Det känns som att hela Stockholm bubblar av sommarkänslor. Det räcker med att ta steget ut på Götgatan från tunnelbanan för att känna det. Nu är det plötsligt väldigt svårt att tänka sig hur gatorna ”brukar vara” klockan 7 på kvällen. För bara nån månad sen var det tomt på folk, kolmörkt och iskallt. Nu är det varmt, himlen är blå och alla uteserveringar är fulla.

Själv är jag på väg hem från Mosebacke. Fylld av endorfiner från alla möjliga källor. Sol, sommarkänslor, vänner och träning. För riktigt glad blir jag inte om jag inte får träna!

Inget får endorfinerna att flöda som ett rejält intervallpass. Ju hårdare man tränar desto mer endorfiner släpps ut i blodomloppet som du säkert vet… Jag erkänner att jag är beroende av att få träningsendorfinerna åtminstone några gånger i veckan. Om jag inte får träna är jag inte nöjd. Det är svårt att ersätta kicken man får av att ta ut sig ordentligt.

Att bli deprimerad av att vara skadad är alltså inte så konstigt. För mig kan egentligen ingenting ersätta löpningen. Den totalt utpumpade känslan man får av ex. ett tröskelpass eller ett banpass får man inte någon annanstans. Men med tiden har jag vant mig vid alternativträningen. Och nu är jag så otroligt glad att ryggen är så pass bra att jag kan köra ganska hårda cykelintervaller helt utan smärta. 15x2min blev det idag, och jag fick känna hur skönt det (konstigt nog) är att få upp pulsen över 180/min… Sweaty I tell you. Och väldigt härligt, efteråt det vill säga.

Så när jag sedan strosar nedför Götgatsbacken och ser människorna på uteserveringarna undrar jag om någon är lika hög på endorfiner som jag…

Tog omvägen förbi medis till mariatorget, bara för att få lite extra sommarkänslor!

Det är nästan så att jag skäms lite för inlägget jag är på väg att publicera. För den här dagen har varit på gränsen till oförskämt bra…

Träningsinspirationen var till exempel på topp. Det är konstigt hur ett wetwestpass kan kännas så bra. Hade riktigt bra ”flyt” (höhö så fyndigt!…) och ryggen kändes inte det minsta. Att jag hade en hel simbana för mig själv och bra musik i öronen gjorde ju inte saken sämre…
Bålstyrkan som följde var minst lika rolig. HUR kan samma bålstyrka vara dötrist och oinspirerande en dag och sen askul en annan?!

Det handlar förstås om inställning. Och av nån orsak var det minsann inget fel på min motivation idag…

Kan det vara för att ryggen känts riktigt bra de senaste dagarna? (Ta i trä!) Eller för att jag börjat slappna av och inse att sommarlovet snart är här?

Resten av dagen har varit minst lika wunderbar. Och utöver det faktum att jag varit helt ledig, finns det några uppenbara anledningar:

1) Vildrosstigen. Föräldrahemmet. Hörs på blotta namnet hur nice det är…

2) Syrenerna blommar

3) En glad hund i dörren–>Glad Lisa

4) Mina ben trivs i shorts. Och fötterna trivs i crocs (fast bara i smyg…)

5) Världen är vacker, och min mamma också. (Hunden är mest blöt, men rätt söt hon också;)).

6) Avslutar dan med att grilla Vego-middag iklädd bikini….

Need I say more? I think not.

Ps. Jag sa ju att det var oförskämt bra!!

Det är någonting speciellt med att rensa ur ett skåp. Den här gången var det dock riktigt nostalgiskt. Tömningen av skåpet markerar slutet av en era. Tiden på SÖS är slut, sista passet på barnakuten är avklarat. Time to say goodbye.

Jag har aldrig varit ett stort fan av förändringar, allt ska liksom helst ”vara som det alltid varit”. Det kändes rent av lite sorgligt att lämna skåpet tomt och slänga igen omklädningsrummets dörr för sista gången. Trodde aldrig jag skulle säga det men jag kommer att sakna SÖS!

Det är häftigt egentligen, hur man med tiden fått ett band till sjukhuset. Hur man gått från att vantrivas till att känna sig ganska hemma. Under tre hela år har det mer eller mindre varit mitt ”hemsjukhus”. Under medicinkursen, som varade i ett helt år, var man helt ny ute på kliniken. Man var ”grön” och visste inte alls hur man skulle bete sig. Jag frågade mig vad jag hade gett mig in på, tänkte att jag aldrig skulle vilja jobba inom vården. Under kirurgkursen blev allt mycket roligare och man började trivas riktigt bra. Under barn och gyn insåg man att det faktiskt kanske ”kan bli en läkare av mig ändå”…

Och nu är alltså sista rest-jouren efter vårens frånvaro avklarad. Skåpet är tomt, men huvudet är fullt. Hoppas jag…

Nu är det bara föreläsningar och examinationer i Solna kvar av den här terminen. Och i höst blir det tillbaka till KI för skolbänksundervisning i social medicin. Nästa gång jag återvänder till SÖS blir det kanske för att jobba.

Note to self: Smörj inte in dig med body-butter innan träning.

Återfuktad hud i all ära, men dagens svettbad var nästan löjligt. Hudkrämen kapslade in värmen och förhindrade typ avdunstning. Kan det vara så? Visst, jag brukar alltid svettas när jag tränar och dagens cykelintervaller var riktigt tuffa men det här var något utöver det vanliga. Och då har jag inte ens nämnt hur jag sedan på händer och knän gled omkring på stretchmattan, i någon sorts lotion/svett-blandning. (Haha, ursäkta detaljerna) Lotion+svett–> Mycket halt.

Vem behöver egentligen en ”Ab-slider” magmaskin när man har sjukt glidiga armar och ben?

Så, nu vet ni vad ni inte bör göra (om ni inte vill glida omkring på maskinerna i gymet dvs.) Nu ska jag slå ett slag för vad ni borde göra:

1) Köra denna intervall-stege: 4x1min, 2x2min, 1x4min. Vilan är hela tiden lika länge som halva intervallen man nyss kört. Kör hela kalaset 2 eller 3 gånger. Fantastiskt jobbigt. Hela idén är att kroppen luras till att hålla rejäl fart även på de lite längre intervallerna. Jag dog nästan mjölksyredöden på cykel idag. Extremt skönt, efteråt dvs…

2) Ät glass på StikkiNikki på Götgatan. Nu.

Hemgjord glass.Bara riktiga (vanliga) ingredienser. Och sjuuuukt gott.

Enda problemet är att välja smak…

… it could be raining.

Ärligt talat, äntligen sommar. Gårdagen var helt idealisk. Träning på förmiddagen följt av picnic i Rålabshovsparken och stads-häng. Och glass förstås. Vad gör det då att jag bränt fejan till närmast tomat-färg?

Häng i Rålis med några tjejer i klassen…

Igår var det även dags för. Trumvirvel…..Shortspermiär!!!

Vita ben ser solens ljus. Någon gång måste vara den första…

Och jag planerar minsann för en exakt likadan dag idag. Fast jag kan nog sträcka mig så långt som till att byta till Tantolunden, hehe…

Inte nog med att jag fått diskbråck, nu har jag minsann gått och blivit pensionär på riktigt: Jag har fått frikort.

Fast det kanske inte är så konstigt egentligen, det ena leder väl till det andra. Jag har ju faktiskt sprungit en del hos läkare och sjukgymnaster…

För ytterligare spä på pensionärskänslan öppnade jag idag mormors ”Året Runt” som hon lämnat hemma hos familjen… Och ser man på, visst hittade jag en hel del intressant läsning:

LED-ljusterapi, bra för vävnaderna… Aldrig hört om det förut.

Blev faktiskt lite intresserad av den här ljusbehandlingen. ”Light-emitting-diodes”, har använts en del på skadade tävlingshästar tydligen. Ska kolla upp det lite mer tror jag.

Tydligen bra mot diskbråck också(?)

Så kanske ska jag vid nästa läkarbesök öppna samtalet med ”Jo doktorn,,, jag har läst om en ny behandling i Året Runt,,,” precis som en äkta pensionär…

Menmen, pensionärsaktig i vissa avseenden må jag vara men inte i alla. Tack och lov. Och än så länge har jag inte uppnått pensionsålder, så nu måste jag sluta blogga och gå tillbaka till jobbet;)…

Tre dagar post-cykeltur är ryggen fortfarande ond. De senaste dagarna har jag ändå varit så snäll jag har kunnat mot den. Wetwestat lätt, styrketränat litegrann, legat på golvet, hängt, burit så lite som möjligt. Efter att ha upplevt ungefär 189 bakslag börjar jag att få lite rutin, om man säger så…

Diskruptur. I mitt fall vid nedersta ländryggskotan…/em>

Ps. Jag har faktiskt bokat in en ny tid hos idrottsläkaren nu. Finally!

Kanske bäst att undvika flat-screen TV?

Ps: Temat för dagens föreläsningar var behandling av övervikt i primärvården. Otroligt spännande, och viktigt. Det handlar om beteendeförändringar när de är som mest komplicerade. För första gången under fem år fick man handfasta tips om hur man på ett bra sätt tar upp frågan om vikt med patienter. Jag kan inte förstå att vi inte har mer undervisning om detta som är ett växande problem i samhället… (”Ett växande problem” höhö. Sorry, just had to)

Sakta med säkert börjar jag att inse att jag ska spendera en stor del av sommaren uppe i norraste Norrland.

Ju varmare vädret blir här hemma, desto mer förstår jag hur mycket jag älskar sommaren i Stockholm. Vänner kommer hem, man är ledig, dagarna är varma och nätterna långa. Stockholm är verkligen fantastiskt i juli-augusti. Det är den tiden på året som får mig att överleva vintern.

Och vad gör jag då?
Jag kommer att sitta på Gällivare lasarett på ortopeden. Visst, det kommer att vara extremt lärorikt. Fick ett mail för några veckor sedan där jag fick reda på att jag även ska gå jourer på akuten, och ta patienter från ”alla diskar”. Det betyder att jag och en annan underläkare tar alla möjliga patienter. Medicin, Gyn, Kirurgi, Ortopedi, you name it. Shit, det känns läskigt. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Minns jag över huvudtaget någonting från medicinterminerna? Måste nog fräscha upp kunskaperna innan jag börjar i juli…

Men egentligen ser jag fram emot att få ”testa vingarna” som läkare för första gången, trots att jag vet att jag kommer att bli sjukt nervös och få jobba häcken av mig. Nej kobbet på ortopeden är inte det största orosmomentet inför vistelsen i Gällivare, det är den lediga tiden: Vad ska jag göra när jag inte jobbar?

Medan folk ligger på klipporna vid vattnet nere i Stockholm kommer jag att mata myggorna uppe i urskogen. Får små-ångest över allt jag kommer att missa. Och till på köpet kommer jag inte att sova en blund i midnatssolen. Frågar mig själv varför jag inte bara tog nåt vanligt jobb inom typ psykiatri eller geriatrik här i stan, för att åtminstone få ha fritiden på ”rätt ställe”.

Menmen. Intalar mig själv att det är en bra erfarenhet. Att jag ju egentligen gärna vill jobba på ortopeden. Ändå känns det som att jag är på väg att gå i exil…

Sol. Inte för varmt. En dag som gjord för långt pass på cykel med trevligt sällskap. Det var verkligen wünderschön att ge sig ut imorse, på ett riktigt långpass. Hade sällskap av två halv-proffs. (Ok, båda hade iaf riktiga cykelskor och pedaler, och racercyklar.) Så jag fick kämpa rätt bra för att hänga med… Men de var snälla och lät mig välja tempo:)

Allt var frid och fröjd tills jag började känna av rygg-jäkeln. Ända sen utekvällen i fredags har den trilskats, och nu högg det till ordentligt. H*vte!!

Bara 9km från Södertälje, som var det ursprungliga målet, vände vi (pga mig). Omgivningarna var i alla fall fantastiskt fina, trots att jag var något nervig där bland bilarna som körde 70km/h…

Körde via Alby och längs gamla Södertäljevägen, och sen tillbaka!

Trots smärtan blev det ett sjukt härligt pass. Eftersom att man hela tiden får vila i nerförsbackarna känns det inte som att man blir så jätte-trött av cykelträning. Men idag när jag klev av cykeln insåg jag att benen nog fått jobba en del ändå, jag var helt darrig…

Psoas-läge i solen. Första position vid ryggont.

Efter återhämtning, lunch och glass i solen lyckades jag klämma in lite sjukgymnastik och styrka. Ryggen kändes lite bättre efteråt, men efter eftermiddagens shoppingtur är det psoas-läge som gäller igen.

Men för fasen, det får vara värt det, för jag har varit på långpass idag. Punkt.