Igår måste jag erkänna att det var rätt segt där på morgonkvisten. (Ok, hehe, hela förmiddan.) Till på köpet var vädret inte direkt uppiggande, grå-blask och tegn. Jag hade lätt kunnat ligga kvar i soffan som en degklump hela dagen.

Men ärlig talat, hur mycket piggare hade jag då blivit? När det är som segast är det enda som hjälper att tvinga sig upp ur soffan!

Igår hade jag faktiskt lite hjälp med motivationen. Sara var nämligen på sthlms-besök, och hon och Ingmarie hade bjudit in mig till wetwest på Eriksdalsbadet. Kan man då tacka nej? Knappast…

Bild från Ingmarie. Jag ser som vanligt ut som en galning i blåsten;)…

Efter en timmes babblande i en lyxigt stor bassäng var jag betydligt piggare än innan. Ryggen är väl lite si och så efter att ha klängt på en barstol i fyra timmar i fredagskväll, men jag hoppas att det går över fort…

Just sen hör helgen verkar det vara populärt med besök till storstan. Även släktingar från Gällivare är här:) Så dagen avslutades med ”släktmiddag”. Vilket betydde take-away, hehe. Här är vi inte fina i kanten. För det viktigaste är ju faktiskt sällskapet!

Gällivare-släkt på finbesök hos föräldrarna…

Käkar sushi när jag får chansen!

Idag vaknar jag betydligt piggare än igår (I wonder why?) Och solen skiner! Så idag blir det bestämt ett riktigt cykelpass, (utomhus) följt av en tripp till gymet när man väl är varm;)…

Njut av solen everybody!

Vaknar upp och inser att jag skulle varit på SÖS barnakut för 40 minuter sen, ombytt och klar. Det är jag inte, för jag ligger i min säng. Det var helt enkelt för roligt igårkväll.

Ibland måste man få vara o-duktig. Har alltid varit plikttrogen, men eftersom att det faktiskt var klasskompisar som övertalade mig att skjuta på min rest-jour (efter min däckade vecka) så kändes det ok. Det är ingen på akuten som saknar mig, eller ens visste att jag skulle komma.

Ingen kommer att tacka en för att man ”är en duktig flicka”. Oavsett vart man börjar arbeta sen finns risk att man sliter ut sig… Så nu, sista året innan man börjat jobba är det bara att passa på: Lika bra att ha roligt och sen ”råka” glömma sin praktik, trots att det är out of character…

Bild från Trollpedia…

Ps: kommer förstås att gå barnjouren, men jag gör det helst en annan dag…

Nu är jag mör.

Har spenderat dagen med att försöka, (med hjälp av motiverande samtal förstås) övertyga en patient att leva ett mer hälsosamt liv. Det är inte så lätt. Ibland känns det som att man stångar huvudet in i en vägg. För det spelar ingen roll vad patienten säger att han/hon ska göra medan man sitter i samtal, utan det enda som räknas är vad som sedan sker när de kommer hem… Man vill bara skaka om patienten och säga: Du måste börja promenera!! Annars får du en hjärtinfarkt snart! Men det gör man förstås inte…

För att kompensera för utebliven fysisk aktivitet hos patienten och matcha mitt trötta huvud med en lika trött kropp har jag:

Cyklat till och från vårdcentralen, och på hemvägen kört en ”liten omväg” (host) via Huddinge och Flottsbros skidbacke.

Bildbevis på att jag faktiskt var där…

I Flottsbro spenderade jag en himla massa tid som knatte-åkare i Huddinge Skidklubb:) Fast jag blev inte långvarig i den sporten, hatade nämligen barmarksträningen, vilken ju varade 10 månader av 12…

Totalt 30km cykling blev det, i ett hyfsat tempo. Det blev sjukt varmt! Mer och mer kläder åkte av under färden. Så otroligt skönt att få svettas utomhus! Tur att jackans armar gick att ta av…

Jack-armar knöts runt sadeln.

Efter att ha laddat om med både smörgåstårta och princesstårta hemma hos föräldrarna svängde jag förbi gymmet och pressade ut lite mer svett. Och nu är jag mör, efter att ha tränat för både mig och patienten…

Imorgon är det fredag! (For your information) Och det innebär för mig ledigt. Har en helt underbart extra-ledig fredag framför mig. Och förhoppningsvis, om vädret tillåter, blir det premiär på Mosebackes uteservering imorrnkväll! :)…

Ps. Förhoppning nummer två är: träningsvärk!

…får ryggen lida. Och ibland är jag faktiskt jäkligt dum.

För hur smart är det egentligen att glömma att gå av tunnelbanan i Mariatorget när man ska byta till pendeltåget? Så att man sen måste slänga sig av i Slussen, fälla alla tanter i sin väg i äkta rugbystil för att byta perrong, åka tillbaka till Mariatorget och sedan kuta järnet, med en tung väska på en diskbråcksrygg, till Södra Station?

Inte så smart.

Hann i alla fall, med 2 min marginal…

Hur smart är det sedan att, samma dag, med samma tunga ryggsäck och samma diskbråck, kuta järnet till pendeltåget (denna gång i Flemingsberg) fastän man är helt medveten om att det är en fysisk omöjlighet att hinna dit på tre minuter, ens om man var Road-Runner himself.

Jäkligt onödigt om du frågar mig. Och jag missade förstås pendeln, det var ju en fysisk omöjlighet…

Tänk att det ska vara så viktigt att inte komma försent. Och på hemvägen hade jag ju inte ens en tid att passa! Vad är det för stressad ur-instinkt som får mig att satsa järnet för att hinna med ett jäkla tåg? Eller är jag bara en tvättäkta stockholmare?

Menmen, man kan ju nästan säga att jag varit ute och sprungit idag…

It’s here. The pollensäsong.

Får på nyheterna reda på att björkpollennivåerna har nått rekordvärden de senaste dagarna. Jo vi har märkt det, tänker jag. Men jag inser plötsligt varför jag har haft en tryckande konstig huvudvärk i några dagar.

Jäkla björk!

Fast jag älskar våren så bär den här säsongen alltid med sig ett visst mått av vånda. Röda ögon, rinnande näsa, bihålorna känns som att de är fulla av tryckande bomull, huvudet värker. Speciellt jobbigt blir det ju när våren är så sen och allt slår ut samtidigt. Får ett sms av syrran på eftermiddagen: ”Pollen is killing me!!!”
Det är fler som plågas. Jag brukar inte önska mig regn, men nu skulle ett skyfall inte sitta helt fel…

Tur att jag inte är i mitten av någon tävlingssäsong löpmässigt… (Hmmm, lite ironisk där. Vad skulle jag inte göra för att få ta en springtur i skogen?) Men jag måste erkänna att det var rätt skönt att gå in och träna idag! Pollenfri, sval luft- yes please. Efter en otroooooligt seg och stillasittande föreläsningsdag (med bara lite eftermiddagsskolk) var jag nämligen rätt träningssugen, pollenskalle till trots.

Det blev ett cykelpass på tant-motionscykeln på gymet, ett mjölksyrapass som hette duga. Intervaller i en stege: 3 x(4,3,2,1 minuter) med 1 min vila rätt igenom. Om jag vanligen brukar flåsa rejält lät jag väl som en säckpipa idag med mina retade stackars luftrör…

Men det var det jag ville uppnå: Dödströtthet!

Vattenlöpning kan vara riktigt bra träning och rätt så roligt, ibland. På sistone har jag blivit bortskämd när det gäller wetwest-passen. Oftast har jag haft trevligt sällskap, och om jag kört ensam har jag alltid haft musik i öronen. Sist, när jag körde med Ingmarie till exempel, kändes det som att tiden flög förbi. En timme gick på ett kick.

Idag hade jag varken musik eller sällskap, mp3n låg kvarglömd hemma. Katastrof. Tiden sniglade sig verkligen fram och jag kollade på klockan minst tre ggr i minuten…

På något konstigt sätt känns det också som att tiden går oändligt mkt mer sakta när varven är mindre. På Eriksdalsbadet finns den enorma 50m bassängen. Där tar ett varv nästan 10 minuter. I Västertorpshallen (där jag mest kör) är poolen 25m och man måste vända efter 20m pga att det blir för grunt… Kontentan blir att man måste köra tre varv för att komma upp i 10min, och på nåt underligt vis går klockorna långsammare. Det måste vara någon sorts tidsförvrängning, typ en synvilla fast för tid.

Men kanske gäller samma sak även vanlig löpning? För en mil känns mycket kortare om jag springer ett stort skogsvarv än fyra små. Och hur många tycker egentligen att det är roligt att springa t.ex. 10 000m på bana? Runt, runt, runt…

Herrehjälp, idag var det långtrååååkigt. Men, jag tvingade mig i alla fall kvar i vattnet i 70 hela minuter. Bra jobbat, för den tiden kändes som minst två timmar.

Resten av dagen har tiden dock rusat förbi. För så går det när man har en extra ”bonusdag” ledigt från skolan, solen skiner och man har trevligt besök. Time flies.

Nikki (vännens lilla lamm/hund-blandras) var också med på besök:)…

Imorrn gissar jag att tiden kommer att snigla lite igen. Föreläsningar om klinisk psykofysiologi låter inte jätte upphetsande… Men jag längtar redan till morgondagens cykelpass på gymet;) med musik dvs. Bäst jag lägger ipoden i väskan redan nu!

…så händer sånt här:

Broöppning i Liljeholmen. Jag visste knappt ens att den kunde öppnas!

Är det inte typiskt!? Men jag trampade som en galning uppför västerbron och hann se vännerna vid varvningen i Rålambshovsparken.

Igår var en sjukt bra dag: Cykel in till stan för att se Kungsholmen runt. Solsken. ”Rålis”-häng med löpare som sprungit lopp och sen lätt rehab-styrka i gymet. Dagen avslutades med en stor villafest med Mexico-influens hemma hos en klasskompis på Lidingö. Allt fanns med: Tequila, Margerita, Quesadillas, Nachos och sombreros överallt. De hade till och med fixat en Pinata fylld med godis (samt lösmustascher och kondomer, hahaha) som slogs sönder nån gång vid 02-tiden…:) Vi var många som missat att klä ut oss efter temat, men jag hade i alla fall röda byxor på mig;)

Idag däremot är jag golvad. Både fysiskt och psykiskt, hehe. Cykling och festande (dansande) tär på krafterna och ryggen så jag ligger kvar i soffan (platt på rygg) ett tag till och känner efter hur det egentligen står till…

Hjärtat hoppade till när jag hittade ett mail från kurssekreteraren i inkorgen:

”Ditt resultat på tentamen Reproduktion och Utveckling 27/4-2012 är godkänt.”

TACK!

Så fantastiskt skönt. Jag är så sjukt lättad och glad. Kan knappt fatta att termin 10 i princip är avklarad. Hyfsade förutsättningar för ännu en bra helg alltså. Börjar dock ”firandet” med att jobba fredagskväll till 23.30…

Meeen, jag firar på jobbet så gott jag kan:

Exotic snacks. Några av dem innehållet i alla fall nötter, och det är väl nyttigt (Ingmarie?) 😉

Imorrn tänkte jag för övrigt våga mig på att besöka det första löparloppet sedan jag blev skadad. Har länge undvikit alla sorters löpevenemang i rädsla av att bli totaldeppig av att stå på sidan om. Men Kungsholmen Runt går av stapeln imorrn vid 12tiden, och jag ska heja…

Sen blir det styrketräning på em (innan de stänger hoppas jag.) Man måste ju få anstränga sig lite själv också! Och sen blir det ”ordentligt” firande med klassen…

Ps- nämnde jag att jag är glad!?

Det finns inga ursäkter längre. No excuses for not training outside. Vädret är ju fantastiskt!

Så idag har jag, för första gången på snart ett år, varit i min älskade gömmarskog. Förvisso inte länge, skogsstigar fungerar inte lika bra på hjul som till fots, men tillräckligt länge för att få uppleva känslan av att vara i naturen… Jag har inte direkt varit bortskämd med naturupplevelser på sistone.

Lite trevligare utsikt än på gymet.

Me and Crescent in forest. Varmt!

Turen gick förbi alla mina gamla favorit intervall-stråk. Brandvägen i Segeltorp, Segeltorpsskogen och hemma-arenan Källbrinks IP. Jag fick dock en chock när jag mötte en asfalteringsbil mitt i skogen. De asfalterade skogsvägen vid Källbrink!! WTF!? Rör inte min grusväg liksom.

Något förvånad (och irriterad!) cyklade jag förbi asfaltsläggarna. Däcken klibbade typ fast i den heta, svarta geggan…

Turen fortsatte via gömmaren, sedan (för kontrastens skull) via betongförorterna vårby och skärholmen, innan jag rundade västertorp och cyklade hemåt. Mör i benen och sjukt laddad med frisk luft!:)

Även preniär för gratisappen Runkeeper

Totalt över 25km i solskenet!

Sen var det inte helt fel att sitta ute i solen, med en sån här:

Läkare kan skriva ut hur mycket läkemedel mot diverse besvär sin helst. Blodtryckssänkande, smärtmediciner, diabetesläkemedel, fettsänkare, magmediciner, sömntabletter… Men faktum är att hur mycket mediciner som än skrivs ut så kvarstår huvudproblemet. Vår livsstil.

Mycket av de sjukdomar och besvär som folk söker läkare för är direkt relaterade till den ”västerländska” livsstilen. Andra faktorer, som till exempel genetik, har förstås också betydelse. Men det går inte att förneka- våra levnadsvanor gör oss sjuka. Diabetes, övervikt, hjärtsjukdom, alkoholkonsumtion, stress, sömnproblem, stillasittande vardag. Allt är sammankopplat. Du, jag och de flesta vet om det, även de som lider av besvären. Men för den skull betyder det inte att vi lever ett perfekt liv. Och det är inte så lätt att ändra en vana eller ett beteende när det väl är etablerat. Tvärtom.

C.H.D: coronary heart disease, på svenska: kranskärls sjukdom.