Hur mkt man än trivs när man är bortrest på semester finns det alltid några saker man saknar. Keso var svårt att hitta i Singapore. Ett fräscht, välutrustat gym likaså.

Jag var så pass smart att jag tog ledigt från jobbet idag, och kunde härja runt på gymet mitt på dagen. Lyx. Så trots jetlag och lätt förkylning blev det styrka! I sällskap med familjen…

Instruerar min kära mamma i kettlebells:) Två saker man saknat i en bild! Hehe…

Klockan är 01.00 och jag är på väg ut från gymet. Eller, här hemma i Sverige är klockan väl bara 18.00. Men det kolmörkt ute för mig är det natt. Min kropp är förvirrad, och dödstrött.

Igår låg jag och solade i Singapore. Natten spenderades på ett flyg. Morgonen på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris (eller var det eftermiddagen? Och nu är man alltså hemma. Rätt mör, smått förkyld, men nyttränad. Och trots att det är lite (ok jätte) deppigt att ha lämnat allt och alla därborta så är det ändå lite skönt att vara hemma…

Jag ska försöka kämpa mot sömnen nån timme till, men snart är det tillåtet att lägga sig. Jetlag: Jobbigt.

Ett antal kaffekoppar har avverkats det senaste dygnet. På ett antal flygningar…

Aj mina armar.
Trots rekordlite träning (i mina mått mätt) har jag helt galen träningsvärk i armar och rygg. De senaste dagarna har spenderats i Indonesien, och orsaken till värken stavas: Cable Skiing.
Cable Skiing liknar i stora drag ”wakeboard”, eller vattenskidor. Men istället för att åka efter en båt gör man det via vajrar som löper i en stor fyrkant över vattnet. Enormt svårt, riktigt roligt, och väldigt smärtsamt. Speciellt när man ramlar och sträcker nacken…

Cable skiing centre, på ön Batam, Indonesien.

Själva vattenskidåkandet var riktigt svårt. Knee-board däremot, lite lättare.
Men grymt jobbigt för armar, axlar och rygg.

Där i bakgrunden ser man en som startar på knee-boarden.

Helgens praktvurpa stod undertecknad för, när jag voltade på huvudet och nästan bröt nacken. Sjukt ont efteråt, och väldigt stelt fortfarande.
Fick för övrigt även agera ”läkare-på-fältet” när en annan tjej ramlade rejält och fick bäras iväg på bår. Allt gick dock bra!

Den senaste veckan har varit ännu bättre än den förra. Vi har firat kinesiskt nyår, solat, badat, shoppat, blivit filmade, fotade, utstirrade av människor som tycker att vi ser ytterst annorlunda ut. Hahaha.

Trängsel i China Town på
Nyår. De långa svenskarna blir utstirrade as usual:)

Cocktails på en liten bar:)

Nu gror ångesten i bröstet. Vi är tillbaka i Singapore och imorrn väntar hemresa…. Dags för sista kvällen:)

Finns det någon mer passande träningsform än wetvest när temperaturen ligger på stabila +30C?

Hittade ett fantastiskt ställe idag…

Medan kusinen och övriga roomies är på föreläsningar har jag tid att hitta på lite egna aktiviteter. Rätt så perfekt, och spännande! Idag spenderades någon timme i universitetets ljuvliga 50m-pool. 6ggr för 25kr. Well, I’ll take that.

Igår testades ett gym i närheten av lägenheten som de andra brukar träna på. Två rostiga motionscyklar utan fotkåpor var tyvärr allt som fanns på cykel-fronten. Så jag måste säga att poolen vann. Med hästlängder.

Man blir glad av att träna. Speciellt om man samtidigt är i ett varmt, soligt land. (OBS: bild från igår, idag är jag RÖD. Poolen reflekterade solen vääääldigt bra tydligen.)

Nu dags att käka lite mer torkad frukt och inspektera innehållet i dagens shoppingpåsar. En del sportkläder kan jag avslöja. Sjukt snygga linnen här…

Greetings from a hot and humid part of the world. I’m in Sinagpore. And it’s pretty nice…

Helloo from Silosa Beach:)

Update: Flygresan var lång men smärtfri. Fick två säten för planet var inte fullt, så jag la mig tvärsöver o petade med tårna på en stackars medpassagerare hela natten:P Hehehe… Kom iaf fram hel o ren (njaah, rätt fuktigt kladdig) till Johanna o hennes roomies igårkväll. Jetlaggad och hyperaktiv:)

Nu, more pictures:

Vallfärd mot Sentosa Island. Strandsugna! (Vi bor en bit utanför så fick kajka en bit…)

Det är rätt absurt. Eller, väldigt absurt. Därhemma pågår livet i snö, kyla, mörker. Här är det jäkligt ljust. Och varmt:)

Obligatorisk ”ben på strand”-bild… Tagen igår. Har nog blivit liiite brunare sen dess, hehe.

Landet Singapore. Hur ska man beskriva det? Välordnat. Varmt. Fuktigt. Trångt. Tätbefolkat. Kulinariskt. Rent. Innerstan är full av arkitektoniska små underverk. Ytterstaden är full människor i små lägenheter. Och i en av de lägenheterna bor ett gäng med svenska utbytesstudenter, varav en är min kusin. Och just nu bor även jag där. Och trivs.

The Mer-lion. (Fisk-lejon?) Singapores symbol. Spottar vatten mot det snyggaste hotell jag sett, Marina Bay. Två sevärdheter i en bild!
Mvh❤️
/Ständigt fuktig/svettig/kletig och ypperligt nöjd Lisa

Weather forecast Singapore. Lite varmare än här, och jäkligt fuktigt har jag hört:)

Jag kan absolut inte förstå att jag åker till Singapore imorgon. Det har varit så mycket att göra, in i det sista, att jag knappt har reflekterat över att resan närmat sig. Är helt inställd på en vanlig jobbdag imorrn. Men sen på kvällen är det dags för avfärd…

På något sätt blir det hela lite mer reellt när man börjar packa saker: shorts, linnen, bikinis, solcreme. Underligt. Hjärnan har lite svårt att förstå vad det är som pågår, ute är det ju svinkallt.

Packning pågår…

Det är en lång resa som väntar. Först flyg till Frankrike, därefter 13h till Singapore. Ryggen gnäller lite vid blotta tanken. Hehe. Men ett trevligt sista wetvestpass i sällskap med kära Anneli avklarades ikväll. Hann även med lite bålstyrka, så har iaf förberett ryggen så gott det går. Får hoppas att det hjälper:)

Jag har resfeber, har aldrig rest så långt ensam förut. Men resfeber är helt normalt. Enda problemet är att jag för fasen känner mig smått förkyld o lite febrig på riktigt.Ah well, bäst att sova så mkt som möjligt (om jag kan somna:)), och kurera mig till imorgon!

På jobbet är jag mest känd som micro-maniacen. Jag lagar allt i micron. Laxfiléer. Ägg. Wokgrönsaker. Majskolvar. Micro is the shit. Speciellt när man är hungrig och har bråttom

Nåt annat som är fantastiskt att göra i micron är ”Mugcakes”. Som du säkert redan vet är det en kaka som lagas i micron, i en kopp. Oerhört lätt att göra och variationerna är oändliga.

Personligen har jag utgått från olika recept från Tasty-Health. Många av varianterna innehåller proteinpulver, men det finns även nyttiga varianter som inte gör det:

Vill man hellre används vanligt socker går det förstås lika bra! Jag kör dock med Stevia:)

Glutenfritt och begränsad mängd socker. Med olika varianter innehållande exempelvis kokosmjöl, mandelmjöl eller havregryn, som blandas med ägg, mjölk och så något gott smaksättande: kakao, banan, bär eller frukt ex…

Klegg-time! Fick en burk chokladpulver som stått i familjens skafferi i några år. Betydligt godare än den äckliga päron-vanilj-smaken jag köpte 😉

Personligen kör jag även stenhårt på: ju kladdigare desto godare. Kort tid i micron–> mer Klegg–> yum.

Färdig mugcake variant extra kleggy. (I know, it looks like a pile of s**t hahaha. Men det är gott!)

Ps: Åh shit vilken sötsaks-junkie jag är i grund och botten. Det kommer jag aldrig att komma ifrån

Många har sett fram emot snön. Längtat till ljuset, skidåkning, vinterpromenader. Jag har tvekat. Missförstå mig rätt, jag älskar egentligen vackra vinterlandskap, att ta härliga soliga promenader på sjön, åka slalom. Men här i Stockholm har allt en tendens att fungera lite sämre när det snöar.

Det finns hur som helst en helt fantastiskt aspekt med snö i stan: Man kan springa överallt. Det är lika mjukt och slirigt överallt, så man kan ge sig ut och springa VAR SOM HELST. Bara att snöra på sig och jogga hemifrån. En sån lyx.

Snöigt pass med formtoppade Joh-Anna! Den rackaren har bara två veckor kvar till soliga Miami marathon. Kände mig som en klumpis i hennes sällskap 😉

12 sliriga, snömoddiga, underbart vintervackra kilometer. I vääääldigt lugnt tempo. Frågan är om det finns några som helst snabba fibrer kvar i mina stackars ben? Försökte iaf väcka dem genom att avsluta med tre lite snabbare 60m backar…

Knak. Ryggen överlevde passet iaf:)

Världen är verkligen vackert vit ute i förorter och skogar. Inne i stan är det däremot mest blött o lerigt. Men där kan snögloppet istället berättiga att man sitter på ett fik typ en halv dag. Det är ju storm ute.

Afternoon Tea med nästa Johanna, som nyss varit på Triathlon-läger på playitas. Inspirerande…

En tredje bra grejj med snöstorm: Man kan klä på sig långkalsonger, stänga in sig i sin lägenhet, tända massa ljus, laga middag och invänta söndagssällskapet:)

Det är en konst. Att sova gåendes.

Ögonen är öppna men den medvetna hjärnan har tagit paus. På något sätt styrde mina ben kroppen till gymet igår efter jobbet. (De kan vägen ganska bra vid det här laget.) Någon gång där under uppvärmningen på crosstrainern tror jag att hjärnan vaknade också. Lite halvt.

Att köra styrka utan en ”peppad hjärna” är inte optimalt. Träningen blir ofokuserad och kroppen gör bara det den är van vid. Effekten i längden blir sämre resultat. Men ibland ska vissa saker bara avklaras. TRX-benstyrka o balansträning till exempel. Och bålstyrka:) Det blir som vanligt roligt när man väl sätter igång och tränar, och man blir alltid piggare av det!…

Blev bland annat en rad variationer av plankan med benlyft på bosu o pilatesboll igår. Gammal bild dock, ser man inte lite cykelränder på benen? hehe…

Ibland är det väldigt praktiskt att vissa saker går på rutin. Medan hjärnan varit upptagen med att knåpa ihop detta inlägg har autopiloten tagit mig till jobbet. Dags att koppa på hjärnan igen. Och hoppas att den är med mig även under träningen idag

Vaknade imorse med en känsla av att jag inte orkade gå till jobbet. Tröttheten efter Umeåhelgen kom ikapp… Men sedan blev det, förvånande nog, en sån där dag då man påminns om varför man valt att jobba med det man gör.

Idag fick jag en uppenbarelse om hur långt man faktiskt kommit på ett år. Det är nu nästan precis ett år sedan vi tog examen från läkarprogrammet. Från kandidat till läkare. Och idag handledde jag plötsligt en ST-läkare som har sin första vecka på mottagningen. Jag har haft studenter med mig tidigare, men idag satt en kille som snart är färdig specialist alltså med lilla mig när jag tog en ny patient. Absurt.

Jag reflekterade även idag över att människor litar på mig. Patienter kommer till våran mottagning och söker hjälp när de mår dåligt, de ber om mina råd, och de får berätta om sina bekymmer. Helt naturligt, men nästan lite absurt. Och i de flesta fall kan jag och mina kollegor göra någonting för att hjälpa dem.

Jag vet att jag skrivit om det förut.
Om hur fantastiskt det är att jobba med människor. Men man måste påminna sig själv då och då, och också inse att man själv utvecklas väldigt mycket i rollen som vårdare. Man växer in i rollen. För det har jag gjort, vuxit.