Jag brukar inte vara kinkig och petig när det gäller vad jag äter innan träning. Kan oftast slänga i mig både bröd och fil med müsli till mellanmål nån timme innan. Äter vanlig lunch (såklart) och behöver oftast inte tänka på att undvika nåt…

På senare tid har jag dock haft det lite vajsing med magen. Lite för mkt stress? Lite för lite vatten? Lite för mycket onyttigheter? Eller kanske för mycket bröd? Troligen en kombination.

Men EN sak är säker:

Ärtsoppa är INTE löparmat.

Idag blev det ärtsoppa till lunch i skolan (på Dalens Vårdcentral som jag är denna vecka). Inte äckligt. Ganska gott.

Men, tränigen ikväll, med Huddinges Långdistansare, blev minsann något lidande: Ont i magen, lite krampkänsla, under nästan hela passet…

Passet bestod av: 20x 200m (uppdelat på två set av 10) Med 30s vila mellan varje, och 3 minuter mellan seten. Hade kunnat vara grymt jobbigt, men just ikväll blev det jobbigaste snarare magen! Fick dock bra hjälp av Robert igen:) Och jag är nöjd med tiderna ändå: 37sek i snitt!

Den här veckan är jag för övrigt på Dalens VC som sagt. Hela dagen med egna patienter! Eget rum. Jobbar på. Hämtar patienter. Skriver remisser. Riktigt roligt.

Jag tror bara att jag måste ta mig lite mer tid att äta regelbundet och dricka mycket…

Trötta ben idag!

Söndag betyder i allmänhet ”Långpassets dag” för de flesta löpare. De senaste helgerna har varit fyllda med långa, sköna, långpass i solen. Visst är det superbra att lära sig att hålla på länge, men jag satsar ju inte på marathon-sträckor, så jag behöver egentligen mer fart… Det fick jag idag!

Dagens pass bestod av: 30min lugn jogg, 10x 1.20min backe, och lugn jogg hem igen…

Otroligt roligt var det, för jag fick sällskap av kusinen Johanna, hennes kille Mark samt min pappa. Vi har nämligen haft släkt-besök i helgen (därav all shopping…) Mark, som varit längdskide-sprinter hängde iaf gärna med på backpasset, och vi körde på ganska fort på de sista tre rundorna i alla fall:) Roligt, och fartfyllt. Däremot gick det låååångsamt nedför.

Som avslutning lade jag faktiskt till 20 min snabbare distans, för att få lite ”långpass” av det hela. Det är ju trots allt söndag!

Totalt: 1h 50min.

Skymtat: 2 harar samt 2 snabba Huddingeherrar (vid olika tillfällen), Krister, och Tomas. Bergis ute på långpass…

Känsla: Lätt och härligt. Ok, inte i slutet av backarna, och inte i slutet av snabb-distansen.  (jäklar vad jobbigt det är att springa fort när man hållit på längre än vanligt…)

Till sist vill jag ge en eloge till Mark, som efter passet lagade DEN GODASTE äppelpajen jag någonsin ätit (och det säger ganska mkt) med grädde och sirap i smeten. Tydligen blev något i receptet galet, men kanske var det just ”felet” som gjorde att allt blev så perfekt… Tror iaf att grundreceptet av detta: Knäckig Äppelpaj.

Den tog slut fort fast det var dubbelt (trippelt?) recept:)

En vecka till är förbi.

Hjälp, vad tiden går fort ibland- ska jag nu känna mig fullärd inom Urologi?

En hel ledig helg är i alla fall välkommen! Efter skolan igår återstod en kväll på assistentjobbet, och sedan två underbara, långa, lediga dagar!

Dagen har spenderats på asfaltsvägen ”brandvägen”, och i hetsen i stan.

Jag vet ärligt talat inte vad som är mest uttröttande- 6x 1,5 km intervaller, eller shopping…Man blir helt slut av en dag på stan– därför är det ganska sällan jag egentligen har tid eller ”ids” åka in till T-centralen. Det är en cirkus.

När jag väl hittar något jag gillar är det lika bra att slå till. Ordentligt.

Egentligen avskyr jag jeans– det är förskräckligt obekvämt med något som trycker mot magen. Kanske är min mage extremkänslig, men jag tål knappt att nåt spänner åt det minsta… Helst skulle jag mysa runt med mjukisbyxor 24h/dygn. Men- nu har jag hittat lösningen: Jeans som är löjligt mjuka! Visst, jag har provat stretchjeans förut, men det här var något speciellt…

”Supersoft skinny-jeans” hette modellen, på topshop. Det lät som något som skulle passa mig. Och det gjorde de. Två par blev det (svart o blå). De här jeansen tror jag faktiskt att jag kommer att använda, till skillnad från ALLA andra obekväma, mag-pressande jeans som ligger och dammar därhemma.

Skönt att jag äntligen lärt mig att det inte är nån idé att köpa obekväma kläder, för jag är alldeles för LAT och BEKVÄM för att använda dem…

Kanske klingar ordet ”kvitto” inte direkt vackert. Snarare klingar det inte så mycket alls…

Ordet kvitto betyder för de flesta en tråkig papperslapp, ett bevis på spenderade pengar. Men, ett kvitto kan även vara ett bevis på att något går bra…

I tisdags på inomhusträningen fick jag ett kvitto. Ett mycket tacksamt sådant: ett kvitto på att det går (eller iaf har gått) en hel del framåt!

Passet var: 4x 200 i relativt lugn fart, följdes av 1x 3000m. Sedan 4x 200 och 1x 2000m. Ett maratonpass för mig. Så långa intervaller på bana skulle kunna få mig att ge upp redan innan första steget…

Istället bestämde jag mig för att ta 3000m som ett ”testlopp”. Och vad hände? Jag sprang snabbare än nånsin förr. Mitt pers. från tävling för 2 år sedan var 11.30 på 3000m. Nu sprang jag på 10.59:) Mitt i träningen! Vad tusan?

Att 2000m sedan gick på 7.06 var ju också lite överraskande och inte mindre peppande. Tack Robert för draghjälpen: ovärderligt!

När manjobbar, tränar, kämpar för något, vare sig det gäller jobb eller idrott, är det skönt att få reda på att det går framåt. Det är otroligt skönt att få ett kvitto på en förbättring. Ett förbättrat personligt rekord, en löndeförhöjning, ett bra betyg eller bara ett positivt ord eller en komplimang.

Vi har nämligen fått lära oss att ”dela ut kvitton”, som det så fint heter, i möten med patienter… Det är förstås common sense egentligen, att man i varje samtal ska låta den man pratar med förstå att man lyssnar, men på läkarprogrammet har vi fortlöpande en kurs som kallas ”Personlig Utveckling” där vi får lära oss om samtalsteknik och att vara trevliga mot patienten:) Ett kvitto på att man faktiskt förstår vad patienten pratar om kan ju faktiskt vara på sin plats då och då…

Idag är det i alla fall torsdag, och jag är så nöjd med att vara hemma innan halv 8 (för första gången den här veckan). Sprang hem från SÖS, och höll på att blåsa bort från Årstabron. Det blev 30min snabbare distans insprängt i passet, och: det var TORR asfalt HELA vägen hem!

-Ett kvitto på att det börjar bli VÅR:)

Ny vecka, ny placering på Urologen.

Urologi- läran om de åkommor som drabbar urinvägar och genitalorgan (typ). Inte världens mest upphetsande ämne kan tyckas. Ämnet är även förenat med viss genans och obehag hos många av oss. Till exempel är det få som frivilligt vill bli prostata-undersökta…

Samtidigt som man förstår att patienterna inte direkt uppskattar att bli rektalundersökta så blir man så himla avtrubbad som ”läkare”. Man tycker verkligen inte att det är en big-deal, ”fram med rumpan bara!”…

Kanske kommer jag aldrig att bli just urolog, men det är nog så viktigt att ha lite koll ändå… Prostatapalpation och katetersättning är de två huvudsakliga praktiska momenten man ska lära sig, sen är det diverse teori som ska bankas in som vanligt. Idag har jag iaf stått på diverse prostata-hyvligs-operationer och övat katetersättning!

Hurva. Vem vill höra om alla prostata-operationer jag stått och glott på idag?

Ingen.

Vem vill höra om hur trött jag är, och att jag ligger som en degklump i soffan och äter frallor?

Ingen.

Faktum är dock att kroppen känns som just en klump deg idag. Har nog kört lite för hårt (fysiskt och psykiskt) de senaste dagarna. (Hårdträning torsdag, wetwest fredag, jour lördag + tröskelintervaller, 2,5h långpass söndag, en 10h dag i skolan samt utelåsning igår och för lite sömn på det…) Nu är man mör!

Vi får se om det blir nån träning senare. Huddinge AIS kansli har tydligen slarvat bort min inbetalning (över 2000kr) så jag är ”inte medlem” fick jag reda på när Petra skulle anmäla oss till terräng DM. Måttligt kul!

Solsken!

Trots usel nattsömn (insomnia, hur KAN man INTE somna när man är så trött som jag var igår?!) var det inte helt obehagligt att vakna imorse. Solen sken så starkt att jag blev bländad genom köksfönstret  när jag gjorde frukost. En ordentlig frukost, som alltid intogs framför Gomorron Sverige, i sann ”Söndagsanda”. Sen var det dags att bege sig till Hornstull.

Idag var det nämligen dags att testa den ”nya” Stockholm Marathon rundan” (bara halva dvs). Inte för att jag ska springa marathon! Men Petra ska ju göra det, så jag sprang med för att vara solidarisk:) Sen förra året har de ju gjort om banan, så att det ena varvet går längre ut på Gärdet…

Petra hade sagt: ”det blir väl ca 23km ungefär”- alldeles lagom, tänkte jag. Så vi träffades, fyra glada tjejer i solskenet vid Hornstulls T-bana. (Petra hade redan värmt upp 40 min, hon ville upp i tre timmar idag…) Vi körde alltså llängs banan, Västerbron, Norrmälarstrand, Centralen, Odenplan, Valhallavägen o ut på Gärdet. Fyra löpare blev tre efter ett avhopp, men vi andra tuggade glatt på. Petra agerade kartläsare (ingen av oss hade sprungit tidigare i områdena). Ute på Gärdet irrade vi bort oss, utanför kartan skulle det i efterhand visa sig.  Visst, det blev en liten omväg, och visst, det var mycket folk, bilar, stoppljus och trängsel under vissa bitar..

Men vad gör det?

Solen värmde underbart hela vägen: Inte ett moln på himlen! Sällskapet var supertrevligt, vi höll ett lågt, lugnt tempo och sprang och pratade hela vägen. Helt plötsligt var vi uppe i 2 timmar, och då hade vi inte ens kommit tillbaka till Slussen. Klockan stod på 2 h 29min när jag stoppade den i Hornstull. Shit pommesfrites… Hur gick det till? Jag som ”Inte springer på asfalt” hade helt plötligt gjort typ 27km på stenård kullerstensväg, utan att storkna… Lite ont i knät hade jag iofs i slutet, och ryggen mer och det lär väl stelna till imorrn. Men jag är nöjd ändå!

Resten av dagen har ägnats dels åt hundpromenad i solen på sjön och åt glass-ätning (frysen har pajjat, man kan ju inte slänga glass!)

OCH: Jag tror banne mig att jag fått färg i fejjan idag!

Sista dagen av KUA.

Dagspass lördag, med strålande sol ute. Det borde vara förbjudet!

Att stiga upp kl 05.50 en lördag KAN ha sina fördelar. Jag fick sittplats på t-banan till exempel… Det var en ensam, men härlig morgonpromenad från Zinken till SÖS… Morgonluften var härlig… Och kroppen var så chockad av att behöva vakna att jag inte ens fattade att jag var trött. Tyvärr kom det faktum att jag bara sovit typ 5 timmar ikapp mig allteftersom dagen gick.

Idag har jag fått en crash-course om höfter. Helt plötsligt handlade allt om höftproteser. Jag fick nämligen assistera på två höftoperationer och dra en höftluxation (höft som är ur led) till rätta. Höftoperationer kan verka lite våldsamma,  och det kan bli lite blött… Handledaren sa innan en spolning av en infekterad höftprotes: ”Nu blir det grisfest”, och visst, lite grisigt var det. Däremot var det riktigt roligt att känna sig behövd! Trots att man inte kan egentligen nånting så kan man alltid assistera: ”Håll här, klipp här, dra där, tryck här… Lägg benet i påsen...”

Emellan operationerna skrev jag ut två patienter, drack kaffe, åt lunch, drog en höftluxation på plats, dikterade, avskedsfikade… Innan jag tillslut kunde masa mig hemåt, med solen skinande rätt i ögonen, över Årstabron. Det var härligt att jogga hemåt. Om än något tungt. Med för mkt kläder går det aldrig bra att springa! Det blev idag 3x 10 min tröskelintervall i alla fall, och det är jag nöjd med!

Nu är jag återigen så där fanatiskt trött så att jag nästan är illamående. Hoppas att det inte är team-leader sköterskans vinterkräksjuka som jag fått?

Eller, kan illamåendet möjligen bero på halvkilot godis som jag åt ikväll?

Kanske var det sömn som behövdes för idag vaknade jag som en ny människa.

Laddade i soffan, med sockerkaka (hembakad!) och mackor. Sen var det dags för träning i Storängshallen. (EN dag i veckan tycker jag helt klart att det är värt att ta sig inomhus för att få kvalitet på passet…)

Idag hade Petra och Tove Berg från Spårvägen, bestämt sig att köra 16 x 400m. Herrejädrans. Vilket pass tänkte jag. Och med de två. Hur skulle jag orka? Kanske skulle jag orka tio stycken… Jag var iaf övertygad om att jag tagit mig vatten över huvudet (ca en bassäng) och att jag skulle få traggla själv, ett halvt varv efter de andra två..

Men: Jag orkade ALLA (med serievila på 3 min i mitten). Och jag var inte ens avhängd: hängde med ”elittjejerna” (i mina ögon) hela vägen.

Jag förstår inte vad som har hänt… Har jag gått framåt?

För ett år sen hade det här nog varit helt omöjligt. Alla intervallerna höll farter under 1.20-1.18. De sista tre var på 1.16… Nu är jag lagom mör, förstås. Och idag, var jag inte uddlös!

Knappt har man hunnit hem från skolan innan man ska dit igen. Kväll-dag-kväll-dag schema har både för och nackdelar. Fördelen är att man lyckas få lite sol på de lediga förmiddagarna, nackdelarna är att kvällspassen känns otroligt långa ibland och det blir lite sömn mellan varven… Det senaste dygnen känns det som att jag inte gjort annat än sprungit upp och ner för de f**bannade trapporna till Södersjukhuset…

Jo- visst har jag gjort annat. Det har varit både stiltje och action KUA den här veckan. Igårkväll var det en låååång kväll, (ack så händelselöst framåt nio-tiden), men idag var det desto mer fartfyllt. Tagit natt-rapport, varit på ortopedmöte, rondat patienter (jag ledde ronden!), ringt konsulter, reviderat smärtbehandling, tolkat EKG, pratat med söta små damer… Och: haft egen mottagning av ortopedpatienter med handledaren i ”ryggen” på eftermiddagen.

En händelserik dag. Uttömmande både psykiskt och fysiskt. Alltid vara på tå, alltid visa sig från sin trevligaste sida, alltid glad. Det är otroligt givande, men som sagt uttömmande. Man känner dig lite som en urblåst ballong efter ett en lång dag. Ni vet känslan, I bet. Man ger allt, och sen finns inte mycket över när dagen är slut… Pyyysss sa det när jag satte mig ner på bussen på väg hem (till gymet först d.v.s…)

Kanske är det ”ballong”-syndromet som gjort att träningen de senaste dagarna varit något uddlös. Inte så att jag inte gjort det jag planerat. Visst, jag sprang igår, snabbdistans var ordet. Snabbt var det inte, inte jättejobbigt heller- medelmåttigt snarare. Och segt trots strålande sol på morgonkvisten. Medelpulsen nådde inte ens tröskelnivån 165…

Och dagens pass: Crosstrainerintervaller. Svettigt och jobbigt, visst. Men inte psyket att pressa ur det allra sista. Ingen udd. Inget GO. Men passet kan bockas av, i raden av många andra. Trots uddlösheten.

-Ballongsyndrom? sömnbrist? bara vanlig ben-seghet? vad det än är så går det segt.

Men nu väntar en ledig dag inför helgens KUA-pass:) Och ikväll tänker jag inte plugga- Ett avsnitt Gray’s anatomy i undervisningssyfte får duga!

Två träningspass och fyra födelsedagar avklarade. Två roliga och händelserika dagar avslutades som vanligt med Solsidan och söndagsfilm… (Söndagsmys är numera ett väl etablerat begrepp hemma hos Petter o mig…)

Långpasset igår ar betydligt lugnare än förra veckan (då Petra och jag ”trösklade” runt södermälar/norrmälar strand. Igår bestod sällskapet av Sofie, som inte kört längre pass än 50min i vinter. Vi möttes vid Hägersten och sprang mot stan, runt Årstaviken (och halkade järnet på södra sidan). Efter att ha srpungit via Aspudden lämnade jag av henne och sprang hem, i något högre tempo 20 min. Totalt ca 20km igen. Och benen börjar att vänja sig vid de lite längre passen nu!

Bästa länken för oss utan Garmin GPS: Mät din runda

Och dagens nyhet är för övrigt att jag äntligen bokat biljetter till BARCELONA! Underbart! Ska hälsa på Filippa, som pluggar där i vår. I slutet av maj bär det av…

Nu blir det Pizza-making… Men jag fuskar lite!

Verdict om smak kommer senare…