Efter över en månads ytterst ofrivillig löpvila har jag kommit fram till att saker och ting inte blir bättre om man inte gör något åt dem. Hittills har jag mest försökt ”begränsa skadan”, genom att inte förvärra problemet (dvs inte springa). Däremot har jag inte gjort något konkret för att förbättra situationen.

Det är ju lite svårt när man inte riktigt vet vad problemet är.

Att varken stretcha eller köra bålstyrka (vilket jag ju undvikit sedan det ödesdigra naprapatbesöket för en vecka sedan) har snarare gjort problemet värre. Det är inte helt lätt att veta vem man ska lyssna på…

Så, nu har jag fiskat runt lite efter en bättre naprapat/kiropraktor/sjukgymnast bland diverse löparvänner, rugbyfolk och andra jag känner. Efter mycket velande har jag slutligen kontaktat en ny naprapat, och fått en tid på fredag.

Kosta vad det kosta vill. Något måste jag försöka göra!

Ps: Bröd-lycka fick jag i alla fall. När jag kom hem ikväll hade Surgubben plötsligt förvandlats till två glada limpor.

Tanken var en helt lugn vecka. Bara lätt wetwest och cykel… Och kanske liiite crosstrainer.

Planen höll i 3 dagar.

Efter en lång natt (bland annat dansandes på Jazzklubb Fasching), en lång sovmorgon och en seg dag i solen vid rugbyplanenn behövde kroppen väckas.

Åkte till gymet och ställde mig på crosstrainern. Lovade mig själv att gå av om jag kände nåt i bäckenet. Det blev 1 timmes trampande, varav 30min ”tröskel” (ganska lätt sådan) med medelpuls 170/min. Hmm. Lika hög puls som vid ett tufft tröskelpass utomhus! Underligt, så jobbigt kändes det inte, men ändå- svetten lackade… Kanske fick jag någon liten känning, men nej. Det vill jag bortse ifrån.

Så, jag bröt alltså mitt löfte litegrand, men det ska bli intressant att utvärdera hur bäcken och rygg känns imorrn…

Hur det än blir så tänker jag fortsätta njuta av de sommarkänslor som äntligen infunnit sig!

Kära meteorologer, var får ni allt ifrån?

Regn, grådass och kyla var det utlovat idag. Jag bävade lite för utomhus wetwest. Men vad hände?

SOL.

Efter närapå 1h 45min i poolen på Eriksdalsbadet med Ingmarie hade jag minsann fått rejäla märken från sport-bikinin på ryggen. Tempot idag var otroligt lugnt. Jag har ju bestämt mig för att ta det riktigt försiktigt i en vecka nu. Men prat-musklerna fick i alla fall jobba hårt:)

Solen sken vidare hela dagen.

Och hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Det var ju dags för den årliga internationella rugbyturneringen på Årstafältet: Stockholm Tens (tyvärr en mycket tråkig hemsida!) och det har alltid varit extremt bra väder under turneringen. Denna tio-manna turnering har på något sätt alltid fint väder…

I tre år i rad hade vi stekts uppe på läktarna, men nu, trodde man, nu, skulle det bli första året med regn och dåligt väder…

Så fel de hade, meteorologerna. Och vilket angenämt fel!

   

Vi stektes, ett fjärde år i rad. Underbart frälsade från regn och rusk! Näsan och kinderna har verkligen fått sin beskärda del av sol idag och man har minsann sett en och annan röd-bränd rugbyspelare (engelsmän har inte direkt anlag att bli bruna…)

Det har däremot jag och mamma!

Det fanns fyra rugbyplaner. Två med läktare, och två där man fick sitta i gräset. Självklart fanns det även ett ÖL-tält, och en ”restaurang-avdelning” där man kunde köpa steak-sandwiches, pastasallad och diverse idrottsduglig mat;)

      

Hundar var förstås också välkomna att följa med, och Molly hade ”the time of her life” bland alla glada trevliga rugbyspelare…

Rugbyturneringar är mycket trevliga tillstälningar. Sedan jag var en halvmeter lång har jag varit med vid planen och agerat maskot (både mor och far var rugbyspelare.)

Jag har passat på att reflektera över skillnaderna mellan rugbyturneringar och löpar-tävlingar:

1) Kroppsformer– ALLA kroppsformer är förstås välkomna i båda sammanhangen. Men det går inte att bortse ifrån, rugbyspelare är kralliga och gillar öl. Det syns. Och de behöver både tyngd och vaddering eftersom det smäller hårt på planen…

2) Öl. Öl dricks flitigt. Både innan, mellan och efter matcherna. (I olilka grad innan beroende på hur seriösa lagen är.)

3) Fest. Ok, denna punkt hör till viss del ihop med ovanstående punkt. Men i rugbysammanhang blir det alltid fest efter matcher. Allsång, öl, dans på bord, utgång. Fylla är vanligt, men inget måste för att sjunga…

4) Sponsorerna. Kopparbergs eller Lapin Kulta är vanliga sponsorer på rugbyplanen. Mitt Val, Hälsa för Alla, Chiquita-banan eller Powerade är sponsorer på löp-lopp…

Båda tillställningar lockar mig. Jag älskar den öppna, glada, uppsluppna stämningen som finns bland engelsmän, australiensare, svenskar och finnar (mfl) vid rugbyplanen. Motståndarna kalasar tilsammans efter matchen. Samtidigt älskar jag löptävlingarna, nervositeten innan, den tryckta stämningen som sedan utbyts i allmän glädje och avslappning efteråt. Då alla pratar och skrattar (om man orkar) och är nöjda.

Löpning lockar med en hälsosam och inbjudand approach, vilket passar mig.  Men ibland tänker jag att, OM jag vore byggd annorlunda kanske det blivit rugby för mig istället för löpning…

 

Ps: Och, det bästa är att det är matcher imorrn också. Ingen garanti att spelarna är pigga (lördagkväll=öl) men solen ska skina (enligt SMHI iofs) så kom till Årstafältet om du har tid!

Det märks att vi varit lediga ett tag. Titta bara vad som bubblar i kylen:

Problemet är nu bara vad vi ska göra med honom?
Surdegsbröd verkar lite krångligt…

Jäsning. Fördeg. Skållning. Mera jäsning. Vila i kylen. Vika, knåda, fixa fina luftbubblor i brödet.

Det verkar också som att man måste köpa en himla massa saker. Köksassistent? Brödtermometer? Brödskål? Formar? Baksten? Och då har jag inte ens nämnt alla dessa konstiga mjölsorter…

Men surgubben får surna vidare i kylen, för idag har jag inte tid. Dags att bege sig mot Eriksdalsbadet för wetwest med Ingmarie. Och sedan mot årsta fältet för att titta på rugbyturnering!

Ps. Benen är faktiskt lite trötta idag:)(härligt) efter två dagars cykelträning i gymet. Inga intvaller, mest idogt gnetande på en av tantcyklarna. Men det var tydligen jobbigt! (andra, ovana muskler fick iaf jobba…)

Följande text är INTE hämtad ur en papphammarsketch.

Jag trodde jag varit med om det mesta som kan hända i ett catering-kök. Men, jag hade fel.

Efter en lååång arbetsdag, med gäster som blev fler än de skulle, mat som inte räckte, värmeslag, tidspress och ungar som fick ljusstakar i huvudet, ville man bara hem.

Luften tycktes stå stilla i köket. Ångan vällde ut ur den stora restaurang-diskmaskinen och gästerna verkade trivas alltför bra för att någonsin vilja pallra sig hemåt…

När dagen äntligen närmade sitt slut och vi diskat klart, städat, torkat smörgåstårta från borden och tillslut skulle tömma diskmaskinen, hände katastrofen:

En tsunamivåg av diskvatten vällde plötsligt fram från under diskmaskinen. 100 liter vatten pumpades fram och vi stod bara och ropade och skrek, i chock…

-Aaaaah! Vatten!
-Aaaaah! Gör något!

…medan flodvågen spreds vidare över köksgolvet.

Plötsligt såg jag våra väskor (varav en mycket dyr märkesväska, inte min) stod i ett hörn av rummet. I ett desperat försök att rädda väskorna slängde jag nig över golvet…

…och glömmer att diskvatten innehåller såpa…

Jag glider okontrollerat genom rummet, i någon sorts semi-spagat och skickar upp en svallvåg/fontän av vatten upp på skrivbord och papper…

Landar sedan, något chockad i diskvsttnet. Plaskar lite, och ställer mig sedan upp. Diskvsttnet har äntligen slutat pumpa.

Innan det stora städningen började, skrattade vi väldigt, väldigt mycket….

Om jag inte lyckas som läkare kan jag definitivt ta värvning som en kvinnlig Papphammar.

Trots att jag innerst inne bara vill glömma besöket hos naprapaten igår så har en del som hon sa etsat sig fast i huvudet. Något ”struck a chord” i mitt förnuft.

-Kanske borde jag vila mer?

Strunta i att konditionen förvinner och bara ta det luuuugnt? Problemet med ryggen är att den är med i varje liten rörelse vi gör. Vare sig det handlar om att röra benen eller armarna. Att ”vila” ryggen innebär således:

– Inget bärande på kassar. Inget lyftande. Inget lekande med hunden. Helst inget promenerande med hunden. Ingen strecth. Inget cyklande?…

Jag bör definitivt undvika att stå upp, eller sitta ner för mycket, för det gör ont. Inte heller bör jag ligga ner för mycket, för det gör nästan ondare.

Ja, du ser vart det barkar hän. VAD ska jag då göra? Om jag lever normalt, utan att träna, blir det inte heller bra…

Men, förnuftet säger ändå mig att ta det lugnt med all typ av smärtande aktivitet. Så jag har bestämt mig att backa några steg i träningen. Bara köra lätt wetwest och cykel ett tag och se om det blir bättre. Och om något börjar göra det minsta ont, då ska jag sluta, direkt.

Känslan är dock något skeptisk till denna plan. Känslan säger att det är vardagen som är problemet. Idag har jag till exempel legat på en strand hela dagen och har haft värre problem än på länge. När jag skulle gå ca 10min hem med ryggsäck, var jag tvungen att avbryta (den otroligt långsamma, försiktiga) promenaden för jag började känna aningar i bäckenbotten…

För det är faktiskt aningar det handlar om. Antydan till smärta, som egentligen oroar och skrämmer mer än gör ont på riktigt. Hur ska man förhålla sig?

Förnuftet bromsar. Känslan vill träna.

Ps: Känslan vill också boka in ett nytt naprapatbesök (på inrådan av Ingmarie). Förnuftet säger att jag kanske måste hålla i pengarna och gå till en sjukgymnast (som väl täcks av frikortet?)

 

Just nu är jag sur.

Har gått igenom stadierna förvåning, förundran, förvirring, besvikelse och ilska. Ilska över 500kr slängda totalt i sjön.

Idag har jag varit hos en naprapat. Ville få en ”second opinion” när det gäller bäckenbottensmärtan, och att någon skulle se över hur det står till med musklerna runt rygg, bäcken och höfter. Är de spända? Finns det snedhet, eller en låsning i rygg/bäcken? Jag ville ha hjälp med att stretcha ut stela muskler och att någon tryckte bort lite låsningar…

Min ”vanliga” naprapat är föräldrarledig, så jag gick till en annan. Inga namn nämnda…

Som du nog märker är jag lite upprörd. Anledningen är det bemötande jag fick hos naprapaten.

* För det första så undersökte hon mig inte ens. Hon satt vid datorn och bara skrev ned det jag sa. Jag gav henne i princip min diagnos själv, och hon gjorde sig ingen möda att ens klä av mig och kolla på ryggen eller bäckenet…

*När jag väl berättat för henne vad jag led av började hon att föreläsa om hur ryggkotor och diskar är uppbyggda. Jag försökte lite försiktigt att poängtera att jag pluggar till läkare, och att jag vet hur anatomin ser ut, och hur skademekanismen fungerar. Då blev hon än mer ”taggad” att  visa hur duktig hon var oh blev ännu drygare… Varför??? (Jag ville inte ens nämna att halva mitt projektarbete handlade om läckage av inflammatoriska substanser från ländryggs-diskar…)

*Hon beordrade helvila och voltaren i tio dagar. När jag poängterade att jag redan testat detta  flinade hon åt mig och sa att jag nog skulle bli tvungen att hejda mig lite mer…

*Hon sa åt mig att jag INTE får stretcha någonting. Va? Eller köra bålstyrka. Dubbel-VA?? Helst skulle jag inte röra mig ALLS. Ursäkta mig. Patienter med ryggskott (Lumbago) råds alltid att fortsätta hålla sig aktiva. Att sluta röra sig är det sämsta man kan göra när man har långvarig ryggsmärta…

*När jag till slut rent ut sagt SA att jag gärna skulle vilja att hon tryckte åtminstone liiite i ryggen och rump-musklerna så fick jag lägga mig på britsen, och hon sa skrattande att ”det är klart man blir spänd om man har ryggskott.”

Kort sagt. Ett bottennapp till naprapat. Jag fick inget förtroende alls för denna tjej. När jag satt där med henne tänkte jag: Snälla, låt mig bara gå härifrån… Men nej.

Först skulle jag ju betala: 500kr för tipset att prova att vila och ta en voltarenkur.

Well thank you.

Tror att jag är för snäll. Men jag försökte faktiskt protestera under samtalets gång. Men då blev hon bara mer uppläxande, och pratade med mig som att jag verkligen inte visste någonting.

Kanske har hon rätt i att jag borde prova helvila längre, men då blir jag ju deprimerad istället… 

Kanske skulle skadan gå över snabbare om jag bara total-vilade. La mig ner och inte rörde en fena? För det värsta med den här skadan är att det oftare gör ont när jag tex är ute och går, än när jag wetwestar…

EN sak är iaf säker. Jag kommer att avboka mitt återbesök! Hon får inga fler 500ingar av mig…

Söndag. Vilodag för de troende. Långpass-dag för löpare.

Vad betyder då söndagen när man är skadad? Plötsligt kan man inte sticka ut med vänner och mysjogga i två timmar. Plötsligt finns så mycket tid! Något måste man ju fylla den med. Idag blev det:

-Sovmorgon (med tanke på att vi faktiskt rullade hem kl 03.00 inatt, ytterst ovanligt för att vara mig!)

-Utflykt till Sturehofs slott söder om Stockholm.

Bara 20min bilfärd söderut och man är framme. Idag var det nästan fullt på den lilla parkeringen, men det kändes verkligen inte ”crowded” på markerna.

Där finns ett urmysigt litet krukmakeri, där vi köpte blom-spiror.

                    

I det lilla krukmakeriet fanns krukor, spiror, kronor på blompinnar och andra fina trädgårdsdekorationer. Orginellt, och vackra färger överallt!

Nere vid bryggan höll vi nästan på att blåsa i vattnet, men det var mysigt att sitta och se segelbåtarna svischa förbi…

Cafét som ligger i huset bredvid slottet är också VÄL värt ett besök. Godaste (och största) kanelbullen på länge, och Petters hallonpaj var inte att leka med…

På väg hem började jag dock fundera… Jaha, nu har alla löpare sprungit långpass. I det vackra (om än blåsiga) vädret… Skulle jag bara gå hem och dega nu?

Nej. Jag körde ett eget litet alternativlångpass: 70min crosstrainer, med 40min i ”tröskeltempo” inlagt. Försökte köra pulsstegring varje tionde minut. Så att första 10min låg på pils 160, nästa 10min på puls 165, sedan 170 och till sist 175 sista 10 minuterna.

Lätt i början, jobbigt i slutet.

Sedan var det dags att hoppa i plurret, för andra halvan av ”Långpasset”. 45min i poolen, i ”sällskap med Petter! (Tidvis plaskande han mig i hasorna:) Tempot var lugnt. Som en svalkande återhämtning…

What a nice day it’s been!

Och idag kunde jag minsann hoppa utan ryggskott:)

Ps: En baby i barnvags höll på att skratta ihjäl sig åt mig där jag förgäves hoppade för att få en rolig bild. Jag förstår honom. Ospänstigare människa får man leta efter…

Trots skadad rygg försöker jag (för den som inte förstått det) hålla uppe konditionen någorlunda…

Ibland kan det vara svårt att hitta motivationen när man är skadad. Man vet ju inte hur länge det dröjer innan man kan springa/tävla igen. Kanske lika bra att bara ge upp och vänta till man kan springa? 

Men nej.

Jag vill inte tappa allt jag tränat för. När jag väl kommer igång är det ju onödigt att börja om på noll, om man ändå har alternativa träningsformer som funkar!

*Crosstrainer- ibland hugger det till, men annars är det smärtfritt.

*Cykel- Får ont när jag står och trampar, så jag sitter ned…

*Wetwest- Funkar superbra

De senaste dagarna har det blivit en del crosstrainer. Eller, ”Elips” som Edit tipsade om att man kan kalla det. I torsdags 2*20min tröskel, i fredags några 2min intervaller, och idag 6*5min intervaller- på en riktig crosstrainer, med armar.

Härliga dagar i sommarsverige. Trots att man inte kan springa.

Igår besöktes till exempel Biografen på Söder för att se Harry Potter- 8e och sista filmen. En era som tog slut i en rafflande sista film.

Idag har jag och Petter besökt ett källargym i förorten Gubbängen, där pappa inrett ett gym för de anställda på sin skola. Ett fint gym, med en crosstrainer som hade färgskärm och en liten video på en grusväg. Inte riktigt som ute, men gulligt tänkt…

Efter träning och lite lunch var det dags för pass nr 2: (jag som aldrig dubbeltränar!) wetwest på eriksdalsbadet med Ingmarie och Martin. En otroligt trevlig historia, och solen tittade till och med fram på slutet.  Massor av samtalsämnen avverkades under timmen i vattnet. Bra återhämtningstempo på passet!

Efteråt styrdes kosan in mot stan. Hann med en fika med Filippa, och sedan en glass på mitt absoluta favorit-glass-ställe. StikkiNikki på Götgatan, med Petter. Dagens smaker: Salt Caramel och Svart Vinbär. Helt klart sommarens samkkombo!

Hade tänkt skriva ett inlägg om senaste dagarnas träning. Men idag kändes det bara enfaldigt och egoistiskt: ibland finns det saker som är viktigare.

Fruktansvärda bilder från Norge. Fruktansvärda berättelser från ett ungdomsläger.

Det som hänt är ofattbart, svårt att förstå. Kanske är det extra upprivande och hemskt att det hänt i just Norge? Vårt idylliska grannland.

Dåden i Norge igår visar på vår sårbarhet- vare sig attacken var ett planerat utspel från en grupp, eller det desperata agerandet av en ensam galning. Polisen har gripit en man, en ”extrem-nationalist” som skjutit och dödat socialdemokratiska ungdomar. Kallblodig massaker, en radikal galning som agerat utifrån sina egna rasistiska vanföreställningar?

Den mänskliga kroppen är känslig, tål varken explosioner eller skott. I ett samhälle där tillgången på vapnen blir större är vi alla beroende av varandras välvilja. Är det möjligt för ett samhälle att beskydda sig mot ensamma, vanvettiga, terrorister? 

Bilderna från ödeläggelsen i Oslo är chockerande. En bomb, en människa har orsakat denna tragedi. I Stockholm hade vi ”tur” i december, då en extremist misslyckades och råkade spränga sin bomb på en bakgata. I Norge hade man inte lika tur.

World Trade Center. Bomb i Londons tunnelbanor. Skottlossningar i Amerikanska skolor. Mordet på Anna Lind. Gisslandrama i Ryssland. Bomb i Madrid. Bomb i Stockholm.Bomb i Norge. Vansinnesskjutning i Norge.

När chocken lagt sig  måste vi fundera på hur vi ska förhålla oss till dessa vansinnesdåd. För vare sig det handlar om organiserad terrorism eller ensamma galningar så är det vansinne.

Vi måste hålla samman. Stödja varandra och inte bli rädda.