Snacka om flashbacks från gymnasiemässan. I kubik.

påsen fylld av broschyrer, gratis-pennor och godis…

Min hjärna är rökt. Först en heldags arbetsplatsbesök ute på Scanias lastbilsfabrik i Södertälje (helt värdelöst ur läkarutbildningssynpunkt, massa info om hur en motor sätts ihop, suck). Sen AT-mässa. Lägg lite förkylning på det och succén är ett faktum.

Har pratat med varenda sjukhus i hela Sverige känns det som, och ändå är jag inte ett dugg klokare. Alla är jättetrevliga och positiva (förstås) och det finns flera orter som jag skulle kunna tänka mig. Men ärligt talat jag inte om jag kommer skicka en enda ansökan. Är det nu man borde ta tag i sitt liv? Bli vuxen? Just nu orkar jag inte ens tänka tanken, är så osugen på att ta framtidsbeslut!

För tillfället vet jag iaf vad jag vill: ligga i min säng. Däckar snart på t-banan och hamnar i mörby–> ännu mer succé….

En smärre förkylning är ingen katastrof. Det är bara jäkligt segt.

Att tappa cykelnyckeln någonstans på vägen hem från SÖS är inte heller någon riktig katastrof. Det är bara klantigt.

Livet är fullt av vardagliga små katastrofer som man på ett eller annat sätt lyckas hantera. Men när det händer något riktigt jäkligt, så är man ganska tacksam för hjälp…

Idag hade vi temadag katastrofmedicin nere i militärsjukhuset som finns under kulvertarna på SÖS. För första gången blev kursen ”Hälsa i samhället” intressant. (Synd då bara att jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna, höll på att somna pga förkylningen…)

Arbetet som ambulanspersonal, brandkår och poliser gör vid stora olycksplatser är verkligen beundransvärt. Bara det faktum att få ut en skadad person ut ur en bil utan att riskera att skada rygg/nacke ytterligare är inte så lätt! Sedan ska patienten stabiliseras för transport till sjukhus. En enda kritiskt sjuk patient kräver enormt mycket vård och involverar i normalfallet minst två läkare och 3 sköterskor när de väl kommer fram till akuten. Tänk då situationen med hundratals skadade, vid en brand, en explosion eller en flygkrash… Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för vårdapparaten att förbereda sig på de enorma krav som plötsligt ställs när något som ex terrorattentatet mot World Trade Center sker. Både på själva skadeplatsen och på sjukhusen uppstår kaos.

Efter spännande föreläsningar om hur sjukvård och räddningstjänst agerar vid stora katastrofer, som t.e.x terror attentaten i Madrid, fick vi själva öva på att ”sortera” och ”prioritera” patienter på en skadeplats.

Hur gör man egentligen när man kommer först till en katastrof, där det ligger skadade och döende överallt, och man har ytterst begränsad utrustning med sig?! Vem hjälper man först?

Påhittade traumapatienter utspridda över bordet. Bara att prioritera, röd, gul eller grön?

Det var riktigt klurigt i vissa fall, men lärorikt… Vill inte ens tänka på att jag någon dag kanske ställs inför liknande situationer i verkligheten.

Så till mina egna ”vardags-katastrofer” som känns otroligt banala i sammanhanget:

Cykelnyckeln som tappades ur sadelväskan på väg hem återfanns efter idogt sökande ute i kvällskylan. Så skönt, eftersom det var min sista nyckel…

Förkylningen däremot är fortfarande ett problem. Botar med te och glass, samtidigt som jag försöker plöja videoföreläsningar från den distanskurs om naturläkemedel som jag och flera i klassen valt att läsa under hösten. (Så att vi kan vara lediga hela december:)!)

Gah, jag somnar…

Har förresten bestämt att jag går och lägger mig tidigt ikväll och vaknar frisk imorrnbitti. Så enkelt är det. Häpp!

…att inse vilket som är det bästa sättet att ta sig genom Stockholm….

Jag känner mig som en idiot. Här har jag pendlat från Söderort till KI Solna i åratal. 1h dörr till dörr, tre byten, SL-hets i tunnelbanan. Varje dag gånger två.

Varför har jag inte cyklat!?

Detta har jag missat.

Men nu har jag äntligen joinat konvojen. För en konvoj är det sannerligen, av tusentals cyklister som hetsar genom stan. Och jag som alltid förundrat mig över de galningar (med uppenbar dödslängtan) som cyklat i 180km/h mellan bilar och bussar, inser nu att jag är på hos väg att bli en av dem. Cykelmarodörerna.

För det ÄR en tävling. Uppför Västerbron. Nedför Västerbron. Förbi Liljeholmen. Backen upp mot midsommarkransen ska vi inte ens tala om, det handlar om prestige.

Uppför västerbron:)

Det må vara livsfarligt, men än så länge är det sjukt roligt, och jag kommer oftast fram till gymet uppvärmd. Milt uttryckt…

Ps: fast jag överdriver faktiskt liiiite. Är trots allt ganska sansad! I alla fall i morgonrusningen.

Mars Attacks!

Alien invasion in Midsommarkransen…?

Ursäkta den dåliga humorn, men jag kunde inte låta bli!

Ekorrhjulet har snurrat igång på allvar och efter en veckas skola känns det som att man aldrig varit borta. Att kursen ”hälsa i samhället” är precis lika tråkig som man hört ryktas om gör inte direkt livet roligare….

Men det finns ljus i tunneln:

Tax-Free shopping anybody?

Orderkatalogen som låg på köksbordet hemma hos föräldrarna fick mig att minnas: Resan till playitas! Hade nästan glömt bort spontanbokningen vi gjorde mitt i en vinande regnstorm i somras. Insåg nu att det bara återstår lite över tre veckor innan vi drar på träningssemester. The entire Clark family in the canaries. Det ska bli helt underbart… Snacka om att det är precis vad man behöver, lite mer sol, bad och träning!

Apropå träning, det har varit väldigt lite av den saken här på bloggen på sistone, men det betyder inte att jag legat helt på latsidan. Ryggen pajade efter sista långpasset men I’m back on track again. Under veckan har det blivit några wetwestpass och till och med en omgång cykelintevaller. Dagens cykelpass på 90min inomhus blev ett regelrätt svettbad. Trodde ärligt talat att jag skulle drunkna…

Meeen, jag hoppas på ännu mer svett (och träning utomhus) om en månad, då vi befinner oss på Fuerteventura!

De senaste åren har jag kört 100% struts-beteende gällande framtidsplanering. Trots att examen ständigt ryckt närmare har jag ignorerat all typ av reklam via både brev, mail och föreläsningar om AT. Men nu är det dags att rycka upp huvudet ur sanden.

Snart dags för AT-mässan. Jag läste för en gångs skull brevet;)

Har äntligen insett att det faktiskt är vi som ska söka AT i höst. Om man vill börja göra sin allmäntjänstgöring direkt efter examen i januari dvs. Efter 5,5 år på läkarlinjen får man nämligen ut ett examensbevis och kan jobba som underläkare, men för att få ut en läkarlegitimation krävs att man gör Allmäntjänstgöring (AT) i 21 månader. AT-tjänsten innebär i princip att man jobbar på ett sjukhus (med lön) men med ökad back-up och ett visst mått av undervisning parallellt. Kruxet är dock: För att få en AT-tjänst på de polulära orterna (ex storstäderna) krävs meriter och erfarenhet, som jag inte har…

Från att ha varit helt inställd på att bli kvar i Stockholm är jag nu efter tiden i Gällivare mer öppen för att vara på en liten ort… Då kanske man kan få tjänst direkt? Och vill man ens det?

Mora, Motala, Arvika, Västervik, Gällivare, Norrköping… Listan kan göras lååång. Det finns massor av AT-orter att välja på, och mängder av information att inhämta från alla olika ställen. Vart vill man vara? Vill man göra? Pallar man Gällivare i 21 månader?

Just nu känns det rimligt att bli kvar i Stockholm och jobba ihop lite erfarenhet och sen känna hur det känns. Men kanske vore det roligt att starta AT-äventyret på landsbygden direkt. Mässan är på torsdag om en vecka, sen får vi se om det blir någon ansökan…

Löpningen växer, varenda motionslopp slår deltagarrekord. Det är helt fantastiskt att fler och fler upptäcker charmen med denna enkla motionsform. I och med det växande intresset för löpning är det förstås naturligt att även media hakar på. Medier, som även är kända för att älska att utnyttja folks generella oro och hälsonojja…

Folk kollapsar och tidningar säljer lösnummer. Det handlar oftast om utmattning, vätskebrist eller andra ”banala” saker. Men folk har faktiskt dött också. Det kan vara medfödda hjärtfel, arrytmier eller förkalkningar i kranskärlen, som kanske hade gett sig till känna tids nog även utan idrottsutövande… Vem minns inte förra årets midnattslopp, där två män avled? Eller årets upplaga av Kungsholmen runt, när en deltagare fick hjärtstopp alldeles på upploppet? Tidningarna hakar förstås på och spär på oron. Läser man löpsedlarna skulle man lätt kunna dra slutsatsen att löpning och tävlingar bidrar till en ökad dödlighet bland utövarna…

Men är det verkligen farligt att tävla?
I en nyligen publicerad studie från American Journal of Sports Medicine undersökte man retrospektivt om det ökade antalet marathondeltagare de senaste åren lett till en ökad dödlighet hos deltagarna: Mortality among marathon runners in the United States, 2000-2009. (Mathews) I den här artikeln studerade man antalet dödsfall under och 24h efter marathon, hos över 3,7 miljoner löpare i USA under 10 år.

Och man fann: Det ökade antalet marathondeltagare har inte lett till en generellt ökad mortalitet i befolkningen.

En annan mycket ny studie, Cardiac arrest during long-distance running races visar att löptävlingar är associerade till en liten risk att drabbas av akut hjärtstopp pga ”myokardischemi” (dvs ischemisk hjärtsjukdom = syrebrist i hjärtmuskeln= hjärtinfarkt.) Av 10 miljoner löpare, avled 59 personer (51 män, 8 kvinnor) under ett lopp till följd av hjärtstopp. Minisiffror i sammanhanget.

Så enligt min korta efterforskning är det inte livsfarligt att springa lopp om man inte lider av ischemisk hjärtsjukdom (surprise!) Men om man kan implementera resultaten för korta lopp vet jag ej;) Ämnet är dock spännande.

Tänk om kvällstidningarnas reportrar kunde gräva lite djupare!

Caesars Palace’s låt från 90-talet handlar egentligen om olycklig kärlek. För mig blir låttiteln dock en klockren beskrivning av sommaren som tog slut innan den började. Jag är inte redo för höst ännu, men tyvärr är det bara att inse att ”this was it.”

Måndag den 3e september. Datumet som tyckts så avlägset så länge är plötsligt här. Skolstart. Och inte vilken start som helst, första dagen på allra sista terminen på läkarprogrammet. Termin 11. Helt absurt. Vad hände med terminerna 6-10? Har jag gått dem?

Uppropet imorse ägde rum på Karolinska Instuitutet i Solna. Det var lite som att knyta ihop säcken. Vi var tillbaka i exakt samma föreläsningssal som allra första dagen på läkarprogrammet. Det var fem år sedan. Fem långa år, som har gått hur fort som helst. Samtidigt känns det som att jag gått på KI en livstid… Konstig känsla!

Höstens första kurs, Hälsa i Samhället, är ökänd hos studenterna för att vara enormt seg. Skolbänk till 100% känns otroligt konstigt efter fem terminer av praktisk undervisning på sjukhus… Och innehållet av kursen är kanske inte superupphetsande. Vad sägs t.e.x om ämnen som: ”Epidemiologi”, ”Arbetsplats-exponering” och ”Läkarens roll i sjukprevention”. Suck…

Jag saknar både jobbet i Gällivare och sommarlovet! Samtidigt är det dock skönt att vara tillbaka i vardagen. Klasskompisar, förmiddagskaffe, luncherna, träning efter skolan i ett måndags-fullsmockat gym och sedan avsluta med att snylta middag hos föräldrarna;)…

Typiskt bara att sommaren ville infinna sig just den dagen som skolan började!

Well SL. It’s always such a pleasure doing business with you.

NOT.

Jag hade den omåttliga turen och det stora privilegiet att få vara på Stockholms stadion igårkväll. Ett av världens bästa liveband (tror faktiskt att jag vågar påstå det) var där. Coldplay.

Trots att jag aldrig varit ett ”riktigt” coldplay-fan och egentligen inte lyssnat på dem speciellt mkt alls, blev jag helt omkullsvept.

Stod hypnotiserad; det var fyrverkerier, konfetti, laserljus, blinkande armband på alla i publiken, bollar som flög omkring. Och det var bara introlåten…

Allt var sjukt snyggt…

Det allra bästa var dock musiken. Rösten. Som gjord för live-act…

Publikstämningen var det inget fel på heller!

Avslutningsnumret. 2h gick fort!

Enda minuset under kvällen var helt klart min jäkla rygg. För första gången på hela sommaren hade jag rejält ont, med utstrålningar i benet, redan innan konserten. Not good. Cykelturens oplanerade sista 15km är nog helt klart boven…

Efter konserten var jag redo att gå av på mitten, ryggen var en katastrof. Det var nära att jag la mig ned mitt på valhallavägen… Idag är det fortfarande halvkatastrof ska jag erkänna. (Det blir platta skor under festligheterna ikväll…) Men det var det värt!!