Det här borde vara en blogg om löpning och jag borde skriva om hårda löppass, tävlingar och härliga springturer. På sistone har det dock mest blivit cykel och igår blev det återigen en hel del av den varan…

Jag tappade bort mig igen.

Tullinge, Haninge, Tyresö och så Älta, av misstag…

Det som skulle bli ca 6mil blev en tur runt halva Storstockholm och summerades till över 8mil. Mitt tidigare längdrekord på 71km (från midsommar) slogs alltså rejält:)

Ibland är det helt ok att tappa bort sig, i alla fall så här i efterhand. När jag stod mitt i ingenstans ute i något sorts byggarbete mellan Älta och Tyresö var jag dock inte så glad. Jag var verkligen helt lost mellan en sandhög och en begravningsplats. Fantastiskt!

Irrade mig sedan in i ett idylliskt bostadsområde i Älta och kom ingenstans. Tillslut frågade jag mig fram och nådde Ältavägen som ledde tillbaka mot stan. Då var jag trött och det kändes som att jag aldrig skulle ta mig hem…

Men hem kom jag, snabbare än jag kunde anat, och det var jäkligt skönt att lägga sig platt på marken efter 3,5h på den jäkla sadeln! Benen var helt slut–> nöjd:)

Det är intressant att observera vad och hur man prioriterar när man får tidsbrist.

Uppe i Gällivare var den lediga tiden helt klart mer begränsad än vanligt, och jag kan ärligt säga att jag spenderade högst 1 timme/vecka framför TVn däruppe. Det gick lätt flera dagar utan att jag ens slog på dumburken. Det fanns inte utrymme. Slötittande på usla Tv-program prioriteras alltså bort.

Något som jag inte heller prioriterade, var bålstyrketräning. (Snacka om slarvigt med tanke på min skada…) Hemma tränar jag typ bålen varje dag, men det gjorde jag verkligen inte däruppe. Lägg till det en himla massa tid framför datorn på jobbet och ekvationen blev–> tappad bålstabilitet och svag rygg.

Anledningen till den dåliga disciplinen? Till skillnad från hemma så har jag däruppe inte tränat på så välutrustade gym. Utan roliga attiraljer som pilatesbollar och balansplattor blir bålstyrkan enormt trist, och ”glöms” lätt bort. Och hemmastyrka ska vi inte ens tala om, jag somnar av blotta tanken… Så min tid spenderades med det som var roligt och härligt: långa cykelturer i naturen och ett och annat spinningpass. Några bålövningar typ 2 gånger i veckan i sjukhusgymmet fick jag till, men det räcker inte för min rygg.

Och beviset på styrkeförlusten? Väl tillbaka i hemmagymet med pilatesbollar och balansplattor blir slarvet uppenbart. Är minsann betydligt sämre på mina övningar är för några veckor sen. Styrkeförlust svart på vitt. Urk.

Det är så idiotiskt. Kunde vara ute två timmar och cykla, men tio minuters hemma-styrka hade jag minsann inte tid till?

Skolan börjar dock inte förrän på måndag: Får bosätta mig i ”funktionell-styrka-rummet” på gymmet ett tag nu när jag har tid. Och inte framför TVn;)

Någon som minns att jag igår nämnde att en av Stockholms fördelar var vädret?

Ironi på hög nivå.

Idag var vädret nämligen inte fullt lika bra. Cirka tre minuter in på mitt cykelpass började det regna. Och sen fortsatte det. En timme in i passet kom Ösregnet med stort Ös och på tre sekunder var man lika dyngsur som om man tagit cykeln och kört rakt ut i sjön. Då befann jag mig någonstans mellan Tullinge och Västerhaninge. Lovely.

Efter totalt 65km i konstant regn var jag lertäckt ända upp i nacken. Humöret hölls dock någorlunda uppe hela vägen (ok, lite svordomar blev det emellanåt när man knappt såg vägen pga öset.) Försökte iaf intala mig att se det positivt: man frös inte i alla fall.

Jackan vittnar om bristen på stänkskydd

En bastu hemma hos föräldrar satt fint efteråt. Hade det inte varit för sanden i nacken hade man knappt behövt duscha…

Men. What doesn’t kill you makes you stronger. Precis efter passet kände jag mig dock inte så stark, var mest trött och blöt, hehe… Men kvällen avslutades med den bästa film jag sett på länge: The dark knight rises. Rekommenderas!

Hur överraskande roligt jag än haft det i Gällivare, hur smidigt det än funkat att bo hos mormor och hur lärorik tiden på sjukhuset än varit så är det enormt skönt att vara hemma.

Det var lite nostalgiskt att slita sig från jobbet igår. Kändes konstigt att bara lämna allt som blivit vardag. Hann inte ens säga hejdå till hälften…

Jag kommer att sakna en massa saker: Det faktum att man kunde cykla till jobbet på 7min. Den trevliga stämningen på sjukan. Kollegorna. Kaffepauserna. Till och med de obligatoriska sjukhusskorporna…

Frasiga (extremt smuliga) skorpor. Luft och socker. Jag blev totalt beroende.

Kommer förstås också att sakna vännerna utanför sjukhuset. Och mina långa landsvägsturer. (Ffa de som inte skedde i ösregn eller orkanvind…)

Soliga dagar och kvällar efter jobbet spenderades på cykeln:)

Fem lärorika veckor är slut och jag är så glad att jag vågade ta steget och åka till Gällivare. Ingen av mina farhågor om exil-känsla i ödemarken, dödsblekhet, myggattacker och depression slog in. Tack och lov. Gällivare har levererat!

Men. Stockholm har sina fördelar:) Vännerna. Familjen. Vädret. Tillgängligheten. Friheten. Träningsmöjligheterna. Och sushi!!

Bästa sushin i stan (från Svenska Sushiköket) i gräset…

Äntligen iklädd shorts igen!!

Oh It’s soooo good to be home!

Ibland undrar man över svenskakunskaperna hos somliga. Om man aktivt tar på sig att skriva ihop en skylt för ”Gym-regler” (som faktiskt kommer att läsas av många) kanske man åtminstone ska vara någorlunda hajj på meningsuppbyggnad?

Hehehe… Här är reglerna som sitter uppe på flera ställen i källargymmet på sjukhuset.

Frågan är om författarna ens läst igenom texten innan den printades och plastades in? Fast jag är glad att de inte gjorde det. It’s epic.

Det måste vara så att reglerna är framförda i någon form av avancerad vers eller diktform, typ haiku eller english sonnet?… Hursomhelst, jag har fnissat åtskilliga gånger på sjukhusgymet (OK, asgarvat) och försökt att påkalla uppmärksamhet hos medtränare, men ingen tycks uppskatta lyriken lika mkt som jag. Tillslut var jag helt enkelt tvungen att föreviga lappen på bild…

Plötsligt inser jag att jag är inne på min sista jobbvecka.

Jag är tvehågsen. På ett sätt känns det som att tiden gått enormt fort, som att det var i förrgår jag klev in genom sjukhusentrén för första gången. Samtidigt känns det som att jag jobbat här hela sommaren, som att sjukhuset blivit ett andra hem. Får lite separationsångest så fort jagtänker på att det snart endast återstår två arbetsdagar…

Bild från Dundret, en av mina första kvällar. Vart försvann alla veckor?

Midnattssolen är nu helt borta, det skymmer tidigt på kvällarna, termometer kryper ner mot nollan på natten och träden gulnar. Även när det gäller min egen utveckling märker man att tiden gått. Inlärningskurvan har pekat brant uppåt och jag känner att det är en enorm skillnad sen jag kom hit som total gröngöling, mäkta förvirrad och osäker. Nu kan jag faktiskt klara mig som läkare (hjälpligt) och det är en skön känsla!

De senaste dagarna har det dock varit väldigt lugnt på både akuten och avdelningen. Har hunnit gå på fler operationer och till och med lyckats (trot eller ej) vinna lite förtroende hos överläkaren som fick mig att bryta ihop första veckan. Idag stod jag med honom på en knäprotes-operation och assisterade och det var enormt lärorikt och intressant. Jag utelämnar detaljer om hur diverse kroppsvätskor spreds i rummet, host, men jag kan avslöja att ortopederna här är riktigt skickliga! Efter att ha bytt om (och tvättat ansiktet) infann sig någon sorts lyckokänsla. Det här ÄR roligt. Jag hade rejält tur när jag fick just det här vikariatet, underläkarna på Medicin sliter som slavar uppe på avdelningen medan vi på Ortopeden har tid att gå på operationer…

Så, hur går det på träningsfronten?

Efter att ha cyklat tre långa pass i rad tog jag lite välbehövd vila och körde bara bålstyrka (som jag har slarvat med extremt mkt häruppe) och TRX igår. Idag väntar troligen ett nytt försök med wetvest i simhallen, som förhoppningsvis är öppen… (Jag håller verkligen tummarna, för regnet öser ner ute.) Men, man vet aldrig i Gällivare!

Vill bara till en början konstatera att lördagsjouren på akuten blev en succé. Allt gick bra. Både jag och samtliga patienter överlevde och jag fick till och med beröm av medicin-bakjouren för ”jobb well done”. Det värmde.

Så igår, söndag, hade jag min lediga dag. Veckans enda. Hade planerat massa roliga saker… Efter sovmorgon och långfrukost cyklade jag iväg till Malmberget för wetvest (eftersom att Gällivares simhall har helgstängt). Såg verkligen fram emot lite återhämtande vattenlöpning och bastu…

När jag väl kom fram upptäckte jag till mitt stora förtret att sommartiderna var slut. Badet, som varit öppet förra hegen hade nu plötsligt helgstängt. Suck!

Bara att ändra planerna. Vad göra med den lediga tiden? Lite styrketräning kanske! … Gick runt hörnet, till gymet som ligger vägg i vägg. Men där hade de minsann fortfarande sommartider, och hade helgstängt. Dubbelsuck!!

Så där stod jag i Malmberget med min cykel och min träningsrygga. Med flera timmar att slå ihjäl innan en planerad em-fika på stan. Det fick bli ett cykelpass, trots att vädret var sjukt trist. Efter att ha dumpat ryggan hemma stack jag iväg ut i regn och 7 gradig snålblåst. Kul. Humöret på topp…

60 långsamma kilometer i grått pissregn. Men jag härdade ut:)…

Efter ett varmt bad var jag åter mig själv och det var dags för cafébesök. Snabbt kunde jag och vännen dock konstatera att alla fik hade (surprise:) helgstängt. WTF!!? Jag blev hyfsat irriterad. En enda ledig dag, och man kan inte göra någonting eftersom att allt är stängt. Hur tänker man egentligen när man håller stängt när folk är lediga? Detta är småstadens förbannelse: Valmöjligheterna är noll.

Men dagen blev mysig ändå. Fikade hemma, medan regnet strilade utanför. Sen kvällsbesök hos släktingar.

En positiv konsekvens av som helgstängda träningslokalerna var dock att jag kunde konstatera: 180km cyklade på tre dagar. Längdrekord. Visserligen inga svindlande hastigheter, men ryggen håller!

This is going to be a loooong day…

Medan halva umgängeskretsen hänger på gatufest nere i Stockholm passar jag på att bränna av en mördar-dag bestående av två ”långpass”. Men, vi tar det från början…

Långpass nummer 1 började imorse kl 07.30. Stack iväg hemifrån tidigt för att hinna köra ett cykelpass innan jobbet. Det var dimmigt och råkallt när jag startade. Hade beräknat att cykla 70min ut och 70min tillbaka, så att jag skulle hinna till jobbet. Plenty of time! tänkte jag och cyklade iväg…

Vad jag inte räknade med var motvinden från h-vetet på hemvägen. När jag vände efter 70min, och mötte en vägg av vind insåg jag direkt att jag skulle få trampa som en galning för att hinna i tid till sjukhuset. So I did, (trampade som en galning alltså, hann ej i tid.) Var tidvis tvungen att stå upp och trampa t.o.m i nedförsbackarna för att komma framåt! Svor en hel del… 2h 30min, och 5.8mil. Jag stapplade av cykeln, höll på att ramla rätt in i cykelstället. Hade noll känsel i fotsulorna och benen var stumma som stockar. Fy f-n vilken färd. Långpass 1 var avklarat.

Dags då för långpass nummer 2: En heldags jourpass på akuten. 10.00-23.00. Jag stapplade som sagt genom korridorerna, halvt död och illröd i ögonen efter att ha haft en orkanvind i fejan i 90min. (Såg väldigt bakis ut.) Fick direkt ta mig an en svårt sjuk äldre man med sepsis (blodförgiftning) så det var bara att skärpa sig direkt. Ingen rast och ingen ro.

Vad är väl en folkfest jämfört med en date med diktafonen?…

Massa kaffe, en hel del godis och jag ska nog ta mig igenom den här dagen (och kvällen) på något sätt. Betar av patienterna en efter en, medan vännerna hänger på ett soligt Block party i huvudstaden.

5h done, 8h to go…

Och nej, det handlar inte om pulshöjande händelser på akuten, (allt är lugnt på jobbet tack och lov,) det handlar för en gångs skull om träning.

För första gången på över en månad fick jag upp pulsen ordentligt ikväll. Alla mina pass häruppe; cyklingen, wetvesten, spinningen, har nämligen varit rent ut sagt mesiga rent konditionsmässigt. Jag har bara kört det jag känt för, och det har nästan alltid blivit ”långt och lungt”. Motiveringen att bli helt utpumpad har helt enkelt inte funnits där. Tills idag. Ny ledare på spinningpasset och det stod intervaller på dagordningen. 4,3,2,1 minuter, ggr 2. Och för en gångs skull mesade jag inte. Tänk vilken skillnad en ledare kan göra! (Saknade ej träningsoverall-gubben…) Spykänslorna var nästan nära i slutet av passet, jag är verkligen inte van vid mjölksyra längre. Shame on me.

Det är nästan lite Shame on me även när det gäller användandet av min TRX. Nu har jag dock äntligen hittat en plats för den: I ”drag-maskinens” ställning i gymet på jobbet…

Bättre sent än aldrig!

Har fått en del frågor (och undrande blickar) när jag dragit fram TRXen ur påsen… Idag blev det lite snabb benstyrka i väntan på spinningen.

Så, efter en den bästa träningsdagen hittills häruppe hoppas jag på lite träningsvärk imorrn!

Det är nästan så att jag förundras över att jag får betalt för det jobb jag utför just nu. Måste nypa mig i armen ibland.

Idag har jag nämligen bara gjort roliga saker. Jag har haft en heldag som assistent på operation! Programmet bestod av tre sessioner: en höftplastik, en Asnis-skruvning av en inkilad Collumfraktur och en patellarligament-ruptur. (På svenska: En höftprotes-operation, en skruvning av en höftfraktur och en knäskålssena som gått av.) Spännande värre!

Samtidigt som jag har stått och hållit hakar, dragit, vridit och slitit i några ben, sytt några stygn och stoppat några blödningar har jag lärt mig en himla massa. Och som sagt, fått betalt. Det är helt fantastiskt.

Som ”färsking” är det mycket man måste tänka på i operationssalen, speciellt när det gäller steriliteten. Visst är hygien viktigt överallt på sjukhuset, men i OP-salen är det sterilt som gäller. Man måste hela tiden vara medveten om vad man får och inte får nudda om man är steriltvättad. Och ortopedoperationerna är de allra strängaste… Höll nästan på att kontaminera patientens ben med mitt osterila munskydd idag när vi höll på och vände och vred. Inte bra.

OP-klädd, sjukt mör!

Men jag ska erkänna: Ortopediska operationer är ansträngande rent fysiskt. (Svettigt värre, speciellt protes-operationen!) I slutet av dagen var jag rätt så mör… Fötterna var som två mosade, ömmande klumpar, haha. Jag höll på att somna ståendes på den sista operationen, trots frekvent kaffedrickande mellan passen.

Efter ett rejält mellanmål stapplade jag iaf ut ur sjukan vid halv sex tiden, och möttes av den mest underbara kväll. Sol, 18-19 grader varmt och en sval bris. Bättre cykelförutsättningar kan man inte få.

Den finaste av kvällar på den finaste av landsvägar.

Två timmars trampande i solen var precis vad jag behövde. Plötsligt var jag pigg igen…