Ikväll gick ”Ljusruset” av stapeln i tre av stockholms el-ljusspår. Personligen sprang jag i Älvsjö, tillsammans med familj, en grupp Huddingelöparkompisar och massa annat folk som önskar sig elljusspår till Älvsjö.

Och vilket RUS det blev!

I starten, 3500+ löpare, massa lera och en ganska smal ingång till själva skogsspåret. Längst fram stod några fotbollslag av små, blåklädda pojkar (gah, högstadiebarn, alltför självsäkra) som i starten rusade/ramlade i leran/blockerade vägen när startskottet gick… Vilket kaos!

Jag hade dock letat mig fram till ”första ledet” efter småpojkarna, och trots att en kille ramlade i leran precis framför mig kom jag iväg hyfsat bra. (Sprang och småfnissade för mig själv de första 500m åt killarna, som i panik sprang som skållade små ”hattifnattar”. De zick-zackade över banan och försökte desperat undkomma den anstormade hopen löpare bakom dem…) Ja, det var verkligen ett rus…

Men- Älvsjöspåret är mitt hemmaspår. Jag kan den banan utan och innan och vågade pressa på hela vägen. Kutade allt jag kunde, hela vägen. Hehe. Passerade herrar, en efter en. Ingen dam i sikte… Och efter halva loppet, när alla backar var avklarade ropade en funktionär: ”Du är första tjejen, heja!”

Och så blev det- först i mål av damer, och trots att jag inte ens haft tidtagning (kom för sent för att få ett chip, de hade tagit slut), blev jag registrared som ”vinnare”, småpratade lite med Yannic Tregare” och fick gå upp på scen tillsammans med herrvinnaren Napoleon Salomon (17 år tror jag… SM-Terränvinnare i helgen skulle jag tippa)

Och vilka priser!

Ett helt landlagskit. Supersnygga tights, en superfin munkjacka, en rejäl väska. (Och en lite väl skrytig underställströja…) Nu har jag kläderna, och väskan. Bara lite mer träning kvar…

Dressed för success!

Nu blir det glass i stora lass för att dämpa halsont… Nåt är på gång i halsen, ont! Men jag är GLAD ändå:)

Veckans placering: Narkosen.

Anestesi, An-estesia (typ?): ”Utan känsel”. Konsten att få patienterna att inte känns någonting trots diverse obehagliga/våldsmamma/normalt smärtsamma operativa behandlingar…

För första gången har jag fått stå ”på andra sidan skynket”, dvs på anestesi-sidan. En förutsättning för ALLA operationer år ju att patienten är adekvat smärtlindrad och i olika utsträckning sövd. Beroende på vilken operation som ska genomföras behöver patienten förstås sövas, eller sederas, olika mycket. Jag har tyvärr fått ”nitlotten” när det gäller anestesiplacering: Handkirurgen. Där nästan allt görs i lokalbedövning… Inte en intubering på två dagar! (och mkt dötid) Men alla är otroligt trevliga, så jag finner mig i min situation:)

På anestesiplaceringen är det meningen att vi ska lära oss att sätta nålar (dvs infarter) ordinera dropp, och hålla fri luftväg. Kort sagt: Lära oss att hålla patienter vid liv! Det känns verkligen som något jag behöver lära mig. Spelar ju ingen roll om man kan diagnosticera de mest invecklade hjärtarrytmier eller bakteriella infektioner om man inte ens kan koppla ett vätskedropp för att rädda patinten sen!

Så jag ser fram emot resten av veckan, och hoppas på mer ”action”. Varför inte några sövningar i undervisningssyfte?!;)

När det gäller träning: Kroppen kändes rätt pigg efter söndagens terränglopp. Idag blev det 2*20min snabbdistans runt Årstaviken. Ett antal herrar blev smått irriterade när jag susade förbi;)

För övrigt så väntar Karolinskas ”herr-spex” på teater Bristol i Sundbyberg imorgon kväll kl 19.00. Vet ej hur man ska orka med en så sen kväll mitt i veckan (har hört att showen är över 4h lång), när man börjar 07.30 på morgnarna. Men humor, dans och sång är ju annars ett välkommet inslag och det blir nog trevligt!

Fast, lite sömn behövs nog också- kanske man skulle komma i säng innan 22 ikväll? Annars somnar jag innan patienterna imorrn….

Sammanfattning av dagen: En härlig, solig dag och jag är så nöjd!

Här kommer en liten rapport från Stockholms DM i Terräng som gick av stapeln i Ursvik idag.

Det var soligt, lite blåsigt, och superbra underlag i spåret. Syster, Fader och Molly-the-Dog var med som hejarklack. Fick höra innan start att banan var BACKIG, upp, ner, hit, dit. Petra och jag värmde upp och testade den 2km långa banan tillsammans. Två varv skulle springas, och vi var väl typ 40 tjejer som startade kl 14. (Flickor 17 och 19år startade samtidigt). Bara två gul-röda löpare med tyvärr- (Jag och Petra) så det blidde inget lag!

Loppet: Banan började med en ca 300m lång uppförsbacke. Sedan in i skogen- backe upp och backe ned. Lite tung-sprunget och en del tuff terräng och stockar och stenar… Jag kände mig ändå rätt pigg under hela första varvet: hade en härlig känsla och tyckte att det var riktigt roligt! Jag låg med, mitt i fältet till en början, men kände efter första backen att: Nä, här går det för långsamt, och började avancera. Vilken skillnad från förra året, då jag kämpade för glatta livet för att hänga med!

Tiden: 15.54 betydde under 4min/km, vilket jag var supernöjd med på den jobbiga banan…  Hade vi haft ett lag hade vi nog kunnat ta en pallplats!

Men framförallt är jag så glad över känslan. Att inte DÖ efter 1km, utan orka hålla tempo hela vägen och vara med i tävla. Härligt!

Hunden, som suttit med trånande ögon och snällt och tittat på alla andra som fått springa hela dagen, fick också ta en tur i skogen till sist. Jag och Petra joggade ner 10min i den fina skogen innan hemfärd.  Härligt med så fina, torra spår!

Efter hemkomst blev det solning (stretching?) på verandan. Varmt! Och skinnjacke-premiär på stan blev det också.

Nu är det vår!

Det känns som att kroppen driver med mig…

De senaste dagarna har jag lättat på träningen, ordentligt. För att ge mig själv en chans att känna mig fräsch, (och förhoppningsvis prestera bra) på Terräng DM imorrn. Sista hårda passet var i tisdgags- för 4 dagar sedan. Sedan dess har jag vilat, trampat pyttelite i poolen, och joggat luuuugnt.

Och vad händer då?

Kroppen (dvs benen) känns istället för pigga, helt über-sega och potatis-mosiga.

Hur gick det till?

Till råga på allt har jag inte tränat ETT ENDA terrängpass på hela säsongen egentligen. Först idag inspekterades skogsstigarna snöfria (dagen innan liksom, tack för den). Så man får väl antagligen en chock och dör i första uppförsbacken i Urskivsskogen imorrn.

4km är det som gäller. Rena sprinten. I startfältet finns för övrigt väldans många elit-tjejer såkart. Så det gäller att inte ryckas med i nåt 3.30-tempo och storkna direkt.

Sammanfattningsvis: Inte helt superpositiv inför imorgon alltså. Men, mycket kan såklart hända tills dess. Benen har fortfarande 24h på sig att vila. Och jag får väl helt enkelt utvärdera ”vilo-uppladdningen” utifrån hur det går imorrn! Idag har jag i alla fall mys-joggat med Joh-Anna (härligt återseende) och kört några stegringar för att väcka benen!

Just nu känner jag mig dock inte speciellt Terränggående. Eller kanske gående, men inte springande…

Länge har jag hört talas om ”det beryktade ”krigssjukhuset”…

”Under Södersjukhuset, finns ett helt sjukhus, under berget. Redo för användning i krig, katastrof, bombning, kärnkraftsolycka, jordbävning etc. Dit kan man köra ett tåg, rätt in från Södra Station, eller båt från Årstaviken….”

Det har man fått höra. Men man har aldrig hur mycket sanning som egentligen ligger bakom påståendena.

Tills igår.

Igår fick vi studenter (jag för första gången) ge oss ner i bergrummen för traumaövningar. Spännande!

Via en gång ner i berget gick vi, under våning -1…

Tydligen så FINNS ett helt sjukhus därnere. Endast kem-saneringen används för tillfället för ”riktig sjukhusvård” vid behov. Resten används för bl.a utbildning! Vi fick till exempel öva på omhändertagande ev trauma-patienter (sjuksköterskestudenter, med målade sårkador och som simulerade olika tillstånd.) Men visst KAN man köra in ett helt tåg där nere, men båt- det var bara ett rykte…

Ambulansrapport: ”25 årig man som hoppat ut från 2a våningen från brinnande lägenhet, medvetandesänkt men cirkualtoriskt stabil….” Och sen skulle vi, i grupper om fyra (alla med specifika roller) ta oss an patienter enligt ATLS (Advanced Trauma Life Support tror jag att det stod för) konceptet. Spännande men svårt!! Efteråt var man helt utpumpad…

Nåväl: Ännu en dag har passerat sedan dess. En dag närmare Terräng DM på söndag. Knappast har man hunnit med någon vidare terrängträning. Snön har ju inte ens smält i skogen! Men igår fick jag äntligen köra grusintervaller: 8x 750m, (2min 50sek typ) på mjukt fint grus:) Härligt!

Och appropå gårdagens präktiga inlägg ( ”I am so prefect när det gäller Prehab” ) Så måste jag verkligen tillägga att jag inte alls är så himla duktig, speciellt inte på stretching-delen: Inatt fick jag gå upp kl 05 för att stretcha ryggen pga smärtor… Jag har slarvat!

Jag gillar att vara ”Pro-active”.
Att vara förberedd. Ha saker under kontroll. Planera innan.

Till exempel är jag en föresprokare av så kallad ”Prehab”. Alltså, rehabträning INNAN man bli skadad. Själv har jag dragit på mig alldeles för många ”skador” trots relativt unga år… Jag har en ”sån” kropp: Om jag slarvar det minsta med styrketräning och strecth så blir jag skadad- Löparknä, Hälsenor, Rygg. Trist men sant.

Min prehab består av:

-Bålstyrka och Stabiliet (boll-planka-rygglyft-situps etc)

-Framsida + baksida lår

-Vadhävningar, excentriskt.

Och självklart en himla massa stretching…

Inte är det roligt, eller glamouröst heller för den delen. Man blir inte snabbare eller bättre ev det. Men ärligt talat, vad är bäst-

Prehab eller Rehab?

För rehab innebär ju ofta: ingen löpning!

En annan sak som jag behöver då och då är en rejäl piriformis-omgång. Piriformis är en liten muskel i rump-regionen, som urspringer på sakrum (svanskote-benet) och fäster på höften.

Viktig muskel: som ofta blir irriterad hos bl.a löpare…  Jag brukar bli riktigt stel i hela höft-rump-piriformis-området och då hjälper oftast en stenhård ”massage” (en armbåge) eller att man rullar på en tennisboll. INTE skönt. Men bra! Ischiasnerven skickar strålar ner i hela benet av behandlingen, men efteråt släpper smärtor från både knä och rygg för mig…

Bäst att ta sig lite tid, någon gångn i veckan, och köra den där bålstyrkan. Om du inte har tid att gå till gymet: släng dig ner i en planka därhemma!

Ett annat sätt som jag är Proactive på:

Nu kanske jag kan äta hur mkt glass o choklad som helst, utan att få finnar;)?…

(Oj vilken klatschig titel, ursäkta!)

Men det stämmer faktiskt.

I två dagar har jag GLATT skuttat genom lera och vattenpölar. Njuter av barmarken fullt ut! Lite lera skadar inte…

Det är otroligt hur lång tid det tar för den förbenade snön att smälta. Mina tilltänkta ”grus-tusingar”  var ju bara att glömma igår. Istället blev det 8x4min med 1 min joggvila igår, på Brandvägen (asfalt). Den där jädra asfatsvägen har varit en trogen sträcka hela vintern- men nu början jag bli liiite trött på den…

I alla fall: det finns lite hopp om TÖ och vår nu i alla fall. Leran tittar fram på en del ställen. Och där den gör det- där finns jag (oftast i vägkanten.)

Idag (söndag) missade jag tyvärr alla gemensamma långpass pga låååång sovmorgon.

Lite tråkigt att ge sig ut själv på distanslöpningen, det är ju så mycket roligare med sällskap! MEN, idag gjorde de faktiskt inget. Sprang från Midsommarkransen, ut på Reimersholme, Södermälarstrand, Norrmälarstrand och sedan Årstaviken till Gullmarsplan (och bussen hen:)…) Istället för långsam jogg (knä-ont) blev det idag 30min lugnt och sedan 50min i något högre tempo (puls 150-160). Trots gråväder kändes det roligt idag- det bara flöt på! Sprang till och med förbi cyklister! (i vägkantens lera förstås)

Inte en jäkel kom ikapp mig idag;).

Totalt blev det 1h 30min, och sedan bussen hem från Gullmarsplan. (kallt!)

Nu kanske du undrar varför jag tog sovmorgon?

-Igårkväll var det riktigt trevligt!

Kvällen började på otroligt trevliga Restaurang GRILL på Drottninggatan 89. Vilken häftig restaurang. Inredningen var nåt alldeles obeskrivligt exotiskt. Med olika teman i olika delar av lokalen. vi hamnade i Cirkus-delen, och njöt av supergod mat. Röding för mig, dirket från grillen förstås!

Därefter styrde vi kosan till Stadsteatern, för att se musikalen HAIR.

Mycket underhållande! Medryckande musik, fantastisk sång (dock på svenska, vilket är ett litet minus) och mycket naket. Lite nakenchock skulle jag nästan vilja säga…

Kvällen avslutades med inflyttningsfest i Högdalen och hemkomst fram på småtimmarna. Därav lång sovmorgon, lång frukost och uppskjutet söndagspass…

Nu är jag i alla fall supernöjd med helgen, tränings och underhållningsmässigt!

En kroppslig trötthet har smugit sig på de senaste dagarna.

Lite träning ger mycket träningsvärk.

Träningen går lite segt, och jag sover jättemycket.

Benen känns sega. Torsdagens träningspass- 40min hemjogg från Blåsut (Dalens Sjukhus) och 30 min ”snabbdistans” gjorde mig något deprimerad pga hur SEGT och långsamt den ”snabba” distansen gick. Lyckades inte pressa ur någonting alls. Och idag- lördag- är jag sjukt ovillig att ens ta mig ut. Hade tänkt mig intervaller på grusväg. Tittar ut på gråvädret och funderar på om inte jogg blir bättre?

Jag hoppas och tror dock att det här kommer att gå över till nästa helg, då Terräng DM går av stapeln. Tänker att man minsann måste få ha några såna här dippar då och då. Man kan ha sega pass, och bara genomföra och känna sig nöjd, utan att behöva pressa ur sista svettdroppen varje gång man är ute på intervall eller snabbdistans…

Jag ger inte upp. Det finns tid att utvecklas, allting måste inte göras på en gång!

Ps: Än så länge inget illamående heller- vilket är mycket bra med tanke på kvällens inplanerade aktiviteter!

Suck.
Ovanligt dålig dag på Dalens VC idag. Förvirrad handledning och inte en kirurgisk patient så långt ögat når…

Vinterkräksjuk-nojja har jag även drabbats av. Blev inkastad till en ung kvinna med kräkning o diarré i två dygn. Hennes kille hade också ”blivit smittad” och hon undrade oroligt, med kräkpåsen i handen, vad det kan vara. Hon mådde ju så illa. Tack för den.

Vinterkräksjuka kanske?

Efter diverse närgånget undersökande i det LILLA rummet hade kirurgisk åkomma uteslutits.

Så nu får jag gå och vänta. Inkubationstid 24-48h. Hurva. Inte kul… En droppe kräk innehåller en miljon viruspartiklar. 10-100 räcker för smitta…

Be en liten bön för mig är du snäll…

Nu är jag anmäld till ”Ljusruset”. Vi ska rusa för ljuset.

Ljuset= Lampor till långa varvet i Älvsjös Elljusspår…

På Fortums initiativ anordnas i år en ”tävling mellan elljusspåren”.
Den 15e April går loppet (loppen) av stapeln, i tre av stockholms Elljusspår, samtidigt. Det ”spår” som får flest deltagare vinner NYA LJUS.

Olika friidrottare agerar dragplåster i de olika spåren, systrarna Kallur i Hässelby, Mustafa Mohamed i Järva och Yannick Tregaro i Älvsjö.

Jag som är trogen Älvsjö-spårs-löpare hurrar över initiativet och anmälde mig på en gång (GRATIS) på Ljusruset.se. Ska tävla mot Yannic Tregaro. Så anmäl er allihopa- till Älvsjöloppet! 3.7km snabbdistans orkar ni.

Ser fram emot de nya lamporna- De behövs verkligen!