Så är min träning just nu. Helt utan förutsättningar. Varje pass körs utan att ha någon riktig plan, jag vet ju inte på förhand hur skadan kommer att reagera på varken crosstrainer, wetwest eller cykel. Inte så bra förutsättningar. Jag gillar egentligen att ha en plan, en struktur att följa: ”idag ska jag köra intervaller” eller, ”idag blir det 75 min i poolen” etc. Det är ovant, och känns oseriöst att inte kunna planera.
Men jag har bestämt mig för att göra så, gå in helt utan förväntningar. Då blir det mycket lättare att gå av crosstrainern om jag märker minsta känning. Ofta går det bra.
När jag, som igår, befinner mig på fel sida av långsjön när smärtan kommer smygande är det lite svårare att bara sluta tvärt. 80min hade jag trampat runt i den ”svala” sjön innan jag fick ont. Jag hade bara fem minuter kvar, men fick simma över sjön i motvinden… Idag däremot kändes crosstrainer passet riktigt bra 
Förutsättningslöst eller ej, intervaller måste inte vara varken planerade eller stenhårda för att räknas!
Inget ont fick jag, och skadan kändes inte alls varken under eller efter träning. Att jag sedan under hundpromenaden blev tvungen att snabb-gå för att undvika att bli dyngsur(vilket jag förstås blev ändå) och därför fick ont är en annan historia…
Det som jag upplevde som jobbigast när jag var skadad var just att jag också bestämt mig för att inte planera så mycket. Det beror nog på vem man är, och för mig funkade inte alls. När jag går på känn springer jag mig sönder och samman 9 fall av 10.
Och att bli tvingad att springa eller gå fort när man är skadad, finns inget mer irriterande. Man känner liksom hur man slår upp skadan bit för bit!
Jag förstår vad du menar, det är nog därför som jag hamnade så djupt ner i ”skadeträsket” körde på fast jag hade ont! Men nu måste jag liksom lämna varje pass ”öppet”. För om jag bestämmer i förväg att stå 50 minuter på crosstrainern, så har jag mkt svårare att kliva av om jag får ont än om jag bara ställer mig där med noll förväntningar:)