Från hav till sjö. Från salt till kallt.

Från njutbar wetwest i ett ljummet, turkost medelhav till panikartat trampande i en isande kall långsjö på mindre än ett dygn. Det kallar jag abrupt uppvaknande.

Kalla mig crazy, men jag var bara tvungen att pröva. Iklädd illblå ”sverige-löpartights” (för lite extra isolering) promenerade jag ner till sjön och hoppade i. Byxorna, en del av Ljusruset-priset från i våras, var helt oanvända fram till igår. De och löplabbetstrumporna värmde faktiskt ritigt bra i vattnet. Ben och fötter höll sig helt varma (även med hjälp av ganska frenetiskt trampande) det var armarna som fick lida. I ärlighetens namn så frös jag inte så mycket, då hade jag aldrig orkat vara i en hel timme. Men särskilt behagligt var det inte.

Menmen- byxorna är i alla fall invigda! Har verkligen inte vågat använda dem i löparspåren. Känns det inte lite för kaxigt liksom? ”Hej jag är med i landslaget” Speciellt med tanke på att de förvärvats genom vinst i ett litet plojj-lopp i Älvsjöskogen.

Nåväl. Nu har jag upplevt långsjöns kalla vatten och kommit fram till att jag blivit bortskämd i spanien. Tror inte att det blir fler utomhuspass med wetwesten iår…

Jahapp!

Då var man återigen hemma i Sverige efter en underbar vecka i España. Playa de Muro, ca 4km söder om Alcudia på Mallorcas östkust, visade sig vara ett underbart litet ställe. Dagarna har spenderats på stranden (och då menar jag verkligen heeela dagarna) och kvällarna omväxlande i staden Alcudia och i det lokala centrumet där vi bodde.

Just Alcudia är ett populärt träningsresmål för cyklister pga de bergiga landsvägarna. Just under de varmaste månaderna är det förstås lite ”lågsäsong” för detta, men man såg en del cyklister och triatleter!

Varken löpning eller cykling har det blivit för mig. Långa njutbara wetwestpass i saltvattnet har jag däremot fått. Kanske hade någon havsgud läst min blogg? För allteftersom att veckan gick blev vågorna mindre och mindre, och i slutändan var havet i princip platt. Jag låg i vattnet och flöt omkring i min blå dyna, wetwest var praktiskt taget lika härligt som att ligga på en luftmadrass och sola…

Wetwesten var med hela dagarna nere på stranden. Den var en vädligt god vän under veckan kan man säga. Snacka om lätt-tillgänglig träning. Sammanlagt samlade jag ihop över 10timmar wetwest (dock i mkt lugnt skönt tempo). Och jag saknar det redan… Något annat jag saknar är 1 liters flaskorna med cola zero. Vilket fantastiskt format när man ska ner på stranden!

Jag upptäckte även att wetwesten (som du ser ovan) var helt idealisk som huvudkudde. Ska man slappa så ska det vara skönt…

Veckan gick så fort att jag knappt vet vad vi har gjort. Böcker har sträcklästs, strandtennis har spelats, ananas har ätits, restauranger har besökts, souvenirer har köpts, crawlförsök har gjorts och solnedgångar har beskådats över Alcudias stränder.

Och vips, så var man hemma igen. Ett deprimerande faktum. Men jag är så GLAD att jag kom iväg på den här resan och fått ladda upp den inre solmätaren litegrand innan den riktiga hösten börjat.

Det här ska jag leva länge på! (OK, jag ska i alla fall försöka leva länge på det)

Men nu är det goda livet slut, imorrn börjar allvaret: Termin 9 here I come!

häpnadsväckande fort faller man in i någon sorts semester-vardag. Rutiner av frukost på balkongen, wetwest i havet, strandlunch med baguetter, strandtennis och solning till närmare sju på kvällen. Sedan dagens ”utmainingsövning” på hotellrummet, dusch och ut på restaurnang. Det är ett liv man LÄTT vänjer sig vid. God frukt i massor, gott, färskt bröd varje dag och så en hel del glass:)

Efter att halva semestern passerat gäller det att inte bara falla in i lunken och låta dagarna rusa förbi. Jag ska verkligen försöka njuta av varje kallsup, varje sandstänk från sprinhande barn, varje stekande solstråle.

Träningen består av lugn wetwest. Hotellets gym visade sig förstås vara en besvikelse. Inte ens AC, och har inte satt min fot där sedan första dagen… Konditionen försvinner i ett moln av damm, (eller snarare som sanden i ett timglas!) Har insett att jag inte rikrigt kommer att vara i mitt livs form efter denna semester, men man kan ju alltid SE UT att vara det. Brun blir jag i alla fall, sakta men säkert:)

Greetings from sunny Spain. Himlen är blå, vattnet är turkost och underbart ljummet. Sanden är vit och varm. Behöver jag säga att jag trivs?

Att Alcudia är ett populärt resmål för vindsurfiare har jag fått höra, ochjag förstår varför. En härlig bris blåser in från havet hela eftermiddagarna och vågorna kan gå ganska höga. Kul med vind för surfaren, inte lika kul för wetwestaren…

Idag har jag upptäckt Vattenlöparens alternativ till terränglöpning: wetwest i höga, salta, rullande och skummande vågor. Fast, jag gillar ju egentligen terräng. Det här var mer som att försäka springa i en puckelpist. Med någon som häller hinkvos med saltvatten i facet på en…

Men det är det värt:)

Just upplevt obehaget av att köra bil från Kista i beckmörker och ösregn. Måste säga att det inte känns helt olägligt att lämna landet när vädret beter sig som det gör.

Klockan är sen, men lyckligtvis är väskan redan packad.

Med vad vet jag knappt, men full är den. Lite träningsläder åkte ner förstås samt ett par stinkande löparskor. Och wetwesten förstås. Har läst att hotellet ska ha ett ”gym”. Mina erfarenheter från hotell-gym i soliga länder säger mig att jag får vara väldigt glad om ”gymet” är utrustat med mer än en rostig skivstång och en trasig motionscykel. Om jag har tur har cykeln en sadel:)

Å ena sidan känns det urtrist att inte kunna springa på semestern. Brukar värdesätta morgon-joggen oerhört mycket under solresorna. Dock känner en liten del av mig att det ska bli skönt att bara släppa alla såna tankar helt, och kunna leva semeterlivet ordentligt. Vanligen brukar jag nämligen gräma mig rätt mycket över att det inte går att träna hårt i hettan men nu behöver jag ju inte oroa mig alls över förlorad kvalitetsträning…

Medelhavet väntar i alla fall, och förhoppningsvis wetwestar jag imorrn i dess blå vatten.

Men först kanske man skulle försöka få en timmes sömn? För mycket mer än så återstår inte innan klockan ringer!

Lisa Clark is now out of office (en vacaciónes!) Ses om en vecka!

Ps: Håll tummarna för att vi ens kommer iväg, hur mycket regn klarar ett flygplan?

…innan avresa på lördag morgon 05.55.

Även de lediga dagarna fylls av göromål. Det gäller ju att ”make the most” av de sista dagarna hemma. Förutom väskor som ska packas och projekt som ska skickas in finns kurslitteratur som ska fixas och böcker som ska rivas sönder…

Började nämligen dagen med att riva ut kapitlen om psykiatri och neurologi (åtskilliga hundra sidor) ur den gamla versionen av Läkemedelsboken för att kunna läsa på playan. Jag ville inte släpa med mig hela boken, så tänkte att den gamla boken lika gärna kunde få offra några kapitel så att jag smidigt fick med mig det jag behövde. När jag nöjd med mig själv blickade över de utrivna sidorna upptäckte jag att jag rivit ut sidorna ur fel bok. Min nya Läkemedelsbok saknar nu psykiatri och neurologikapitel…

Och så är det så många man vill hinna träffa:

Wetwest-date med Ingmarie på Eriksdals har jag haft.

Bilden är snodd från Ingmarie, på Eriksdalsbadet lyckades jag nämligen kvadda min älskade lilla blå kamera. Jag hoppade nämligen i poolen med kamera i hand. Glad i hågen skulle jag ta några ”lattjo” undervattensbilder. Kameran ville inte vara med på det, (trots att den faktiskt ska tåla det) och strejkar nu fullständigt. Troligen läckte det in vatten genom usb-porten. Allt blev helt enkelt väldigt blött…

Har även hunnit köra lite styrka och ätit sushi på mitt favoritställe Panda med Johanna i Hornstull. Traditionell, vanlig sushi, med bra råvaror till bra priser. Fantastiskt gott! Och mycket trevligt. Vi satt under markisen ute på Hornsgatan och drack grönt te medan regnet strilade…

Men det blir det inga bilder på.

Således en härlig, om än något klantig dag. Med förstörd ny Läkemedelsbok och förstörd kamera (något värre!) Förhoppningsvis hittar jag någon gammal digitalkamera att ta med till Espana.

Väskan är hur som helst redan packad (med vad vet jag dock knappt!) Faktum är att imorgon kommer jag inte att hinna packa en endaste liten bikini-del. Kommer bara med nöd och näppe att hinna träna innan jobbet, som jag sedan slutar kl 23.30 i Kista. Nästan så att man åker direkt från Kista till Arlanda?

Nu blir det hårtork på den stackars kameran. Håller fortfarande en liten inre tumme på att den ska vakna till liv efter åtta timmars inre drunkning…

Jag hoppas innerligt att det inte var sista gången för i år.

Sista gången jag fick ligga på badklippan, och sista gången som wetwesten fick doppa sig i långsjöns (något grumliga) vatten.

Fast först måste jag erkänna: jag fegade lite imorse. Bokade in ett wetwestpass inomhus tillsammans med Anja på morgonen. Tänkte att sjön nog var alldeles för kall nu. 75min vattentramp i en fullpackad pool  innan badet stängde. Det märks att semestertiderna är slut, badhus och gym är åter fullsmockade. När jag cyklade hem insåg jag att jag inte var riktigt nöjd…

Så jag styrde kosan mot min badklippa.

Där var det tomt, hela sjön var min. (Återigen ett tecken på att semestrarna börjar gå mot sitt slut…)

Inte blev det lång tid i vattnet. Runt första udden och tillbaka- kanske 10-15min sammanlagt (det var rätt kallt utan strumpor). Men det var härligt. Snacka om skillnad från den trånga poolen, där varenda söderorts-penionär och morgonpigg tycktes vilja simma, på varandra.

Solen sken i ansiktet och det var underbart att få en liten dos ”natur” innan det var dags att äta lunch, sticka till stan och sedan till jobbet. Fast först hade jag förstås legat och torkat på klippan (i sol och vind, det var faktiskt liiite kallt…) Helt ensam, i lugn och ro.

Det finns faktiskt positiva aspekter på att semestertiderna går mot sitt slut. Så länge man själv är ledig dagtid dvs…

Känslan av flyt. Känslan av att benen flyter över marken, att andningen river, men att kroppen orkar mer.

Vad jag saknar den känslan! När man flyger fram genom skogen så att vinden viner och man springer om varenda kotte man stöter på…

Den känslan är omöjlig att uppnå i en pool eller på en nedrans crosstrainer.

Känslan efteråt, när man utpumpad ligger i gräset/gruset/på tartanen och bälgar i sig luft, är inte heller helt lätt att uppnå.

Men rätt  trött kan man bli. Trött i benen och kroppen, endorfiner kan släppas fria trots att man inte rör sig framåt. Och nöjd kan man bli ändå. I bilen på väg hem från gymet, med U2s ”In the name of love” dundrande ur högtalarna körde jag genom den soliga kvällen och kände mig nöjd med livet i allmänhet.

Riktigt nöjd.

Jag är ingen prylnörd.

I alla fall vill jag inte se mig själv som det. Har inte nyaste Mp3-splaren på marknaden, ingen Iphone, Android eller Ipad. Ingen ny dator. Använder billiga strumpor, har inte dyraste löparkläderna eller skorna, inga flashiga löpar-accessoarer. Jag har inte riktigt intresset…  Jag kör inte slaviskt med Garmin-GPS, analyserar inte kilometertider och distanser. Visst, jag tycker att det kan vara intressant ibland, men dagsform varierar och ibland kan jagandet av kilometertider bli till en piska istället för en morot.

Men en sak har jag verkligen fastnat för: Pulsklockan

Både när det gäller löpning och rehab-träning tycker jag att det känns väsentligt att veta vad jag har för puls under passen. Jag håller koll på ansträningsgraden och vet när jag behöver pressa ut lite till… Kör jag intervaller och ser att pulsen ligger på 160 vet jag att jag måste ta i hårdare. Ser jag att pulsen ligger på 175 i början av ett tröskelpass är det kanske läge att släppa på gasen…

Det kan verka meningslöst att hålla på med pulstagning även på crosstrainer men jag tycker att det är urbra. Hur trist hade det inte varit att stå på den där jädra maskinen utan pulsklockan?  Som igår under mitt ”långpass” på 90min höll jag stenkoll på pulsen, för att se att jag inte bara mesade bort tiden.

Det är såklart inte möjligt att direkt jämföra pulssnitten mellan löpning och alternativträning, men man får i alla fall en referens till hur hårt varje pass varit. En sak har jag märkt: Arc-Trainern (det jag oftast refererar till som crosstrainer här) är en jäkel på att få upp pulsen. På den får jag lätt pulssnitt över 170 när jag kör ”tröskeltempo”, vilket motsvarar en hög ansträningsgradute i skogen…

Så hjärtat får jobba i alla fal!

I bassängen, när jag wetwestar, har jag inte pulsbandet med (förstås). Jag är däremot mycket väl medveten om att pulsen inte går upp speciellt mycket. Man får vara glad över ett pulssnitt på 110-120. Vattenlöpningen ger mer ”löpteknik” och styrka för baksidor än konditionsträning med andra ord. Kör man intervaller i bassängen kan pulsen däremot gå upp markant (men det tar jag det lugnt med just nu!)

Jag tror att pulsträningen (som jag började med för ca 1,5 år sedan) har varit en stor hjälp i att göra mig till en bättre löpare. Varje intervallpass och tröskelpass (när jag inte är skadad) blir bättre eftersom det inte går att fuska.

Pulsklockan avslöjar mig ju direkt… 

Trots en mycket, mycket rolig kväll igår (eller kanske just på grund av den) var det väldigt många kroppsdelar som var lite smått irriterade imorse. De var lite sneda över tilltaget att festa natten lång, så att säga.

Håret var argt, för det luktade rök.

Fötterna var arga, fotsulorna sura över att ha behövt dansa i höglackade skor.

Stämbanden vararga över att ha behövt ”skrik-prata” över dunkande musik en hel kväll.

Ryggen var rätt så arg den också.

Men argast av alla (precis lika arg som matadoren i ”Ferdinand”) var bäckenbotten.

Att gå ut och dansa i högklackat är helt enkelt inte ultimat ur bäckenets perspektiv. Det var sjukt snett imorse, och fortsatte att så vara resten av dan. Ett otroligt självförvållat bakslag med andra ord. Man orkar inte riktigt stretcha när man kommer hem kl 04.00 på morgonkvisten heller…

Huvudet var det inga större fel på i alla fall. Efter att ha sovit till 12.00 (skämmes!) på dagen hade jag ju fått mina timmar i alla fall. Ska man inte springa långpass kan man ju dra sig ordentligt;)

Och ett ”Långpass á Lisa” har jag också fått till idag- 1h 30min på arc-trainern oh 20 min cykel. Totalt 1h och 50min konditionsträning, nästan så att det räknas som ett ”riktigt” långpass… Och ömma fotsulor hade jag ju redan innan!

Under träningspasset var smärtan bättre än tidigare under dagen. (Tack och lov funkar crosstrainern ändå) men på stretchmattan kunde jag verkligen känna hur bäckenet var snett (både argt och bokstavligen snedvinklat). Vänster sida är högre upp än höger, och man kan lätt se skillnaden när jag står upp. Det som Daniel drog till har hoppat tillbaka med andra ord… Han trodde att leden mellan bäckenet och sacrum ”hoppat/glidit ur”. Men jag undrar jag…

Så efter en god middag i Tyresö ikväll har jag legat i ”i sträckbänk”- liggandes på köksbordet med valfri familjemedlem slitande och dragande i vänsterbenet. Allt för att raka till bäckenet igen.