Ny vecka, nya tag!

Efter loppet i söndags har jag försökt ställa om mot nya mål. Just nu är det dock lite oklart vad dessa mål egentligen är. 3000m? 10km?

Fortsätter att grundträna som vanligt med andra ord! Ett lite tuffare wetwestpass igår i poolen. Benen var oförskämt pigga, därför körde jag på lite. ”Snabbdistans i poolform” trots att måndagspassen i poolen oftast betyder lätt återhämtning!

Tisdagar betyder oftast träning med gruppen på Källbrink. Idag (pga banloppet i söndags) blev det istället terrängintervaller: 5*1km + 5*350 m, 1min vila, 3min seriepaus.

Jobbigt! Om man pressar på ordentligt kan dessa bli skitjobbiga. Rusade på som en kalv på grönbete och hade puls 181 efter en intervall. Sen blev det bara jobbigare…

Dock finns mycket annat i huvudet just nu. Kurs i Traumatologi på Huddinge sjukhus i två veckor innan sommarlovet. Spännande och intressant! Vi blir drillade i Advanced Trauma Life Support (ATLS) och får i teorin lära oss att inte tappa huvudet i den akuta situationen. Jag, och resten av klassen kämpar för att inte tappa huvudet av trötthet på eftermiddagen…

Men mest snurrar tankar kring askmolnet.

Barcelonaweekend var planen i helgen. En party- shopping och solar-weekend, som nu riskeras att spoileras av det faktum att en nedrans vulkan valt att få ett utbrott just denna vecka. Dock verkar det ju som att flygbolaget Ryanair inte är ett dugg oroade utan flyger rätt igenom ”askmolnet”… Som enligt dem inte finns!

Det vore förstås enormt trist att inte komme iväg, men än värre att bli fast utomlands.

Och om jag blev kvar hemma skulle jag ju kunna: se på Stockholm Marathon, se min killes kör-konsert, OCH undvika att festprissarna kör slut på mig och behålla någon form av ”form”…

Yes, jag sprang idag. Hela 5000m på bana. Benet var med, hela vägen.

Med inställningen att ”lyckas få en poäng åt klubben” (om låret höll som sagt) åkte jag mot Sollentunavallen. Bara jag tar mig i mål under 23min får jag en poäng. Hoppas att jag kan hänga på NÅGON. Kanske finns det NÅGON som springer över 17-18minuter?

Värmde upp. Nervös.

Sollentunavallen, en otroligt vacker anläggning, belägen nere vid vattnet i Sollentuna. Observera: nere vid vattnet. Mycket vackert, men mycket BLÅSIGT. En blåsig dag, på ett blåsigt ställe. (På bortsidan var det som att springa rakt in i en vägg när man kom runt kurvan.)

När jag ställde mig på startlinjen lade jag märke till att vissa av de andra såg precis lika vilsna ut som jag. Stå vid prickarna? När får man gå in på gemensam bana? Lite nervöst småprat, och jag fick reda på att distansen var ny för alla utom en. Två hade aldrig sprungit på bana tidigare.

Startskottet gick, (jag hörde det knappt) och vi sprang iväg. Jag höll mig i rygg på en tjej som tappert gick upp och drog i motvinden. Det kändes som att va var på söndagspromenad (ok, söndagsjogg.) En kilometer passerades på 4min och jag började bli otålig. Det kliade i benen att springa om, men jag hörde klubbkamrater mana på från sidan: Ligg kvar där Lisa! Bevaka bara! Låt henne dra!

Hela grejjen med lagtävlingen (eller vilket mästerskap som helst för övrigt) är ju att komma först. Att plocka placeringar, att vara taktisk. Detta hade jag mycket svårt med där jag sprang och tänkte på vilken fantastiskt USEL tid det skulle bli på dessa platta 5km. Jag ville ju ”persa”.

Så efter 2400m tassade jag förbi på utsidan, och fick själv tampas med den illvilliga motvinden på bortsidan. Den var värre än jag trott! Fick en Hammarbytjej med mig i tempoökningen, (det var inte en så stor ökning, mer ett försök att inte tappa mer.) Denna medföljande tjej var mycket ovillig att dra själv. Hon sprang om mig två gånger och stannade praktiskt taget för att släppa förbi mig igen, konstigt beteende.

Hursomhelst, henne spurtade jag ifrån med en tempoökning på sista varvet. På upploppet tänkte jag: Det här HÄNDER inte! Jag vinner? Helt absurt…

6 poäng bärgade för Huddinge, som slutade på fjärdeplats i kvalet (alltså ingen finalplats åt oss). Trots vinsten en liten känsla av… Hmm, kanske man kan beskriva det som tomhet? Jag hade väntat mig ett tufft snabbt lopp, mot tuffa snabba motståndare. Och så blev det ju inte riktigt…

Men jag hann (nästan) till jobbet. Hann t.o.m springa in på en bensinmack och köpa godis, dricka och mat. Så min tidsoptimism var faktiskt befogad denna gång:)

OCH: Min ”bara-ställa-upp-i-lopp-jag-kan-vinna-svit” håller i sig!

Jag är osäker på om jag kommer att kunna starta 5000m på Lag SM idag.

Låter det som att jag fått kalla fötter?

Ja det stämmer väl delvis, men huvudanledningen stavas sträckning. Igår efter lätt skogsjogg skulle jag dra till med några stegringar och då högg det plötsligt till i framsidan. AJ. Tog mig hem lätt haltandes. Varför sträckning nu? Tror det har att göra med att jag slarvat med styrketräningen i samband med alla dessa lopp…

I vila gör det inte så ont, men jag bävar för hur det kommer att bli på uppvärmningen. Inte optimal uppladdning. Inte perfekt psykisk uppladdning heller. Att vara osäker på om man kommer att kunna springa eller ej gör mig sjukt nervös.

Har förvarnat tränare M på att hon kanske får hoppa in.

Jag är inställt på att genomföra! Men om det gör ont på uppvärmningen tänker jag inte riskera att bli ännu mer skadad. (Oj vad det här låter som en dålig bortförklaring.) Just nu VILL jag trots nervositeten ändå springa…

Sista examinationen avklarad. Och igår fick jag ett välkommet SMS: ”Du är Godkänd på tentamen och muntliga provet. GRATTIS.”

Med en gnutta nostalgi ser jag tillbaka på Kirurgkursen. En termin som jag i många avseende bävat för visade sig vara den roligaste terminen på Läkarprogrammet hittills. Visst, mycket tid har spenderats på SÖS. Det har varit många tidiga morgnar och en del obligatoriska helg och kvällsjourer. Den genomgående känslan har dock varit otroligt positiv. Med ett underbart bemötande från lärare och kursledning, trevlig stämning, och bra kurskompisar.

När vi satt i Tantolunden igår eftermiddag, studenter och lärare i solen, reflekterade jag över hur SNABBT tiden gått. Det känns som att jag för bara några veckor sedan stretade över Årstabron i piskande snöstorm och höll på att blåsa iväg som en vante. Pulsade genom 2dm snö, och skulle prompt köra 8min intervaller på Älvsjövägen. (Det var då jag sedan fick reda på att det utfärdats en ”Klass 2 varning”.)

Tiden har gått fort, och man har uppenbarligen lärt sig mycket. Kirurgkursen har påverkat mig och min omgivning på många sätt:

1. Min enda krukväxt, palmen ”Palme”, har nästan avlidit av torka.
2. Det har tagit mig över två månader att ta mig genom en pocket-bok, (som jag faktiskt tycker är jättebra!)
3. Jag har rutinmässigt infört ”transportlöpning” (”på-väg-hem-intervaller”)
4. Jag har insett att det finns hopp för mig inom läkaryrket. Jag har lärt mig att trivas mer på sjukhus!
5. Jag har även insett att det inte är jordens undergång att bara få typ 4 timmars sömn en natt…

Igår fick jag även ta emot ett litet pris från Urologen, på grund av ”framstående insatser på Urolog-kursen”. Hehe. Mycket förvånande, men otroligt roligt:) Alla avdelningar delade ut ett litet pris till någon de tyckt utmärkt sig under terminen.

Idag skiner solen och huvudet är någorlunda med i matchen efter gårdagkvällen. Imorgon väntar Lag-SM och det finns många frågetecken angående uppladdning och förberedelse. Jag har dock bestämt mig för att köra på som vanligt ändå: Lätt jogg i skogen idag, några stegringar. Och sen tjejkväll med godis ikväll...

Ojdå.

Jag hade visst anmält mig till Landstingsmästerskapet i Terräng. 18e maj var det: Idag med andra ord! Något oförberedd för lopp, inte så jättesugen. Trött och seg i benen efter träningen igår. Men:

-Man kan ju inte bryta en treårig tradition, som dessutom är mycket trevlig!

Trots sega ben styrdes alltså kosan mot stadion ikväll, där det skulle springas 6,5km i Lill-Jans skogens kuperade spår. Efter något panikartad start (lyckades tappa bort det lilla ”chipet” för tidtagning som man har runt fingret, och fick ett nytt ca 30s innan start) så gick det ganska bra.

Konkurrensen var inte direkt hård. Vinnaren från förra året var inte där, och efter 500m låg jag i ledning bland damerna. Loppet gick två varv i motionsspåret, vilket betydde TVÅ ggr uppför den h*vetiska backen bakom KTH-hallen. (Något mör andra gången!) Men trots otroligt sega ben uppför backen tänkte jag: för fasen. Jag bryr mig inte om vilken tid jag får. Bara jag vinner. Tjejen som ligger 300m efter ska INTE få komma ikapp. Sen bryr jag mig inte om hur det går.

Och hon kom inte förbi:)

Fick två biobiljetter, en medalj för Stockholms LM-terräng, och en plakett för ”Sverige-LM” som tydligen också gått av stapeln samtidigt. (Jag märkte dock ingen som inte kom från stockholm.)

Jag har verkligen en förmåga att välja RÄTT lopp! (Förutom kommande söndag.) Hehe. Man börjar nästan få smak på det här med att vinna saker. Det är ju onekligen ganska roligt. Jag som aldrig har brytt mig ett dugg om placering, utan bara tävlat mot mig själv, har insett att det är ganska kul att vara först…

Jagad av åskan stack jag iväg mot Källbrinks IP ikväll.

Snabba 200ingar väntade. 20x200m med 45 sek vila. Lyckades mirakulöst tajma uppehåll under hela passet. Lite blöta banor kan man ju leva med! Snittfart 36.5-37 typ. Med några extra tvåhundringar för att hålla Robert sällskap på sluttampen blev det totalt 5200m på bana. Bra uppladdning inför söndag!

På tal om söndag. Det vankas tävling på bana tydligen. Har på något sätt lyckats bli indragen i att springa 5000m på bana i samband med kval till Lag-SM i friidrott: Ett jippo där alla friidrottsgrenar ska representeras av en man och en kvinna ur respektiva klubb.

Alla andra tycks ha tackat nej av olika anledningar: järnbrist, maratonuppladdning, skador, graviditet osv. Vilket har lett till att jag, som sista utpost, har fått ta på mig det något jobbiga uppdraget att springa 12.5 varv runt en friidrottsbana. På tid.( Med supersnabba gaseller till friidrotts-kvinnor som varvar mig?)

Hurva. Att jag aldrig tidigare testat 5000m på bana, att ban SYNS väldigt väl på en bana, tillsammans med det faktum att flera från klubben kommer att åka dit för att se mig springa, gör mig något nervös redan.

Jag har även lyckats med en typisk ”Lisa- tidsoptimisten-Clark- Bravad”: Tackade ja till jobbet trots att jag jobbar på söndag. Börjar jobba kl 17.00 i Kista. Starten får 16.20 i Sollentuna. 

Om jag springer på under 20 min har jag 5 min på mig att ligga och pusta (läs DÖ) vid målgången, därefter slänger jag mig in i bilen och köra till jobbet 4.6km därifrån.

Jag hinner säkert…

Jag drar en lättnadens suck.

Visst- efter fyra år (nästan) på läkarprogrammet har man blivit någorlunda van vid tenta-situationen. Den extrema nervositeten har lagt sig, man har inte längre svårt att sova i en vecka innan. Man har inte ont i magen på väg dit. Ändå finns en liten  gnutta ångest inför hela situationen kvar.

Speciellt ångestladdat blir det när skrivningen läggs i gamla ”Skrivsalen” på Karolinska Institutet i Solna. Gamla tentasalen, förknippat med Pre-Klin tidens årliga (enorma) terminstentor. Den tiden då man undrade varför man egentligen gick läkarprogrammet- alla var ju ändå så sjukt mycket smartare än man själv…

Idag inser jag att vi kommit ganska långt från Pre-Klin. Nu, mer än halvvägs till examen handlar tentorna inte längre om vilken receptor på cellytan som fosforyleras av Tyrosinkinas. Nu handlar tentorna om patienter.

Nog för att dagens tenta var ganska tråkig, och LÅNG.  Skrivkrampen inföll sig på sidan 8 av 32. Sedan var det mjölksyra ut i fingerspetsarna hela vägen… Hehe. Nejdå. Men jag är glad över att det är över. Nu är det bara muntliga tentan kvar.

2 down, 1 to go.

Ute regnar det. Inne är det varmt och härligt. Marabou Frukt och Mandel mitt på dan för att fira! Enda kruxet är stundande banträning på Källbrink ikväll. Tvåhundringar planerade för att få upp farten inför söndagens Lag-SM eskapad...

På med regntäta jackan! Men först lite mer Choklad…

Äntligen!

Nytt personligt rekord idag på 10km: 39.36. (Slog alltså Danderydsloppets tid med 1 min 20sek.)

Kvantumjoggen genomfördes idag i Huddinge. 10km genom bostadsområden runt Källbrinks IP. Kanske inte världens mest natursköna, behagliga bana. Asfalt hela vägen, två varv runt en 5km bana. Hade hört innan att det var backigt och jobbigt. Men just idag tycktes det passa mig ypperligt- jag märkte knappt av backarna (OK. jag erkänner, den 400m långa backen, som man passerade två ggr, tog rätt hårt på benen…) Hade sällskap hela vägen, med bra draghjälp. Kände mig pigg hela loppet och blev bara riktigt trött under sista kilometern där farten ökades lite i sista backarna. Vi höll en stadig tid på under 4min/km och hade en 30s buffert hela vägen, så jag visste att det kunde gå! Kanske bidrog lättviktsskorna en del till den lätta känslan, det var premiär för dem på asfalten!

Snacka om härligt. Årets mål är kirrat och klart redan.

Fast ärligt talat, att klara milen på under 40 är mer än ”årets mål”. Det har varit ett långtgående mål ända säden jag började springa. Att perspektiven förstås ändrats (under 40 känns inte längre så där otroligt bra) ändrar inte det faktum att jag ÄNTLIGEN kan checka in på en tid som börjar på 3…

Dags att sätta upp lite nya mål. Under 39min är nästa grejj. Och det kan nog vara fullt möjligt på en lättare bana!

Nästa helg väntar förresten kval till Lag-SM. 5000m på bana, (hurva!). Berättar mer om det en annan gång! (Kort sagt, mkt bortfall inom klubben och då blir reserven Lisa inkallad i sista stund…)

Nu finns dock INGEN tid att sitta och vara nöjd. Har knappt tid att blogga eller ens gå och kissa. Tenta om mindre än två dygn. Inte bra- disciplinen har inte direkt varit på topp de senaste dagarna! Men man kan ju inte persa utan att fira liiiite, så det kanske inte blir plugg riktigt hela kvällen:)…

Mobilen surrar i fickan på väg till jobbet:

SLL, SÖS har skickat: ”Du är godkänd på PP. Trevlig helg, mvh kurssekreterare Lena”

Fantastisk känsla!

Första delen av tentan, Praktiska Provet, är över. Visserligen den del som minst antal ”kör” på. (Dvs den i teorin lättaste delen.) Men jag måste erkänna att det nästan är den jobbigaste delen. Att misslyckas direkt framför en lärare/patient är inte något man har lust med…

I en svettig hisshall stod vi, halva klassen, och väntade på startsignalen igår morse. Alla var utrustade med en ”karta” att följa under provet. Rummen och ordningen vi skulle följa var utritade. Alla stod och trampade nervöst.

Klockan ringde: klart för start. Mitt första rum var Ortopedi. Handstatus: jag skulle undersöka och diagnosticera en patient med problem i hand. ”Karpaltunnelsyndrom”. Rätt. Klockan ringde, 11.5 min hade gått. 30 sekunder på sig att springa in i nästa rum.

Ytterligare 8 rum följde: Blodig kräkning (akuthandläggning), Ryggsmärta, ”Suturering”, Intubering (fri luftväg), Fikastation, klämma på prostata.

Otroligt skönt när klockan ringde för sista gången och provet var över. Ytterligare några timmar väntande innan man fick resultatet via SMS…

Rensade huvudet med ett pass wetwest igår. Sedan var det dags att ge sig av till jobbet. Frågan är ju hur man nu ska orka ladda om, och plugga teorin inför tisdag?

Idag väntar någon slags lugn löprunda i skogen- Kvantumjoggen imorrn! (”Joggen”?) Klockan 14.08 idag går för övrigt KTH’s Quarneval av stapeln. Starten går vid Valhallavägen förstås! Om du är i stan: Håll utkik efter ekipagen, som passerar Sveavägen och Kungsgatan bland annat!

Kanske börjar tenta-stressen att märkas?

Imorgon är det dags för praktiska provet på Kirurgkursen. En stationsexamination, där vi studenter kastas in i olika rum där vi ska genomföra olika uppgifter och bli bedömda.

Ett i teorin ett ganska roligt sätt att bli examinerad. I praktiken ett väldigt effektivt sätt att stressa upp läkarstudenter med prestationsångest…

Imogon: praktiskt prov. På tisdag skriftlig tenta. Nästa fredag: muntlig examen.

Således går den mesta tiden åt till plugg. Och den tid som inte går till plugg är ovärderlig! Idag samlades kursen för frågestund i stationer på ”kliniskt träningscentrum” och efter det skulle jag förstås vara effektiv- Och springa hem till Petter.

Allt var packat och klart. Trodde nästan jag glömt sport-topen, men den var med. Drog upp skorna ur väskan. Och hjärtat sjönk som en sten:

Jag hade packat TVÅ VÄNSTERSKOR.

Allt som varit så tajmat och klart… Jag funderade febrilt: Strunta i löpningen?  Springa i Sneakers? Åka hem, och sedan springa därifrån till Petter?

Nej: Jag slängde i sulorna i varsinn sko. Höger fot ner i den ena vänsterskon. Tog några joggande steg i omklädningsrummet: Inte så bekvämt kanske, men inte så illa att det inte gick…

Envis som en åsna. Jag vet. Knäpp? Ja lite. Men jag körde snabbdistans 20min+15min+ 5min, med 2min paus mellan varje för fot-vila (ta ut foten, fixa sulan, snabbmassage).  Foten var lite öm men jag måste säga att det gick bättre än jag trott:)

Så går det när man är stressad och tanklös. Är huvudet dumt får fötterna lida. Eller hur var det?