Jag har sedan Singapore-resan börjat äta gröt till frukost. Jahapp.
Det var ungefär det enda som finns att berätta om mitt liv just nu. Jag är pretty much nere i träsket.

Jag tog mig upp för en stund i lördags dock. Kanske dumt. Kanske spelade det ingen roll. Skönt avbrott från soffan var det dock:)

Konserten i Globen o lördags. Fullproppad med diverse medikament. Hehe…

Imorrn hoppas jag på att kunna jobba iaf:) Låter dock som en KOL-patient, kommer skrämma ihjäl folk…
Ps:


Lé Träsk. Fjärde dagen av soffläge. Tredje säsongen av Breaking Bad. Haha. Thank the Lawd för de modiga vänner som vågat sig hit och hängt trots smittorisk:).

Fail Fail. EPIC FAIL. Det har legat på lur hela veckan, lite förkylt och irriterat i halsen. Men jag har hankat mig fram, jobbat, tränat lite lätt, och det har inte blivit varken bättre eller sämre. Nu däremot – hemma från jobbet…

Det passar INTE så bra att vara sjuk just nu. Ikväll var det egentligen dags för detta,  som jag gett till syrran i julklapp. Och imorgon är ännu en konsert planerad, som jag till och med sett fram emot ännu mer. Jag upprepar:

Nej. Nu är det deppigt kan jag avslöja. Måste bli frisk :/

Vissa dagar är man inte helt på topp. Idag var jag inte så särskilt sugen på att träna; ond hals, tungt huvud och till på köpet en ömmande svullen mage. Helt utan inspiration. Medlurad till gymet av en mer engagerad mamma.

Satt och trampade på cykel, långsamt. Ingen pulsstegring. Så trist. Gjorde någon trött maskinövning. Degade mig fram, mest där som pratsällskap. Allt kändes seeegt och tråkigt…

Sen fick jag tokryck: ställde mig på löpbandet och drog av 1 minut i 4min/km tempo. Följt av 1minut i 3.50min/km fart.

Jag ville veta om jag fortfarande har farten i benen, och någon gång måste man ju testa om ryggen håller. Uppenbarligen tyckte jag att just idag var ett bra tillfälle. Hah. Maybe not. Men ryggen höll under tiden jag sprang, och benen klarade det. Hamnade ju inte i väggen bakom löpbandet iaf. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur jag förut kunde hålla den farten i en mil. Med uppförsbackar.

Efter de två minuternas inspiration har jag nu återgått till trött/förkyld-stadiet. Halsen har börjat låta rätt illa. Vilken absolut usel medicinsk förebild jag är. Usel.

Tillbaka till: Ingefärs-”te”, kokosnöt och halstabletter:) Observera mina otroliga kokos-öppnar-skills dock. Sjukt duktig med hammaren nuförtiden!

På något sätt tror jag att den här långvariga skadan har fört med sig något positivt. Tiden innan jag blev skadad var löpningen ganska kravfylld, förknippad med måsten och prestation. Det var inte direkt så att jag såg fram emot varje pass, njöt av tanken på ett förestående intervall eller tröskelpass. Innan diskbråcket uppskattade jag inte det faktum att jag kunde springa, jag tog det för givet.

Nu njuter jag. Speciellt i skogen, och speciellt i fint sällskap:)

Lite blött vid Segeltorpsskogen! Bilden gör inte naturen rättvisa, hann inte fram med kameran när solen strålade

Ingenting är så terapeutiskt som att springa. Och prata om allt. Tempot är extremt lågt där ute bland rötter, sten och lera. Stundtals var det snarare balansgång på stenar över vattenpölar mer än jogg som gällde. Hehe. Efter 10 blöta, underbara kilometer i terrängen kom vi ut på grusvägar och tempot gick upp något. Helt underbart. 13km totalt. Jag har alltid älskat och kommer alltid att älska terräng. Variationen i löpsteget, naturen, utmaningen. Leran och vattnet kommer på köpet.

Blöta skor, men inga frusna fötter i vårvärmen:)

Viss känning av ryggen fick jag tyvärr på grusvägarna, när det var platt. Men jag säger bara: OM jag nånsin kommer tillbaka på riktigt, och kan springa så mkt jag vill, ska jag fortsätta njuta. Inte ta för givet…

”Antingen så kan man, eller så kan man inte.”
En kollega hade med sig en rock-ring till jobbet idag. Lunchrummet förvandlades till en skolgård på rasten. Ringen skickades runt, många ville prova om lågstadiets gamla talanger fortfarande satt kvar. De flesta tjejerna mindes fortfarande hur man gjorde, killarna däremot, hade det generellt sett lite svårare. En av killen fortsatte att försöka, gång på gång. Envist Någon uttryckte då ovan nämnda citat. Att det inte var någon idé att försöka mer, man antingen kunde, eller inte.

Hmmm. Det fick mig att tänka. Är det inte precis tvärtom? Det är ju faktiskt väldigt sällan som man är bra på något i början…
Det är klart att alla färdigheter kan baseras på ett visst mått talang. Men väldigt mycket hänger på hur mycket man försöker. Hur envis man är.

Ett mycket påtagligt exempel är det faktum att jag faktiskt lärt mig att simma.

Idag simmade jag över 20min. I en snabbsim-bana.
Och en kompis som faktisk kan simma sa att det ”såg riktigt bra ut”.
DET mina vänner kallar jag framsteg. Practice makes perfect.

Ok fine. Jag e långt ifrån perfect i bassängen. Det går fortfarande outhärdligt långsamt. Men jag tror jag kommit en bra bit från den drunknande insekten på eriksdals utomhusbad. Det går framåt. Och jag är inte typen som ger upp:)
 

Om jag kan crawla 20min så!

Mycket fokus på medicin i träning och hälsa härborta ikväll.

1) Vill tipsa om Vetenskapens Värld, där dagens program handlade om hur den moderna tekniken kan hjälpa oss att bli mer hälsosamma. Se programmet här. Appar som monitorerar träning, sömn, kost. Skapar de förbättrad hälsa? Får de oss att leva längre? Eller gör de oss bara extremt självfixerade? Personligen använder jag inga träningsappar, men om de kan hjälpa till att motivera människor att leva bättre, så varför inte…?

Nästa vecka granskar programmet träningstrender. Ska bli intressant…

2) På Aktuellt presenteras idag en ny svensk metod för att detektera bloddoping genom så kallas Autolog Blodtransfusion. (Alltså eget blod som man tagit ut och kylt ned, och sedan återför till blodbanan.) Metoden upptäcktes av föreläsaren som vi hade förra Umeåhelgen, Christer Malm (följ länken och läs hans artikel) och jag diskuterade ämnet med honom mellan föreläsnigarna. Det är SÅ otroligt intressant. Hittills har just autolog bloddoping varit omöjlig att detektera, men NU, nu pågår forskningen för fullt

3) Tredje idrotts-medicinska ämnet ikväll: Överträning. Det är verkligen inte jag som blivit övertränad, haha. Men jag har äntligen lyckats välja ämne för det projektarbete som ska genomföras under Idrottsmedicinkursen. Överträningssyndrom är verkligen extremt intressant. Det är ett tillstånd som defineras som ”underperformance” i förhållande till träningsgrad. Exakt vad det beror på, hur man ska diagnosticera tillståndet, samt hur man bör behandla är inte helt känt…

Börjat plöja artiklar:)…

Ps: Just insett att jag nog vill ha en vombat:

Snälla. Om du bara klickar på EN enda länk i detta inlägg, så låt det blir denna: http://www.viralnova.com/kangaroo-wombat-friends/

Att vara ”skadad” har ibland vissa fördelar. Jag sätter ordet skadad i citationstecken, för idag hade jag ju faktiskt kunnat gå ut och jogga en stund. Men eftersom att jag ändå inte kan köra så långt o så hårt jag vill, så kunde jag lika gärna gå in och köra ett cykelpass. Och slippa regn/snö-slask:)

Stretade mig igenom ett seeegt 5mils-pass på cykeln. Och avslutade med lite roligare saker:

Jobbigaste magövningen: Fötterna i TRXen och händerna på Bosubollen, som i en planka/armhävningsposition. Dra sen in benen under kroppen. Ju längre bort man har bosubollen desto jobbigare blir det!

Försöker att fortsätta med att utveckla rörligheten också. Det går, nätt och jämt:)

Nån sorts yoga avslutar passen:) Inte fullt lika stel som tidigare!

Så jag har försökt att undvika rusket så gott det går idag. Vilken mes jag blivit!;)

Vad är det egentligen som gör att vi man vill klaga när saker går emot? Är det bara jag som känner att det ofta känns lite bättre när man fått häva ur sig och dela sin frustration med någon annan?

Äsch, när man sitter strandad i rusningstrafiken på en trasig tunnelbana får man kanske klaga lite. Speciellt om man är på väg till gymet, och vet att man just idag har en ytterst begränsad tid på sig att träna?… Tåget jag satt på gick sönder, och prognosen för att frakta bort tåget var ”osäker”.

Min syster får höra den frustrerade, träningsberoende resenärens klagomål via Facebook… Så fungerar vi: ös ur, skratta, get over it:) Hehe.

Och så fort jag klagat-ur mig började det att kännas bättre, och trots den enorma trängseln på perrongen kunde jag skratta åt Facebook-konversationen. Sen började det stillastående tåget att rulla. Magic.

Tillslut kom jag fram till gymet och lyckades skaffa mig trötta, darriga ben och armar på exakt 60min. Ibland är det bra att vara lite otränad efter semestern:) Man blir trött ganska fort!

Nu: hundvakt.

Mollpan i soffan…

Inget mer att klaga på nu. Förutom att jag just ätit en halvrutten kokosnöt. Hahahha. Smakade lite udda men märkte möglet först när halva var uppäten. Bra där. Så, nu fick jag det ur-klagat också!;)

Singapore.
Har funderat ett tag på att skriva ett inlägg om landet, och staden.

Det var en intressant första encounter med Asien. Singapore kallas ofta ”Asia for beginners” i och med att landet är väldigt välfungerande, rent, snyggt och städat. Tunnelbana, bra vägar, fina byggnader. Allting var väldigt rent, nytt och flashigt, åtminstone i innerstan. Det kändes som att man byggt för att imponera…

Varenda vy var lika flashig som denna. Snygg arkitektur överallt!

Något jag för övrigt reflekterade över var den enorma mängden skyltar överallt. Det fanns skyltar för allt. ”Gå inte nära vattenkanten”, ”Ät inte här”, ”Rör inte dörrarna”, ”Livet är värdefullt, hoppa inte framför tåget”, ”don’t walk here, you might get run over by a bike” ”träna inte om du är yr”, ”sök läkarvård om du någonsin haft vattkoppor” etc etc. in absurdum.

Man var alltså vääääldigt mån om att medborgarna inte skulle skadas. På något sätt. Samtidigt har man dödsstraff för narkotikainnehav och stöld. Och tvekar inte att skjuta folk som råkar vandra in på fel område:

Överbeskyddande? Värderar livet? Knappast. Snacka om dubbelmoral.

En annan tvetydighet var hygienen. Man förbjuder tuggummin för att undvika nedskräpning, och vissa gick runt med munskydd på stan. Samtidigt harklade folk sig, spottade omkring sig och petade sig i näsan. Jag blev upprepade gånger hostad och nyst rätt i ansiktet. Det var skönt att man var lång när man åkte tunnelbana.

Lugnaste turen i MRTn i Singapore (tunnelbanan). Det var oftast betydligt trängre! Måste ändå säga att jag saknar det… Trots nysande och hostande människor:)

Ah well. Vad spelar tvetydigheter och dubbelmoral för roll när det är soligt och 30grader varmt? Hehe. Jag blev ju helt förälskad i stället.
Väl tillbaka i Sthlm igen känns det knappt som att man varit borta. Men det är rätt så roligt att börja jobba igen, träffa alla vänner, och komma igång med träningen igen!

Stockholm-Paris-Singapore-Indonesien-Singapore-Paris-Stockholm-Umeå-Stockholm. Åtta flygningar på mindre än en månad.

Det känns som att man levt ur en kappsäck den senaste tiden. I helgen var det dags för den sista undervisningshelgen uppe i Umeå, så i fredags var det bara att pallra sig upp i ottan och ge sig av. IGEN. Det var liiiite tungt skulle man kunna säga…

Däruppe får man iaf se lite sol!

Men helgen har varit superbra. Temat för fredagen var Doping och Etik inom idrotten. Lördagen handlade om Konditionsträningens fysiologi och Överträning. Mycket intressant. Vilka kroppsliga förändringar sker vid träning? Hur förbättras VO2max? (alltså den maximala syreupptagningsförmågan) och var sitter egentligen begränsningen, i muskler eller hjärtat?

Mycket som man redan visste, men allting är ändå otroligt spännande. Helgen avslutades i labbet. Två av kursens deltagare fick agera försökspersoner under två laktat-test och maxtest. Jag tog mitt förnuft till fånga och stod över, men när jag väl satt och tittade på så ångrade jag mig. SÅ sugen!

Testet genomförs på löpband eller cykel. Eller på rullband för längdskidor! Under hela testet mäts in-och utandningsluftens halt av syre och koldioxid.

Konditionstestet har två delar. I den första mäts laktat (mjölksyra) på olika nivåer av arbete (hastighet på bandet) för att avgöra var mjölksyratröskeln ligger, dvs vid vilket arbete som laktat börjar ansamlas snabbare… När man gjort detta påbörjas sedan maxtestet, där man tar ut sig maximalt, för att se hur mycket syre man tar upp.

Dags för cykeltest!

Så. Lärorik helg. Och även mycket trevligt socialt, eftersom att jag stannade en extra kväll och hann umgås med klasskompisar och se mer av Umeå!

Hann även under fredagen in på gymet på IKSU. Jag säger bara: Oh Shit vilket paradis. I think I died and came to heaven. Träningsnarkomanens himmelrike, och norra Europas största gym tydligen. Där fanns allt man kunde önska sig, på tre plan. Till och med en liten löparbana… Jag försökte att fota, men mina bilder gör det tyvärr inte rättvisa så jag visar istället en fantastiskt liten bekantskap som jag gjorde:

Spinningcykel med skärm!

Härjade runt bland TRX, kettlebells, bollar, dragmaskiner mm tills jag sjukt mör stapplade iväg på middag hos tjejen jag bodde hos. Vaknade sedan med underbar träningsvärk:)

Nu är det i alla fall back to vardag som gäller. Dags att packa upp och ta bort julpyntet, hahaha. Tänker nog vänta nån månad innan jag flyger igen:)