Denna enorma abstinens.
Detta träningssug.
Intet löpsteg. Ingen träning. No nothing.
På EN vecka. Definitivt rekord för mig.

Så vad gör jag?
Tillslut kunde jag inte hålla mig. Jag bokade en träningsresa. Och inte vilken som helst: Simträningsvecka. På Playitas. I November.

WTF? Jag som inte ens kan simma ordentligt. Men det är väl det som är hela grejen I guess:)

Tilbaka till Playitas. Dags att skaffa badmössa…

Jag har länge funderat på att åka iväg på någon form av träningsresa under den långa ledigheten. Och då dök detta upp, en perfekt utmaning och ett tillfälle att utveckla något man är riktigt dålig på:

En hel vecka med fokus på simträning, både i bassäng och öppet vatten, anordnad av svenska Triathlonförbundet. Man kunde själv välja ”Nybörjar-” ”Utveckling-” eller ”Avancerad grupp”. Självsäker som jag är anmälde jag mig förstås i nybörjargruppen. Enda kravet är att man kan simma bröstsim 200m. Ok, hehe, DET kan jag faktiskt…

Och så blev det precis så där grått som man hoppades på att det inte skulle bli.

Promenaden ner mot jobbet i Värtahamnen. Mannen framför var som gjord för att fota…

Tyvärr kan jag inte rapportera om någon härlig träningshelg. Härborta har det inte gått i många knop. Inte ett löpsteg. Bara massa seg yrsel o långdragen små-feber.

Runtomkring mig är det ungefär likadant: En tredjedel hostar, en tredjedelen är mest trötta. Och den sista tredjedelen är yra och har seg feber precis som jag. Haha.
På jobbet håller vi dock humöret uppe trots iskyla o virus. Imorgon är det bara EN vecka kvar till jag slutar… Och jag kommer sakna mina kollegor något ofantligt.

Den blåsiga promenaden ned mot Värtan på hösten kommer jag kanske inte att sakna lika mkt…

Det är verkligen inget märkvärdigt.
Inget som är särskilt svårt eller revolutionerande.
–Att öka farten emellanåt under ett löppass.

Jag har kört den där fartleks-serien oräkneliga gånger förut, ändå kändes det lite speciellt igår. Det var ju första gången på över 3 år. För mig var det ändå rätt märkvärdigt, att faktiskt våga trycka på i löpsteget även i nedförsbacke.

Det blev två varv av: 30s, 30, 30, 1min, 1min, 2min, 4min. Totalt 19min i högre fart. Upp och ner i det mkt kuperade elljusspåret. Med lätt jogg mellan.

Uppvärmning o nedjogg på skogsstigen:)

Det låter så banalt.
Men det var roligt.
Och jag kan gå idag. Utan problem.

Nu är det mest känslan av återkomst av förkylningen som oroar… Men- GOD HELG y’all:)

Lördagen bjöd på sol, moln och ljumna vindar. Inte för kallt, inte för varmt:
En perfekt dag för löpning.
En perfekt dag att jobba på halvmaran!

Det är verkligen intressant att få lite inblick i hur ett stort lopp organiseras. Sjukvårdsinsatserna kräver sin planering. Kontroller med sjukvårdspersonal, sjuksköterskor och läkare längs med banan. Motorcyklister som kör skadade löpare till målet. En ”bryt-buss” som transporterar dem som inte kan sitta upp, samt de som brutit. Skulvårdstält vid start och mål. Ett dropptält för dem som är väldigt dehydrerade. Ambulanser.

Uppställning i Tantolunden!

Igår stod jag alltså som läkare, tillsammans med tre fantastiska sköterskor, utplacerad i Tantolunden. Där i parken passerar löparna 17km. De flesta var trötta men fortfarande relativt friska.

Ledaren från Helle IF vid 17km. Eliten hade inte så stort behov av våra insatser…:)

Rent generellt en mycket lättsam arbetsinsats igår. Löparna var så inställda på att komma i mål att de flesta (även de blekaste och tröttaste) mest sneglade på vår sjukvårdsskylt och sprang vidare. Jag kan dock ana att några av dem stupade när de väl kom över mållinjen. Vi hade dock några ”patienter” som tyvärr fick stanna i Tantolunden och åka brytbuss tillbaka till Kungsträdgården.

De sista tappra löparna, i en sjö av sportdryck och vatten från vätskekontrollen ovanför oss.

Mycket knäsmärtor, kramp, skavsår, några rätt bleka, med lågt blodtryck. En hel del resorb gick förstås åt men det blev inga akuta ambulanstransporter från vår station och det var vi alla glada över.

Det var i alla fall en lååååång (men otroligt trevlig) dag, och jag kan meddela att jag stupade i säng ganska snart efter att godispåsen tagit slut på kvällskvisten:)…

Lisa, aka Tuna.

Tunameltsmyheart på Instagram.

Detta har varit jag den senaste veckan. Har haft seriösa svårigheter att komma upp ur sängen. Imorse blev jag bokstavligt talat dragen ur, med benen före…

Nåt sorts skitvirus har legat o pyrt så träningen har varit lugn och kravlös. Har försökt att få så mkt sol som möjligt på luncherna…

…och har kombinerat detta med ett högt intag av koffein…

Ps: Fötterna är bättre! Senorna i foten åter helt skönjbara:)

Alltid är det något.
I början av veckan skrev jag om ont i fötterna. Det gick inte över. Jag har tränat som vanligt och det har gått bra, men det har gjort ont när jag gått omkring.

I slutet av veckan insåg jag att nåt är fel. Började känna på fotryggarna och insåg att det är svullna. Båda två. Samtliga senor ner till tårna är ömma. Knarrar. Har små knölar på sig.

-Aha. Senskideinflammation. I båda fötterna. Tenosynovit eller tendinit i extensorsenorna, bilateralt.

Ibland är det i alla fall bra att kunna diagnosticera sig själv. Påbörjade behandling med huskurer. Smärtstillande salva och liniment. Kanske bara placebo, men det lade sig lite till lördagen… Så jag har tränat.

Cykling gick bra igår

Ingen försämring från cyklandet. Så idag gav jag mig på löpning… 15km terräng. Fötterna insmorda i Linnex, det starkaste linimentet jag kunde hitta. Lätt brännande fotryggar. Även smått ömmande. Passet avslutades med 2x750m i 4min fart. Lite tempo behövdes.

Trött i eftermiddagssolen

Men nu. Schvullet värre.
Fasen.
Jag vet att jag har ärftlighet för inflammatoriska ledproblem. Det finns i släkten. Suck.

Så här ser det ut när alla senorna ut till tårna är inflammerade. Aj.

Höst is in the air.
Återigen dags att reflektera över att tid är oerhört relativ. Vintern känns oändligt lång, tre sommarmånader passerar däremot som på ett ögonblick.

Första timmen av ett långpass på trainer känns ibland som att den aaaaaldrig tar slut. Sen går sista halvtimmen å andra sidan så fort att man knappt märker av den.

2h 15min i sadeln i lördags. Ont överallt efteråt. Men jäklar, vi snackar solterapi här.

Trots att jag är hundraprocentig ”sommarmänniska” måste jag säga att de här första varma, soliga höstdagarna (eller sensommardagarna?) är rätt så mysiga. Om inte annat optimala för träning.

Min september har i alla fall börjats med rejält stela ben och smått ont under fötterna. Efter två långpass (ett på cykel i lördags o ett löpandes i söndags) blev det en solig, trevlig (men rejäl) promenad runt Vasastan. Kan meddela att det var rätt så skönt att sjunka ner i en soldränkt soffa på Cafe ”Chokladbollen” i söndags eftermiddag.

Den som gillar chokladbollar bör besöka detta ställe. Snickersbollar, gott…

Att september är här innebär för övrigt att nedräkningen har börjat. Den 30e september är det slutjobbat på arbetsplatsen. Nedräkning mot ledighet. Jobbyte. Avsked. Spännande, men lite sorgligt.

Nyligen läst i DN.

Jag kommer tillbaka till jobbet på riktigt. Tillbaka in i kontoret utan fönster mot yttervärlden. Efter en sommar av sol, värme och luncher ute i gräset, inser jag hur lite ”riktigt” ljus jag får under dagarna. Och av en händelse börjar jag sova sämre, tröttnar på att cykla till jobbet, blir förkyld direkt.

Så vi bokade en semester. Man kan ju nästan se det som en medicinsk åtgärd eller hur?

Bild lånad från ving.se

En vecka i oktober, med förhoppningar om sol. Och avkoppling. Och träning…:)

Utomhusbadets sista öppna dag. Detta mina vänner, markerar slutet av en fantastisk sommar.

En aning melankoliskt är det allt. Jag är en sommarmänniska, skulle helst leva i shorts året runt. Men sommaren 2014 kommer att bli ihågkommen som en av de bästa in mah life.

Time flies. Det känns ju som att det var nyss som jag satt och grämde mig över att de stängde förra året!

Ett år kvar till ny sommar.
Det är för övrigt exakt ett år sedan jag för första gången såg en triathlontävling. Jag slogs över vilken jäkla publiksport där är, hur spännande det var. Började förstås direkt fundera på att lära mig att simma.
Stod där och såg Englandsbröderna utklassa konkurrensen. Tänkte: hmmm kanske nästa år?

I år står jag och hejar på en kompis som kör. Tänker: Nästa år. Men den här gången menar jag det nog faktiskt:)

Eftersom att jag ändå alternativtränar en massa, cyklar och behöver motivation att simträna. Och nu har jag ju för fasen fått den där våtdräkten? Bara prova…? Om jag vågar.

Spurten uppför slottsbacken. Något molntyngd inramning av tävlingarna.

Vad var det som hände?
Plötsligt hade jag fått en ”riktig” våtdräkt i present och stod på Gömmarens klippor i kvällssolen och försökte kränga på mig den jäkeln.

Solig kväll vid Gömmaren. Bytt sjö, förhoppningvis färre alger…

Det är en häftig känsla, utan bassängkanter som begränsar. I Gömmaren är vattnet mörkt och sikten dålig. Man ser bara sina egna gul-markerade armar paddla fram bland bubblorna. Fri. Tyngdlös.

Så hur går simningen? Med våtdräkten flyter man i alla fall alltid. Benen guppar på ytan som korkar och man kan koncentrera sig helt på armarna. Har fått lite instruktioner och tekniktips, så det känns som att det går framåt!

Iprenkvinnan:)

Jag klarade helt enkelt inte att bli totalt instängd i och med jobbstarten. Gömmar-simning kan vi nog hålla på med ytterligare i några veckor.