ska röntgas.

MR är bra för att urskilja mjukdelar och är den absolut bästa metoden för att avbilda bäckenet. Tror minsann att ryggmärgsnerver blir rätt snygga på MR-bilderna också.

Läkaren var lite bekymrad över hur långvariga mina besvär varit. Han utesluter inte att det kan vara någon stressfraktur, men han trodde verkligen inte det. Han står fast vid att det troligen är något neurologiskt, och tyckte att han kände en liten ”spondylolisthes” (kotglidning) i L5 kotan…

(Vad naprapaten sedan tror är ju en heeeelt annan historia)

MEN- MR ger förhoppningsvis facit!

Tappar du lätt tempot under löpturerna? Kanske känner du att du behöver lite extra (skräckblandad) motivation för att pressa upp pulsen?

Kanske är jag totalt bakom flötet nu. Men jag har just hört talas om appen ”Zombie, Run!”

Du blir, jagad genom stan av människohjärne-ätande zombies. Självklart måste man ha en Androidtelefon eller iPhone, vilket jag inte har dock… (Man ställer själv in antalet jagande zombies, och hur snabba de ska vara.) Sen är det bara att sticka ut och kuta järnet för att undvika att få hjärnan uppäten.

Räcker inte det till motivation vet jag inte vad som gör det!  

Eftersom att löpning än så länge inte finns på världskartan roar jag mig en söndag i poolen i Västertorpshallen. Där träffade jag, av en händelse, en annan person iklädd blå simdyna. I Västertorpshallen har jag, relativt ensam, huserat med min wetwest. En ensam guppie bland motionssimmarna. (Om jag inte släpat med mig sällskap i form av Johanna eller Anja förstås…) Men här var han alltså, en finsk man, som wetwestade trots att han inte är skadad löpare!

Hör på den.

En person som frivilligt väljer ett ikläda sig ett simbälte, trots att han inte måste. En glad motionär, som föredrar poolen över gymet och som helt enkelt gillar vattenlöpning som motionsform.

Vi ”slog följe” ett tag, och han berättade att ”I Finland är vattenlöpning jättevanligt. Där är det fler som wetwestar än simmar. De har egna banor i simhallarna…”

Kanske är det till Finland man ska åka på träningsläger? Finland, de skadades mecka? De verkar i alla fall ha förstått fördelen med den skonsamma vattenlöpningen. Konstigt att en träningsform kan vara vardagsmat i ett land, och nästan helt okänd i  grannlandet.

Men jag trivs ändå ganska bra i min Västertorpshall, trots att jag dagligen får svara på frågan:

”Kan inte du heller simma?”

Yes box.

Åttio är siffran jag är uppe i nu. Eller, som VI är uppe i (dvs, om jag följt schemat rätt.) Sjätte veckan av utmaningen betyder 80 repetitioner av alla övningar.

Det betyder alltså att jag i veckan gjort 80 armhävningar, och idag gjorde jag 80 dips. Vad tusan hände?

Det trodde jag ärligt talat ALDRIG att jag skulle klara.

En utvärdering efter 6 veckor av Utmaningen ”Finn Formen”pekar faktiskt mot att jag gör framsteg.

Jag var från början väldigt skeptiskt mot ”en-övning-om-dagen-taktiken”, och funderade vem som egentligen skulle få mest effekt av detta annorlunda upplägg: Den som redan är vältränad får ju inte mkt ”utmaning” av att göra övningarna, samtidigt om den helt otränade kanske inte all klarar av den snabba ökningen mellan veckorna. 

Jag var nyfiken på vem som passar bäst för upplägget, och vem som får effekt av det. Därför följer jag programmet, ganska noggrannt hittills. I jakten på sanningen. Jag tänker nämligen så här:

Min kropp är en perfekt försökskanin för både den vältränade individen (mina ben) och den totalt otränade (mina armar). Så efter 10 veckor kommer vi att kunna utvärdera vem som gagnas mest av ”utmaningen”.

Än så länge har jag helt klart märkt mest skillnad på armarna. Vem vet hur jag kommer att se ut om ytterligare 4 veckor!?

Fast nja, nån vidare yttre förändring har jag ju inte fått hittills, och vem bryr sig om det? … Men armarna känns starkare i alla fall!